Wilhelm Nektman
Wilhelm Nektman (1888–1956), Helsingborgs stadskamrer och högste kommunala tjänsteman 1926–1955. Nektman föddes i Norrvidinge, genomgick läroverket i Landskrona och blev 1907 drätselbokhållare för Landskrona stad, 1914 stadskassör och 1917 stadskamrer. Från hösten 1918 till januari 1926 innehade han stadskamraretjänsten i Norrköping. Den 1 februari 1926 tillträdde han denna tjänst i Helsingborg. Samma år blev han ordförande för kammarens tjänstemannaberedning. Efter hand blev han även ordförande i flera stiftelser, som Berndt och Mathilda Kjellströms donationsfond 1939, Helsingborgs egna hem 1941 (se egnahemsrörelsen), och Solgården 1943. Han blev bland annat ledamot för Helsingborgs nya sparbanks styrelse 1946 och Helsingborgshem AB. Ett antal år var han även ordförande i Sveriges stadskamerala förening.
I slutet av 1920-talet led Helsingborg av höga statsskulder. Nektman var framgångsrik i att bekämpa dem genom att stegvis ordna upp stadsförvaltningen, samt genomföra en omfattande rationaliserings- eller saneringsplan. Hans budgeteringspolitik bildade även skola för andra kommuner. Konsekvent tillskrevs Nektman en enorm, om inte enastående arbetsförmåga. Ofta var han verksam långt inpå nätterna, och han lär nästan helt ha avstått från fritid. I pressen liknades han vid ”tomten som vakade över stadens välfärd när andra sov”. För sin kompetens ska han ha åtnjutit brett förtroende bland stadens olika samhällsgrupper och näringslivsföreträdare, liksom över partigränserna. För sina hårda besparingsingripanden, och omvittnade envishet och bestämdhet som person, kunde han dock ofta kritiseras. Över sitt skrivbord hade han en sentens av författaren Hjalmar Söderberg: ”Nästan varje människa har personliga ovänner. Och om man är en offentlig person, har man dessutom en massa ovänner, som man aldrig har sett eller hört talas om, ovänner som med förtjusning hör allt nedsättande, som sägas om en, och kolporterar det vidare som allmänt känt.”
Inför Nektmans 50-årsdag 1938 utförde konstnären Ragnhild Schlyter hans porträttbyst i brons. Vid Nektmans pensionering i januari 1955 hade staden god finansiell balans, vilket i avgörande grad ansågs vara Nektmans förtjänst. Stadsfullmäktigeordförande Börje Skarstedt uttalade att Nektman ”gjort mer för staden än någon tjänsteman hittills och säkerligen någonsin kommer att göra”.
En officiell hyllningsbankett ägde rum på Grand Hotel den 25 februari 1955 med omkring 125 personer. Tacktal hölls åter av Skarstedt, förra stadsfullmäktigeordföranden Anders Persson, vattenverkschefen Eric Bengtsson och kyrkoherden Alex Westin. Även Nektmans fru Elsa var föremål för tacksägelserna. En gouachemålning av konstnären Georg Crona föreställande Nektman vid rådhuset överlämnades till paret som en gåva från staden.
Nektman hann knappast uppleva någon fritid som pensionär heller. Han var skattmästare för utställningen H55 och efter några veckors sjukdom avled han den 21 mars 1956. Igen blev han föremål för stora hyllningsord, som i Helsingborgs Dagblad: ”Hälsingborg skall alltid minnas Wilhelm Nektman för hans enorma och osjälviska arbete till stadens fromma.” Liksom i Nordvästra Skånes Tidningar: ”I Hälsingborgs stads hävder har Wilhelm Nektman säkrat sig ett namn som kommer att placeras bland de främsta. Dagens hälsingborgare sörjer honom som framgångsrik stadsbyggare, som god medborgare och lödig personlighet.”
Nektman begravdes på Pålsjö kyrkogård med en minnesvård bekostad av Helsingborgs stad.
Författare: Agardh Hjärne
Urval källor ur Helsingborgs museums arkiv:
”60 år: Stadskamrer Wilhelm Nektman”, Helsingborgs Dagblad, 1948-01-18.
”Omfattande avskedshyllningar för stadskamrer Nektman”, Helsingborgs Dagblad, 1955-02-01.
”Hjärtlig medborgarhyllning för stadskamrer Nektman”, Helsingborgs Dagblad, 1955-02-26.
Allan Selge, ”Wilhelm Nektman är död”, 1956-03-21.
- S–s. & Eric Bengtsson, ”Wilhelm Nektman avliden”; Helsingborgs Dagblad, 1956-03-22.
- L-n., Wilhelm Nektman död”, Nordvästra Skånes Tidningar, 1956-03-22.
”Wilh. Nektmans griftefärd”, Helsingborgs Dagblad, 1956-03-27.