Joël Laurin

Joël Laurin (1899–1981), jurist, Helsingborgs borgmästare 1936–1948, därefter president i Göta hovrätt. Laurin föddes 6 februari 1899 i Kropp och var son till kyrkoherden vid Kropps kyrka Joël Laurin (1859–1934) och dennes fru Emma, född Hallengren (1862–1937). Han hade fem syskon, däribland konstnären Johannes Laurin (1896–1962). År 1927 gifte sig Joël Laurin med häradshövdingsdottern Ebba Schmidt (1896–1978), med vilken han fick sonen Jan 1934 och dottern Ulla 1935.

Laurin gick de förberedande klasserna på Wintzellska skolan och avlade sin studentexamen på Högre läroverket för gossar (f.d. Nicolaiskolan) 1917. Förutom i Kropp bodde familjen vid Wrangelsgatan på Tågaborg, senare på Wilson Park och därefter vid Hövitsmansgatan på Olympia. Laurin förblev igenom livet stolt över sin barndoms skicklighet i att gå, springa, hoppa och göra andra konster på styltor. Han uppträdde med styltor igen på Lundakarnevalen 1920 och på Barnens dag på Olympia omkring 1940. I ungdomen var Laurin mycket aktiv i Helsingborgs spanarkår (se scoutrörelsen).

Som gymnasist sveptes Laurin med i första världskrigets nationalistiska strömningar, eller med egna ord i ”Kaiser Wilhelmkulten och Englandhatet”. Till exempel var han stolt över att Bondetåget sammanföll med hans femtonårsdag, och under ett liberalt möte i Tennissalen (se Helsingborgs tennisklubb) stämde han i protest upp i kungssången. Utvald av rektor Magnus af Malmborg under Stenbocksfesten 1917 höll Laurin ett brandtal i kritik mot Staaf-regeringens förslag att avskaffa militärövningar vid skolorna. Samma år skrev Laurin en anonym insändare i Helsingborgs Dagblad där han förhånade att Handelsgymnasiets elever anlagt vita, studentliknande mössor. Sin barndom och läroverkstid har Laurin skildrat med humor och distans i Helsingborgspojkarnas gille i Stockholms 34 häfte. En bestående lärdom ska Laurin ha hämtat från kristendomsläraren Hjalmar Nordin: ”Kom ihåg det, Jöel lille, att det finns egentligen bara en synd på denna jord, och det är att göra sig viktig”.

Efter sin studentexamen studerade Laurin vid Lunds universitet där han blev juris kandidat 1922. År 1923–1926 tjänstgjorde han som förste och andre notarie i Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga i Ystad under häradshövding Bror Petrén. Laurin blev sedan biträdande domare i Rönnebergs domsaga 1926–1927 och assessor vid hovrätten över Skåne och Blekinge 1931. År 1933–1936 var Laurin byråchef för lagärenden i Finansdepartementet, där han nära samarbetade med den socialdemokratiska finansministern Ernst Wigforss.

År 1936 valdes Laurin till Helsingborgs borgmästare med cirka 4 000 av 6 000 röster och efterträdde därmed Johan Bååth. Riksdagsmännen Edwin Herling och Karl Berström hade bett Laurin söka tjänsten. Laurin trodde att antingen Wigforss eller justitieminister Karl Schlyter, bror till Helsingborgs förste stadsombudsman Gustav Schlyter, först föreslagit honom till rollen.

Som borgmästare fick Laurin axla en särskilt betydande roll under beredskapstiden 1939–1945. Natten den 11 april 1940 mindes Laurin som sin mest dramatiska. Den 9 april 1940 hade Danmark ockuperats av Nazisttyskland och ett angrepp mot Sverige befarades. Laurin väcktes klockan ett av ett telegram från länsstyrelsen om att omedelbart anskaffa 60 utryckningsklara lastbilar till Berga kasern. Enligt Helsingborgs beredskapsplan skulle detta vara färdigt innan klockan åtta på morgonen. Tillsammans med rådman Hugo Sandell lyckades Laurin utföra uppgiften genom många telefonsamtal.

Efter att tyskarna infört militärt undantagstillstånd i Danmark den 29 augusti 1943 ökade antalet danska flyktingar till Helsingborg, inledningsvis främst i form av militärer och poliser. Laurin engagerade sig i flyktingmottagandet (se flyktingströmmar). Med polisintendent Göte Friberg och polismästare Ture K:son Bågenholm publicerade han den 1 september 1943 ett upprop till allmänheten i Helsingborgs Dagblad om ekonomiskt stöd till flyktingarna. Deras vädjan vann betydande gensvar. Senare samma månad bildade Föreningen Norden ”Föreningen Nordens danska flyktinghjälp” där Laurin satt som ordförande för Helsingborgs underkommitté.

Både som borgmästare och ordförande i Helsingborgsavdelningen för Föreningen Norden verkade Laurin för att upprätthålla en god kontakt med Helsingör under krigsåren. Detta trots att städernas normala förbindelser brutits. Laurin samarbetade nära med Helsingörs borgmästare Peder Christensen, känd som ”Kong Peder”. Tillsammans lyckades de utverka särskilda passersedlar åt varandra så att de fortsatt fritt kunde besöka Helsingborg och Helsingör under kriget. Christensen kunde därmed exempelvis delta på möten med Laurin på Örenäs slott. Passersedlar anordnades även för Helsingborgs och Helsingörs polismästare.

Laurin och Christensen samordnade dessutom julhälsningar mellan Helsingborg och Helsingör i form av varsitt julbål som tändes vid en förbestämd eftermiddagstimme på båda sidor av Öresund julaftnarna 1940–1944. Bålet i Helsingborg tändes på stranden vid Tinkarpsbacken och Laurin höll vid varje tillfälle tal. Julhälsningarna drog stora folkmängder och var tänkta att skänka hopp och symboliskt stärka städernas samhörighetskänsla.

Laurin ledde en ännu större och mer uppmärksammad ljushälsning till Danmark på Valborgsmässoafton 1943. Manifestationen hölls vid Kärnan och arrangerades av Föreningen Norden och Sveriges radio. På en given signal tändes Helsingborgs luftvärns alla strålkastarbatterier och riktades ut över Öresund mot det mörklagda Helsingör. Samtidigt höll Laurin ett direktsänt tal där han först läste poeten Hjalmar Gullbergs dikt ”Hälsning till Danmark”. Syftet var att genom strålkastarna räcka ”en hand från Sverige, genom mörkret, över sundet till Danmark”. Efter att Laurin avslutat sitt tal med ”må eldarna flamma” antändes ett ”fyrverkerivattenfall” från Kärnan som syntes till Helsingör.

Laurin medverkade i ytterligare en planerad ljushälsing i Helsingborg under kriget: hyllningsfackeltåget på kung Christian X:s födelsedag den 26 september 1944. Vid bålet som tändes nedanför Halalid talade Laurin inför över 13 000 deltagare. Denna manifestation medarrangerades av Den danske Club och även läroverksadjunkten Nils G. Enert höll tal.

Då freden nådde Danmark den 5 maj 1945 var Laurin med att improvisera fram ett nytt fackeltåg och bål med bland andra Den danke Club och tillsyningslärare Karl Salomonsson. Denna gång talade Laurin inför uppskattningsvis 15 000 personer. Enligt Helsingborgs Dagblads referat avslutade han: ”Frihetens sol har gått upp över Danmark. Det är därför vi tänt detta flammande bål – för att ge uttryck åt den glädje som även vi hälsingborgare känner på den största dagen i Danmarks historia. Med denna hälsning till Helsingör och Danmark knyter jag förhoppningen om en lycklig och ljus framtid för Danmark”.

Efter överskeppningen av den danska brigaden till Helsingör den 5 maj korsade Laurin Öresund i en fiskebåt med polisintendent Friberg och statsrättsprofessor Stephan Hurwitz. Senare närvarade Laurin för en rättegång i Helsingör gällande stikkere, danska angivare som bistått Gestapo och som stod åtalade av danska motståndsmän. Den 28 maj 1945 återvände Laurin till Helsingör och besökte då Kronborgs slott där tyska kanonställningar kvarstod. Från besöket behöll Laurin flera träbitar med målade skjutelement om rätt vinkel och avstånd vid en eventuell tysk beskjutning mot Helsingborgs rådhus.

Laurin var även engagerad i Flyktingmonumentets tillkomst och invigning 1945. Med konstnären Harald Isenstein och Den danske Clubs ordförande, direktör Bjørn Salstorp, besökte Laurin Wallins stenhuggeri i Älmhult där monumentet skulle huggas. På plats skisserade Isenstein verket på en decimeterstor sten, som tillföll Laurin. Laurin fick senare även en lermodell av verket. På danskt initiativ skulpterade Isenstein en porträttbyst föreställande Laurin.

Under sina år som borgmästare i Helsingborg var Laurin även ordförande i byggnadsnämnden, poliskollegiet, rättshjälpsanstalten, Gamla Sparbanken, Turisttrafikföreningen, Konserthusstyrelsen samt Föreningen Barnens och De Gamlas Dag. Han tillhörde Helsingborgs museistyrelse, var engagerad i Helsingborgs konstförening, spelade dessutom fotboll och fick fotbollslaget ”borgmästarlaget” uppkallat efter sig. I den satiriska årstidskriften Octavius Jönssons Hälsingborgs historia omskrevs Laurin som ”borgens mästare Laure Lagläst”.

År 1948 flyttade Laurin från Helsingborg till Jönköping som utnämnd till president i Göta hovrätt. Den 2 december 1950 avtäcktes Laurins borgmästarporträtt i Helsingborgs rådhus sessionssal i närvaro av Laurin, Johan Bååth och dåvarande borgmästare Lars Gunnar Ohlsson. Laurins porträtt i halvprofil med civil klädsel utfördes av konstnären Carl Gunne.

År 1950 blev Laurin kommendör med stora korset av Nordstjärneorden och 1960 tilldelades han Helsingborgsmedaljen. Laurin var även belönad med kommendörstecken av Dannebrogsorden, och från 1948 var han ledamot i Sällskapet CC.

Efter att ha pensionerat sig som hovrättspresident 1965 återflyttade Laurin till Helsingborg. Som nybliven borgmästare hade Laurin invalts i Gillet Gamla Helsingborg, och 1968–1978 var han gillets ålderman där han efterträdde Gustav Wilhelmson Widmark.

Laurin avled den 29 oktober 1981 i Helsingborg och är begravd på Kropps kyrkogård.

Författare: Agardh Hjärne

Urval källor och litteratur:

”Hela Hälsingborg hyllade Danmark”, HD, 1945-05-06.

G.E., ”Porträttavtäckning på rådhuset igår”, HD, 1950-12-03

Joël Laurin, Minnen från Hälsingborg och dess skola: Häfte 20 (1952), sida 6–11.

Transkribering av bandintervju mellan Karl Salomonsson och Joél Laurin för Helsingborgs museum 1970-05-14.

Joël Laurin, ”Mina minnen från de mörka åren”, i Karl Salomonsson (red.), Taggtrådskust: Minnen från beredskapen i Hälsingborg under 2:dra världskrigets år 1939–1945 (1971), sida 45–46.

”Joel Laurin sjuttiofem år”, HD, 1974-02-06.

Einar Svensson, ”Han var med om Kreugerdramat”, Arbetet, 1974-02-06.

Einar Svensson, ”Telegram till borgmästaren: Skaffa 60 lastbilar i natt!”, Arbetet, 1974-02-10.

Göte Friberg, Stormcentrum Öresund: Krigsåren 1940–45 (1977), sida 109–110, 157, 159, 224–225.

Conny Palmkvist, Sundets röda nejlikor: Hur svensk polis och Helsingörs syklubb räddade danska flyktingar under andra världskriget (2020)., sida 83, 212

Magnus Lindén, En fråga om anständighet: Om räddningen av de danska judarna hösten 1943 och vad den kan lära oss om moraliskt mod (2026), sida 127.

Folke Straube, Överfarten: Flykten till Sverige (2026).