Sankt Petri

Sankt Petri, (1) var namnet på en av de tre medeltida kyrkor inom platåstaden som raserats efter reformationen. Kyrkan var belägen vid Bergalidens östra sida omedelbart söder om Slottsvångsskolan. Den i romansk stil uppförda stenkyrkan var anlagd på 1100-talet, troligen föregången av en träkyrka på samma plats.

(2) En kyrka med samma namn uppfördes 1896 för Metodistepiskopalförsamlingen efter ritningar av Mauritz Frohm i det sydvästra hörnet av korsningen Wieselgrensgatan/Prins Kristians gata. Muren med den pampiga entrén tillkom 1924. Numera är kyrkan gudstjänstlokal åt serbisk-ortodoxa kyrkan, Sankt Basilius den Store.

Sankt Petri kyrkas byggnadshistoria

S:t Petri kyrka var under medeltiden en av staden Helsingborgs sockenkyrkor, och utgjorde därmed sockenkyrka för en stadssocken, men fungerade även som sockenkyrka för det som senare kom att kallas Helsingborgs landsförsamling, alltså stadens närmaste omland och bebyggelserna i Filborna, Mårtenstorp, Pålsköp, Västra Ramlösa, Senderöd, Tinkarp och Stubbarp. Kyrkan omnämns i ett enda medeltida diplom från 1255. I detta anklagar kung Kristoffer I ärkebiskop Jakob Erlandsson för att ha tillskansat sig överhögheten över kyrkan. Av brevet framgår alltså att kungen hade patronatsrätten till S:t Petri kyrka, jure patronatus ecclesiae sancti Petri in Helsingborg, vilket sannolikt betyder att den ursprungligen anlagts på kungligt initiativ, på kunglig mark (Bååth 1933:317; Mårtensson 1934:160).

I textbeskrivningen till bildverket Civitates orbis terrarum, som redigerades av Georg Braun och trycktes 1588, beskriver Mogens Madsen (1527–1611) staden Helsingborg (Ehrensvärd 1992). Han räknar kortfattat upp sex medeltida kyrkor i Helsingborg, varav Mariakyrkan dock ges en längre beskrivning. Texten som rör kyrkorna lyder i nusvensk översättning:

”Mitt emot borgen i söder låg fordom det dominikanerna tillhörande ryktbara klostret, sedermera efter religionsförändringen i Danmark helt och hållet förstört, jämte trenne andra sockenkyrkor, nämligen de nära liggande Petri-, Clementis- och Olaikyrkorna, samt dessutom det nyligen uppförda Kors-kapellet, som låg nära intill staden i söder. Nu ett förstört Troja. På dessa platser synas nämligen numera icke ens några spår av de en gång så storartade byggnaderna” (Bååth 1933:457ff).
S:t Petri kyrka raserar

S:t Petri kyrka raserades alltså i samband med reformationen. Lämningarna efter den rivna kyrkan påträffades i början på 1900-talet i kvarteret Vattentornet. Kyrkan låg på den plats där vattentornet står idag, det vill säga mellan Bergaliden, Magnus Erikssons gata och Vallgatan. När vattentornet byggdes 1885 förstördes kyrkans västparti och nedgrävningar för ledningsrör förstörde andra delar av grundmurarna. Någon dokumentation av de upptäckta murlämningarna gjordes dock inte. Vid fortsatta markarbeten framgrävdes de återstående delarna av kyrkan och i samband med detta genomfördes en översiktlig arkeologisk undersökning. Det kunde då konstateras att kyrkan uppförts under romansk tid med ett rektangulärt långhus och ett kvadratiskt, rakslutet kor. Långhuset var 18 meter långt och 11,75 meter brett. Kyrkan, som var byggd av kvadrar av nordvästskånsk sandsten, kan sannolikt dateras till 1100-talet. Under medeltidens lopp har kyrkan dock blivit tillbyggd i väster. Vid den arkeologiska undersökningen framkom även gravar som helt klart var äldre än den romanska stenkyrkan. Detta talar för att en äldre kyrka, sannolikt en träkyrka, föregått stenkyrkan (Mårtensson 1934:157ff; LMA, Holmberg 1964).
Utgrävningar för att finna svar

Åren 1962 och 1963 genomfördes nya utgrävningar på platsen i samband med att sjuksköterskehemmet byggdes. Det kunde då påvisas att det tidigare antagandet om att kyrkan haft rakavslutat kor var fel eftersom lämningarna av absiden framgrävdes. Vidare dokumenterades nordportalen och ett vapenhus vid sydportalen. I långhuset konstaterades en fragmentarisk golvbeläggning bestående av sandstensplattor lagda i kalkbruk. I rasmassorna som täckte grundmurarna påträffades skulpterade sandstensfragment som relativt säkert daterar kyrkan till 1100-talets andra hälft. Antagandet om en äldre träkyrka stärktes genom den nya undersökningen. Inte mindre än 13 gravar visade sig nämligen ha blivit skadade i samband med grundgrävningen för stenkyrkan. Dessa gravar bör således ha tillhört en äldre kyrka. Några säkra lämningar efter en sådan äldre kyrkobyggnad påträffades emellertid inte. Denna träkyrka bör i sin tur ha avlöst en profanbebyggelse som vid utgrävningen representerades av tidstypiska keramikskärvor och ett grophus. Den hypotetiska träkyrkans kyrkogård kan av fynden dateras till 1000-talets mitt eller senare hälft. Vid utgrävningen undersöktes också en del av kyrkogården då 567 gravar framgrävdes öster och nordost om kyrkan. Kyrkogårdens utbredning kunde inte klargöras på grund av sentida markingrepp (LMA, Holmberg 1964; Holmberg 1977:70f).

Under hösten 1978 genomfördes ytterligare en arkeologisk utgrävning av den medeltida kyrkogården. Då undersöktes 880 gravar söder och nordväst om kyrkan. Inte heller här kunde kyrkogårdens utbredning klargöras. Gravtätheten varierade mellan 1–3,5 skelett per kvadratmeter. Denna höga siffra beror på att gravarna placerats i flera skikt ovanpå varandra, i regel 1–3 skikt, men som mest åtta skikt. Flertalet var begravda i olika typer av träkistor, exempelvis rektangulära, trapetsoida och trågformiga kistor. I en del gravar stod sandstenshällar placerade vid huvudänden medan andra utgjordes av regelrätta stenkistor uppbyggda av sandstenshällar. I kistorna förekom också olika typer av huvudnischer (LMA, Wihlborg 1979).

Av kyrkans inventarier finns kyrkklockan ännu bevarad, numera upphängd i Mariakyrkans torn dit den flyttades då kyrkan revs. Klockan kan troligen dateras till tiden omkring 1400 (Mårtensson 1934:157ff).
Författare: Peter Carelli

I Kulturmagasinets/Helsingborgs museers samlingar hittar du foton och föremål från Sankt Petri, från utgrävningen, bl.a.: [[1]] och på den för detta Metodistkyrkan, bl.a.: [[2]]

Läs mera Medeltidens kyrkor

Litteraturlista

Ehrensvärd, Ulla. 1992. Äldsta bilden av Helsingborg. Kring Kärnan. 1992 (21), s. 7-21

Holmberg, Rikard 1977. Den skånska öresundskustens medeltid. Bonn/Lund.

Bååth, Ludvig Magnus (red.) 1933. Helsingborgs historia. D. 2:1, Den senare medeltiden. Helsingborg: Helsingborgs stad.

Mårtensson, Torsten (1934). Hälsingborgs medeltida kyrkor. Almqvist & Wiksell. Helsingborg.