Helsingborg

Geologi

Den övre delen av berggrunden i Helsingborg, till ett djup om mer än 100 meter, består av sedimentbergarter som sandsten, siltsten och lersten jämte tunna kolflötsar. Berget bildades för ca 200 miljoner år sedan i bl.a. grunda havsområden och deltan. För ca 80 miljoner år sedan skedde förkastningar i jordskorpan, vilket har gjort att berggrunden i Helsingborg är komplex och uppdelad i flera sedimentära bergblock. Under en period av ca en miljon år (alltsedan kvartärtiden) har det varit åtta istider (glacialer) i Skåne. Varje istid har haft en längd om ca 100 000 år och tiden mellan de olika istiderna har varierat mellan 10 000 och 20 000 år. Klimatet och vegetationen under mellanistiderna har i stort sett liknat dagens förhållanden.
Den senaste istiden (weichselistiden) smälte bort i Helsingborg för ca 17 000 år sedan och avsatte i huvudsak jordarten moränlera över berggrunden. På vissa platser, t.ex. de tidigare grustagen vid Filborna, avsatte inlandsisens smältvatten grus- och sandområden. Mossor och lavar var de första växterna som slog rot i Helsingborgstraktens tundraklimat när isen hade smält bort. De första 5 000 åren efter isavsmältningen kännetecknades av kraftiga klimatväxlingar. Björk bildade de första skogarna för ca 11 500 år sedan, därefter följde tallskogar och för ca 10 500 år sedan invandrade lövträden ek, alm, ask, lönn och lind.

Förhistoria

Landhöjningen och inlandsisens långsamma avsmältning i Skandinavien under flera tusen år gjorde att havsytans nivå varierade kraftigt vid Skånes kuster. För t.ex. 10 000 år sedan var Öresund land och Skåne, Danmark och norra Tyskland ett kontinuerligt skogsområde. På havsbottnen i södra Östersjön finns det fortfarande kvar stubbar som en rest av dåtidens skogar. De första människorna, som livnärde sig på jakt och fiske samt genom att plocka bär och växter, kom antagligen till Helsingborgstrakten under paleolitisk tid för ca 13 500 år sedan. En vistelseplats för några familjer från denna tid har grävts fram i norra Skåne. Under mesolitisk tid (11 000 till 6 000 år sedan) blev klimatet varmare och fuktigare än i dag. Flera boplatser och föremål från denna tid har undersökts i Helsingborg.
För ca 6 000 år sedan började en stor förändring i människornas sätt att leva och försörja sig i Helsingborgstrakten. Från att ha livnärt sig på i huvudsak jakt och fiske övergick man långsamt till en mera beständig bosättning med boskapsskötsel och sädesodling. Under denna tidsperiod (6 000 till 3 800 år sedan), som kallas bondestenåldern eller neolitisk tid, byggdes monumentala gravar av stora stenblock. I Helsingborg finns på ursprunglig plats bevarat tre dösar och nio gånggrifter från denna tid. De mest kända är Gantoftadösen, Fastmårupsdösen, gånggriften Åsahögen och Fjärestadsgånggriften. Under bronsåldern (3 800 till 2 500 år sedan) blev djurhållningen större och jordbruket förbättrades. Detta innebar ett ekonomiskt överskott för delar av befolkningen i våra trakter, vilket bl.a. utnyttjades för import av bronsföremål som vapen och smycken. Brons består av 90 % koppar och 10 % tenn. Legeringen gjordes för att få lägre smältpunkt och hårdare metall.
Gravskicket för de ledande samhällsklasserna under den första tiden av bronsåldern utgjordes av mycket stora jordhögar, där den avlidne placerades i en centralgrav mitt under högen. Gravhögen bestod ursprungligen av grästorvor och kunde ha en diameter på 40 meter och en höjd på sju meter. För att bygga de stora gravhögarna kunde det gå åt torvor från ca 70 000 m2 gräsyta. Exempel på bronsåldershögar är gravhögen söder om Sofiero gård, Ättekulla gravfält, Bonhög vid Sundsgårdens folkhögskola och Rönnarps bjär öster om Ottarp. Under den yngre delen av bronsåldern ändrades begravningssättet. De döda brändes och de brända benen lades i en lerkruka som grävdes ner i en äldre gravhög. Välkända föremål från bronsåldern som påträffats i Helsingborg är Gantoftafyndet, (1), Katslösafyndet, Katslösakvinnan och Tågaborgsfyndet.
Järnåldern, som varade under åren 2500 till 1200 från nutid, var en expansiv period i vår trakt med ett utökat jordbruk och nya byar, där gårdsanläggningarna bestod av stora långhus och mindre verkstadsbyggnader. De bebyggelsenamn som har ändelserna -inge, -lösa, -löv och -stad är från denna tid. Kontakterna med övriga Europa, och då framförallt det romerska riket, innebar ett stort varuutbyte med import av bl.a. glas- och silverföremål. De lämningar från järnåldern som vi kan se i Helsingborgslandskapet är bl.a. Hässlunda domarring, Tollarps gravfält och Vallåkra fornborg. De mest kända föremålen är Gantoftafyndet, (2),Vallåkraringen och spetsovala eldslagningsstenar från sönderplöjda gravar.
Den sista förhistoriska tidsperioden är vikingatiden mellan åren 800 och 1050. På grund av bl.a. bättre och varmare klimat samt förbättringar inom jordbruket skedde en befolkningsökning som resulterade i nyodling och bebyggelseexpansion samt de så kallade vikingatågen till sjöss, som i huvudsak var handels- och kolonisationsfärder och inte sjörövarresor. År 1974 undersöktes vid Ättekulla gård en större grophusbebyggelse, som använts för textiltillverkning. I närheten, norr om Råån förmodligen vid nuvarande Raus kyrka, låg under vikingatiden handelsplatsen Köpinge. Där bedrevs handel av i huvudsak regional omfattning. Det finns inte några framträdande fornlämningar från vikingatiden bevarade i Helsingborg. Däremot har några skattfynd gjorts som t.ex. Filbornaskatten och Pålstorpsskatten. Filbornaskatten kan i dag (2012) ses på Dunkers Kulturhus.

Läs mer: Helsingborgs Historia VIII:I, “Landsbygden” (2010) Torsten Mårtensson, “Fasta fornlämningar inom Hälsingborgs stads område”, Hälsingborgs historia I (1925); Bror Schnittger, “Hälsingborgstrakten under forntiden”, Hälsingborgs historia I (1925); Lars-Göran Kindström, “En stenåldersboplats vid Råå”, Kring Kärnan 4 (1951).

Övrig stadshistoria

Se Historikkommitténs Helsingborgs historia, stadsmonografi utgiven av Helsingborgs stads historikkommitté sedan 1918.

Bebyggelsehistoria

Helsingborg vid slutet av 1100-talet, jämfört med flygfoto från 2003.

Helsingborg vid slutet av 1100-talet, jämfört med flygfoto från 2003.

Helsingborg grundades för omkring 1 000 år sedan då kungen av Danmark anlade en borg uppe på Landborgen, antagligen på området vid nuvarande Kärnan. Samtidigt och i skydd av borgen växte en stadsbebyggelse fram inom nuvarande Slottshagen. Tre kyrkor med omkringliggande kyrkogårdar uppfördes i utkanten av stadsområdet. Norr om staden byggdes Sankt Clemens katolska kyrka, vid nuvarande Sankt Clemens gata, först som träkyrka, vilken under senare delen av 1000-talet ersattes av en romansk sandstenskyrka. Omedelbart öster om stadsbebyggelsen uppfördes vid 1100-talets mitt Sankt Petri, en romansk stenkyrka, som då avlöste en äldre träkyrka. Söder om staden fanns Sankt Olai medeltida kyrka från 1100-talet. Vid mitten av 1100-talet byggdes inom borgområdet, som omgärdades av en jordvall med palissad, en rund kastal av sandsten med en diameter av ca 14 meter.
Under senare delen av 1100-talet uppfördes den första permanenta bebyggelsen nedanför landborgen vid nuvarande Billeplatsen, då även den första Mariakyrkan (egentligen Sancta Mariakyrkan) byggdes i romansk stil, och av sandsten. På den tidigare Nicolaiskolans tomt (se Nicolaiskolan f.d.) började dominikanorden år 1269 att uppföra sitt konvent (kloster) efter det att stadsbebyggelsen rivits. Byggnationen av Kärnan, som ett centralt bostads- och försvarstorn inom det ca 20 000 m2 stora slottsområdet påbörjades omkring år 1313. Under senare delen av medeltiden var Helsingborgs slott den danska kungamaktens starkaste fästning och en av de platser där riket styrdes.

Helsingborg vid slutet av 1300-talet, jämfört med flygfoto från 2003.

Helsingborg vid slutet av 1300-talet, jämfört med flygfoto från 2003.

Från slutet av 1200-talet skedde bebyggelseexpansionen i strandstaden först söder om Norra Kyrkogatan fram mot Prästgatan och senare norrut mot Långvinkelsgatan. Bryggan ut i Öresund låg i Norra Kyrkogatans förlängning och strandlinjen gick vid dagens Strandgator. Den nuvarande Mariakyrkan i gotisk stil uppfördes i tegel under slutet av 1300-talet på samma plats som den tidigare mindre Mariakyrkan. Det senmedeltida rådhuset byggdes vid Södra Kyrkogatan mitt emot kyrkans ingång i söder.
De tre kyrkorna uppe på landborgen och dominikanerkonventet revs under reformationen som genomfördes i Danmark år 1536. Vid slutet av 1500-talet var alla byggnader inom det äldsta stadsområdet öster om slottet rivna och all stadsbebyggelse var lokaliserad på strandområdet nedanför landborgen samt nuvarande Trädgårdsgatan i söder och bort mot Sankt Jörgens plats i norr. Denna utbredning av Helsingborgs bebyggelse skulle bestå fram till mitten av 1800-talet.
I krigen mot Sverige under 1600-talet förstördes en stor del av all profan bebyggelse och Helsingborg förlorade sin strategiska betydelse efter den svenska erövringen av Skåne.
Under 1700-talet byggdes staden successivt upp igen och befolkningen ökade från ca 700 personer vid seklets början till ca 1 700 vid dess slut. Ruuthska bruket, den första industrin i staden, etablerades söder om Prästgatan vid sekelskiftet 1800. Från medeltiden och fram tills den första hamnbassängen byggdes år 1832 hade hamnen endast bestått av en brygga ut i Öresund. Den nya hamnen var belägen väster om den nuvarande Inre hamnen som anlades år 1867. Vid mitten av 1800-talet hade stadens befolkning ökat till ca 4 000 personer och vid denna tid började en expansion av Helsingborgs näringsliv, som innebar att stadens befolkning tiodubblades fram till första världskrigets slut. Två nya hamnar byggdes, Södra hamnen invigdes år 1879 och Norra hamnen år 1891. Industrin byggde sina verksamhetslokaler främst på Söder, Planteringen, Gåsebäcks industriområde och i hamnområdena. Nya bostadshus uppfördes på Söder, Planteringen, Norr, Tågaborg, Stattena, Olympia, Wilson park och västra Eneborg. Mellan åren 1865 och 1885 byggdes tre järnvägslinjer till Helsingborg, vilka hade en avgörande betydelse för stadens utveckling (se Järnvägar).
Under mellankrigstiden ökade stadens befolkning till drygt 60 000 personer. Nya byggnader för näringslivet uppfördes framför allt inom de etablerade verksamhetsområdena, och inom de äldre bostadsområdena fortsatte utbyggnaden. De större bostadsområdena där exploateringen påbörjades var Eskilsminne och Högaborg.
Från 1940-talet och fram till år 1970 påbörjades utbyggnaden av flera nya stora verksamhets- och bostadsområden. Sydhamnen invigdes år 1959 efter flera års anläggningsarbete. Stadens två stora industriområden, Berga och Ättekulla med vardera över 1 000 000 m2 tomtmark, började byggas ut i början av 1960-talet. Bostadsområdena Slottshöjden och Elineberg byggdes ut, följda av miljonprogramsområdena Västra Berga, Fredriksdal, Drottninghög, Dalhem och Adolfsberg.
Efter inkorporeringen år 1971 av de fyra kommunerna Kattarp, Ödåkra, Mörarp och Vallåkra, fortsatte utbyggnaden i Laröd, Ödåkra, Mörarp, Påarp, Bårslöv, Gantofta och Rydebäck. När Väla centrum invigdes år 1974 var anläggningen Sveriges största externa köpcentrum. Försäljningen av industritomtmark påbörjades på Väla Södra i slutet av 1970-talet samt på Köpingegården och Långeberga tio år senare.
Stadens senaste hamnanläggning, Västhamnen, invigdes år 1985. Ett mer än 100-årigt trafik- och stadsbyggnadsproblem fick sin lösning när den nya Terminalen med järnvägstunneln norrut till Tågagatan invigdes år 1991. De nya större bostadsområdena som har byggts ut fram till år 2006 är Gustavslund, Rosengården, Husensjö, Ättekulla, Ramlösa, Raus södra/Vång, Västergård, Norra hamnen och Mariastaden (Maria Park – Mariastaden).

Ortnamnet

Namnet Helsingborg innehåller substantivet ”hals”. Ortnamnsforskare menar numera att den hopträngda, smalaste delen av Öresund har kallats ”halsen”. Följaktligen har de som bodde vid ”halsen” kallats ”halsingar”. Troligen redan vid början av vikingatiden ändrades uttalet av detta ord till ”hälsingar”. Väster om ”halsen” i Sundet låg en sandig kuststräcka som kallades ”ören”. Den platsen fick namnet ”hälsingarnas ör”, d.v.s. Helsingör. På andra sidan Sundet låg ”hälsingarnas borg”, d.v.s. deras borg som bor vid ”halsen”. Borgen syftade sannolikt på den primitiva fästningsanläggningen vid sundsöverfarten men kan också hänsyfta på höjdryggen, d.v.s. landborgen. Första gången namnet Helsingborg förekommer i ett officiellt dokument är som ”Helsingaburg” i Knut den heliges gåvobrev daterat den 21 maj 1085. Flera variationer på stavningar med omväxlande e och a förekommer i medeltida och senare dokument.
År 1912 beslöt staden att övergå till stavning med ä. Detta skedde i samklang med den gängse utvecklingen från gammalstavning till en mer ljudenlig form. En återgång till den ursprungliga stavningen med e aktualiserades i motioner i stadsfullmäktige 1967. Som motiv angav motionärerna att det låg i de ökade internationella förbindelsernas intresse att åter använda e i stället för ä. I Helsingborg var man allmänt positiv till den föreslagna förändringen och efter vederbörliga remissyttranden kunde hälsingborgarna från den 1 januari 1971 åter kalla sig helsingborgare samtidigt som Helsingborg blev storkommun. Se även Inkorporeringar.

Läs mer: Gösta Johannesson, “Helsingborg, stad i 900 år” (1980); Bertil Eider, “Ortnamn kring norra Öresund”, Kring Kärnan 13 (1980); Bertil Eider, “Kring namnet Helsingborg, forntidssägen och nutidssanning”, Kring Kärnan 15 (1984).

Stadsvångar

Den del av stadens jord som i äldre tider brukades för jordbruksändamål låg utanför den egentliga stadsbebyggelsen och var fördelad på olika vångar runtom staden. Uppe på borghöjden kring Kärnan och innanför den gamla befästningslinjen som markeras av nuvarande Norra Vallgatan, Kopparmöllegatan, Sankt Peders gata, Östra Vallgatan, Munkavägen och Bergaliden låg Tornvången. Dess sydvästra del ute vid själva landborgskrönet kallades Pottmakarelyckan. Öster om denna vång låg stadens största vång, Slottsvången, som rymde både åkerjord och ängsmarker. En del av lotterna där hade särskilda benämningar, t.ex. Munkängen, Dammängen och Långängen. Vintapparelyckan låg i Slottsvångens sydvästra del och har sitt namn efter vinhandlaren Johan Ennes d.ä. som brukade den vid mitten av 1600-talet. En annan del av vången var Kråklyckan, även kallad Tranelyckan eller Härlingeängen, uppkallad efter krigs- och guvernementsfiskalen Simon Härling som innehade den i början av 1700-talet.
Söder om dessa båda vångar låg Södre vång. Området söder om staden som låg väster om vägen mot Råå kallades Bollbrolyckan eller Bålbrolyckan (nuvarande Stadsparken eller Krookska planteringen) och söder därom längs stranden låg Strandlyckorna. Norr om Tornvången sträckte sig fram till Hälsodalen. Lilla Möllevången, ibland kallad Prostvången därför att stadens kyrkoherde hade sin löningsjord där. Norr om Hälsodalen låg den vidsträckta Stora Möllevången (nuvarande Tågaborg) och Väster om denna vång, ned mot stranden, låg Pihlavången och Norra Strandlyckorna. Den lycka som låg strax norr om stadsbebyggelsen intill fiskarbebyggelsen kallades Nyborgs-(Nyborga-)lyckan. Ett litet stycke norrut låg Killelyckan eller Killestockalyckan, uppkallad efter den gamla offerkällan där, Sankt Jörgens källa.


I Kulturmagasinets/Helsingborgs museers samlingar hittar du flera foton och föremål från Helsingborg: [[1]]

På Riksantikvarieämbetets söksida “Fornsök” hittar du information om arkeologiska fynd i trakten, bl.a.: [[2]]

Läs mer: Helsingborgs Historia Del II:1, II:2, III:2, IV:1, VI:1, VI:2, VII:3, VIII:1 [[3]], VIII:2.