Hoppa till huvudmenyn Hoppa till innehåll

Medeltidens kyrkor

Författare: Peter Carelli

Redan under järnåldern hade många nordbor direkta kontakter med den kristna världen på kontinenten. Den kristna läran och dess värderingar var således välkända i det nordiska samhälle som ännu präglades av ”det gamla sättet att leva”. I Skåne, som i övriga Sydskandinavien, kom dessa kulturkontakter att fungera som en successiv hybridisering av den nordiska kulturen. Under vikingatidens lopp spreds kristendomen över det framväxande danska riket. Den nya läran spreds österut över de danska provinserna. Detta skedde under ett missionsskede som forskningsmässigt ännu är dåligt belyst. Vi vet ytterst lite om hur själva missionen gick till och hur länge detta skede varade. Först mot 900-talets slut och tiden kring år 1000 kan vi tala om ett egentligt kristnande av Östdanmark (det vill säga Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm. Bornholm kristnades dock inte förrän vid 1000-talets mitt).

Det mesta talar för att den första missionen inriktades på samhällets allra översta skikt, den jordägande eliten. De kristna bildade därför, i det äldsta missionsskedet, en liten exklusiv skara mitt i ett ännu ickekristet samhälle. Kristendomen var i detta skede något av en elitreligion. De materiella lämningarna efter detta missionsskede är tyvärr ytterst fåtaliga. Troligen uppfördes endast ett ringa antal kyrkobyggnader under den här tiden. I dagsläget känner vi inte till några kyrkobyggnader från den äldsta missionstiden i nordvästra Skåne. Om detta är resultatet av en sen mission i området eller om det beror på att de hittillsvarande arkeologiska utgrävningarna inte varit lyckosamma i detta avseende är för närvarande oklart.

Vid 1000-talets mitt genomförde kung Sven Estridsson (1047–74) en kyrkoorganisatorisk reform som innebar att det danska riket delades in i nio stift där Lund, Dalby, Slesvig, Ribe, Århus, Roskilde, Odense, Viborg och Børglum utgjorde stiftscentra. Syftet var att skapa en övergripande kyrklig administrationsstruktur, men också att lägga grunden för ett nordiskt ärkestift, frigjort från Hamburg-Bremens ärkestift som fått det påvliga ansvaret för den nordiska missionen. Denna stiftsreform innebar även startskottet för en omfattande kyrkobyggnadsepok i det danska riket. Kung Sven Estridsson lyckades dock inte övertyga den påvliga kurian om sina planer för den danska kyrkan. Det var istället först med kung Erik Ejegod (1095–1103) som under en pilgrimsresa till Rom 1103 lyckades övertyga påven om att frigöra Norden från Hamburg-Bremens ärkestift och istället inrätta ett nordiskt ärkestift med Lund som säte. Detta skedde 1104 då lundabiskopen Asker utnämndes till Nordens första ärkebiskop.

När den tyske prästen Adam av Bremen på 1070-talet skrev sitt kyrkohistoriska arbete Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum imponerades han över det antal kyrkor som uppförts i det danska riket. Överlägset flest fanns enligt honom i Skåne med 300 kyrkor, dubbelt så många som på Själland och tre gånger så många som på Fyn. Det angivna antalet var sannolikt en rejäl överdrift, men visade ändå att kyrkobyggnader var vanligt förekommande i landsdelen som utmärkte sig som rikets kyrkotätaste provins. 1000-talets andra hälft bör således ha varit en mycket intensiv kyrkobyggnadsperiod. Antalet kyrkor tycks ha varit relativt konstant under större delen av medeltiden, ända till reformationen på 1500-talet. Men inom dessa yttre ramar har en inre dynamik existerat. Kyrkolandskapet genomgick större och mindre förändringar under medeltidens lopp, orsakade av nyetablering, flyttning och ödeläggelse av kyrkor (Anglert 1995:60).

De kyrkor som uppfördes under 1000-talet var oftast byggda av trä och var ytmässigt tämligen små. Detta talar för att de uppförts som så kallade egen- eller privatkyrkor för byggherren och hans familj, närmast en form av gårdskapell. Lämningar efter träkyrkor från 1000-talet har belagts vid utgrävningar på ett flertal platser i sydvästra Skåne som tycks ha varit ett centralområde under den tidiga kristnandeprocessen. I nordvästra Skåne finns två tidiga träkyrkor indirekt belagda, Sankt Clemens medeltida kyrka och Sankt Petri kyrka, belägna inom Helsingborgs stadsområde.

Skånes stenkyrkor

Redan under 1000-talet uppfördes stenkyrkor på ett fåtal platser runt om i Danmark. I Skåne finns några få stenkyrkor som vi med säkerhet vet uppfördes under 1000-talet. De äldsta delarna av Dalby kyrka byggdes vid 1000-talets mitt på direkt initiativ av kung Sven Estridsson och troligen var det även han som såg till att Lunds domkyrkas föregångare i sten uppfördes strax efter 1060. Redan på 1080-talet tog dock Knut den helige initiativ till en radikal ombyggnad av kyrkan som kom att pågå i flera decennier. Utöver dessa kyrkor uppfördes vid 1000-talets mitt en stenkyrka i Lund som omväxlande omnämns som Salvator, Trinitatis och Drotten i de skriftliga källorna.

Troligen uppfördes andra stenkyrkor i Skåne under 1000-talets slutskede, exempelvis S:t Clemens kyrka i Lund och S:t Clemens kyrka i Helsingborg, men dateringsunderlagen är dessvärre inte tillräckliga för att ge några mer exakta dateringar. Den stora stenkyrkobyggnationen satte dock inte fart förrän under 1100-talet. Under detta århundrade samt första halvan av 1200-talet var stenkyrkobyggandet intensivt och mer än 2 000 stenkyrkor uppfördes inom det dåvarande danska riket. I Skåne var stenkyrkobyggandet särskilt intensivt under ett hundratal år med början vid 1100-talets mitt då drygt 350 romanska kyrkor uppfördes. Detta var byggnadsprojekt som krävde betydande investeringar och en vilja att offra stora delar av det ekonomiska överskottet. Till och med de enklaste kyrkobyggnaderna krävde stora mängder byggnadsmaterial i form av sten, tegel, kalkbruk samt timmer till byggnadsställningar och taklag. Kostnadskrävande var även detaljer till dörr- och fönsteromfattningar liksom även den konstnärliga utsmyckningen och den liturgiska rekvisitan. Detta talar för att det först och främst var samhällets elitskikt, storgodsägarna, som initierade och bekostade byggandet av stenkyrkor på eller intill sina sätesgårdar. I sitt äldsta skede hade de alltså karaktären av privatkyrkor tillhöriga byggherren och hans familj.

Sockenbildning

Så småningom, när kyrkorna successivt frigjordes från stormännens inflytande, skapades socknar kring de existerande kyrkorna. Denna sockenbildning var en vilja från kyrkans sida att skapa ett väl fungerande administrativt system och för hanterandet av tiondet. Detta system förutsatte väl definierade gränser mellan kyrksocknarna. När sockenbildningen ägde rum i Skåne vet vi inte med säkerhet, men det mesta talar för att socknarna tog form under 1100-talets lopp. Sannolikt skedde sockenbildningen vid ungefär samma tid över hela Skåne. Luggude härad blev i detta sammanhang den övergripande kyrkoadministrativa enheten som omfattade 24 landssocknar varav 14 ligger inom Helsingborgsområdet, nämligen Allerums, Bårslövs, Fjärestads, Fleninge, Frillestads, Hässlunda, Kattarps, Kropps, Kvistofta, Mörarps, Ottarps, Raus, Välinge och Välluvs socknar. I staden Helsingborg skapades även stadssocknar kring de existerande stenkyrkorna. Varje socken hade en självständig präst, doprätt, gravrätt, tionderätt, självständig ekonomisk förvaltning och ett avgränsat geografiskt område som låg under socknen (Smedberg 1973). Vid sidan av sockenkyrkorna fanns även kapell som i regel hade vissa av sockenkyrkans rättigheter, men inte alla.

Den romanska och den gotiska stilen

Inom den konsthistoriska forskningen används andra begrepp för de kronologiska skillnaderna inom den medeltida perioden. Den medeltida kyrkokonsten brukar nämligen delas upp i två stiltraditioner: den romanska och den gotiska, som i tid avlöste varandra. Vid slutet av 1000-talet kom den romanska stilen, eller romaniken, till Sydskandinavien. Denna var en sammansmältning av antika, bysantinska och fornkristna formelement. Arkitektoniskt brukar man ofta tala om rundbågestil eftersom rundbågen är något som hela tiden återkommer i de romanska kyrkornas fönster, takvalv, portaler, absider och annat. Gotiken avlöste alltså romaniken och kallas även för spetsbågestil. Till skillnad från rundbågestilen kännetecknas stilen av smala spetsiga former, som ger luft och rymd åt kyrkorummet i motsats till romanikens mer kompakta slutenhet. Gotiken uppstod i Frankrike vid 1100-talets mitt men kom till Skandinavien först hundra år senare. I Danmark, och därmed även Skåne, brukar romaniken omfatta tiden 1050–1250 medan gotiken tidfästs till perioden 1250–1550.

De romanska lantkyrkorna uppfördes nästan alltid efter den romanska grundplanen, som bestod av långhus, ett smalare och lägre kor samt en absid. En del saknar dock absid och har istället en rak koravslutning. I regel hade kyrkorna portaler i södra respektive norra långhusmuren. De flesta kyrkor försågs med torn, antingen kvadratiska eller tvärrektangulära. Som byggnadsmaterial brukades marksten som användes helt obearbetad, kluven eller tuktad, vilket innebar att den grovhöggs. I nordvästra Skåne användes främst sandsten som bröts på landborgen några kilometer norr om Helsingborg. Den brutna stenen bestod av allt från tuktad sten till finhuggna kvadrar. Kyrkornas murar, som i regel gjordes metertjocka, uppfördes i skalmursteknik. Detta innebar att byggnadsstenarna lades så att de bildade ett skal, och innanför detta fyllde man ut med småsten och med kalkbruk. Taktäckningen bestod oftast av blyplåt eller spån, senare under medeltiden blev även enkupiga tegelpannor vanliga. Under 1100-talets andra hälft började man även använda tegel som byggnadsmaterial i Skåne. Sitt stora genomslag som byggnadsmaterial fick teglet först med den senmedeltida valvslagningen.

Val av byggnadsmaterial

Valet av byggnadsmaterial i kyrkorna har även förändrats över tid. Bruten sten och utvalda, mindre markstenar som lades i jämna skift valdes framförallt under tidig medeltid. Under medeltidens lopp är det möjligt att se en successiv övergång till större marksten och en upplösning av den tidigare jämna skiftesgången. Under senmedeltiden användes huvudsakligen marksten som byggnadsmaterial, även i de fall då stenbrott funnits i närheten. Även tegel användes i viss utsträckning, inte minst till valven.

Tillgången har naturligtvis också spelat en viktig roll vid valet av byggnadsmaterial. Marksten fanns överallt i varierande omfattning. När det gäller bruten sten bjuder Skånes berggrund på en varierad sammansättning av ovanligt rika och väl lämpade material. I nordvästra Skåne återfinns många kyrkor uppförda av den i området lättillgängliga så kallade nordvästskånska sandstenen som bröts direkt norr om staden Helsingborg. Resterande kyrkor har varit uppförda av marksten med omfattningar och hörnkedjor av sandsten. Tegel förekom nästan inte alls i de ursprungliga kyrkorna i Helsingborgsområdet (Anglert 1995:71).

Noterbart är att det inom Helsingborgsområdet, och faktiskt hela Luggude härad, helt saknades kloster med ett enda undantag, dominikanerkonventet i Helsingborg. Flertalet kloster på den danska landsbygden etablerades under tidig medeltid som en följd av genomgripande godsdonationer. Donatorerna var i regel personer som tillhörde samhällets yttersta elit, den storgodsägande aristokratin. Frånvaron av kloster i nordvästra Skåne indikerar möjligen den relativa frånvaron av denna samhällsklass i området och ickeexistensen av större godskomplex under tidig medeltid. Det största och viktigaste klostret i nordvästra Skåne var istället Herrevadskloster, beläget i Riseberga socken i Norra Åsbo härad, grundat på initiativ av ärkebiskop Eskil år 1144.

Kyrkolandskapets utveckling i Helsingborg

En genomgång av Helsingborgsområdets medeltidskyrkor uppvisar en tydlig bild av kyrkobyggandets kronologi. Områdets äldsta kyrkor fanns i staden Helsingborg där två träkyrkor uppfördes på 1000-talet. Den ena av dem, S:t Petri, fungerade som sockenkyrka även för byarna i stadens direkta omland (exempelvis Filborna), och som senare kom att ingå i Helsingborgs landsförsamling. Under 1100-talets första hälft uppfördes två stenkyrkor på den nordvästskånska landsbygden, i Kropp och Kvistofta. Den tidiga dateringen av dopfunten i Kropps kyrka antyder att denna kyrka haft en särställning i området under dess äldsta tid. Förmodligen hade kyrkan en exklusiv regional doprätt under detta skede, och det är troligt att den då utgjorde en så kallad häradskyrka vilket innebar att den var centralkyrka för hela Luggude härad. Denna särställning bibehölls intill det att den stora kyrkobyggnadsvågen svepte över nordvästra Skåne, vilken kan tidfästas till tiden från 1100-talets mitt till 1200-talets mitt. Under detta skede byggdes inte mindre än tio kyrkor inom Helsingborgsområdet samtidigt som S:t Petri träkyrka ersattes av en stenkyrka, nämligen Allerums, Bårslövs, Fjärestads, Fleninge, Frillestads, Kattarps, Mörarps, Ottarps, Raus och Välinge kyrkor. Under detta århundrade decentraliserades den kyrkliga ideologin till lokalsamhället genom att ett system av kyrkliga socknar skapades där de nybyggda kyrkorna utgjorde centra. Dessa kyrkor erhöll även flera av de rättigheter som tidigare varit förunnade centralkyrkorna, exempelvis dop- och begravningsrätt. Under 1200-talets andra hälft uppfördes endast två sockenkyrkor inom Helsingborgsområdet, Hässlunda kyrka och Välluvs kyrka, varvid sockenbildningen slutförts. Efter detta uppfördes heller inga nya sockenkyrkor i området. På ett mer övergripande plan innebar byggandet av de många sockenkyrkorna att den långdragna kristnandeprocessen definitivt avslutats i området. Sockenkyrkorna utgjorde i detta avseende fysiska noder i ett heltäckande kristet landskap som omfattade allt och alla.

En intressant iakttagelse är att i stort alla sockenkyrkor inom Helsingborgsområdet byggdes av nordvästskånsk sandsten, som antingen bearbetats till kvadrar eller tuktats. Detta byggnadsmaterial började brytas och användas under 1000-talets andra hälft, men tycks ha fått ökad användning först i samband med uppförandet av den äldsta borgen i Helsingborg vid 1100-talets mitt som alltså byggdes av nordvästskånsk sandsten. Det då utvecklade hantverkskunnandet och den intensifierade stenbrytningen innebar att stora mängder byggnadsmaterial fanns tillgängligt på relativt nära avstånd, något som klart underlättade de i övrigt resurskrävande kyrkobyggena i området.

Kyrkobyggarna

Frågan är då vem som tog initiativ till och bekostade kyrkobyggena? Det mesta tyder på att kungen och samhällets yttersta elit låg bakom de äldsta kyrkorna. Sannolikt tillkom också S:t Petri kyrka i Helsingborg på kungligt initiativ, och kungen hade senare under medeltiden patronatsrätt till kyrkan, vilket innebar att han räknades som dess ägare. Eftersom Helsingborg också var kungalev räknades den danska kungen formellt sett som stadens ägare, eller rättare sagt ägare till den jord som staden låg på. På ett liknande sätt är det rimligt att se den jordägande aristokratin som initiativtagare och finansiärer till de många sockenkyrkorna i området. Kyrkorna uppfördes sannolikt på privata initiativ, på privat mark och betraktades därför som privatägda kyrkor.

I sju av områdets kyrkor finns inslag som direkt eller indirekt tyder på ett världsligt inflytande, nämligen romanska västtorn och västpartier samt herrskapsläktare. Dessa företeelser lokaliserades i kyrkans västra delar vilka räknades som de mest profana delarna av kyrkobyggnaden. Tornet saknade exempelvis liturgisk funktion, men innehade stor symbolisk betydelse. Under romansk tid var tornet framför allt ett prestigebyggeri, en världslig maktsymbol för den lokale stormannen och hans familj som initierat och bekostat kyrkobygget. Herrskapsläktaren hade en minst lika stark symbolbetydelse eftersom den utgjorde en läktaranordning med en fönsterliknande öppning mellan torn och långhus som gav fri sikt in i kyrkans långhus och kor, och användandet av denna läktare var en exklusivitet för kyrkans patronus, den lokala stormannen och hans familj då mässan bevistades. Denna typ av arkitektoniska inslag har belagts i Bårslövs, Fjärestads, Fleninge, Frillestads, Kropps, Kvistofta och Raus kyrkor. I Kropps och Ottarps kyrkor finns även romanska kalkmålningar vilket talar för en vilja och en ekonomisk förmåga att kostsamt utsmycka kyrkorna. Det är således rimligt att se den lokala aristokratin som den grupp människor som under äldre medeltid byggde de äldsta stenkyrkorna runt om i landskapet. Till skillnad från många av kyrkorna på exempelvis Lundaslätten och Kristianstadslätten var de romanska kyrkorna inom Helsingborgsområdet tämligen enkla till sin utformning och försedda med begränsad utsmyckning. Detta kan möjligen tas som intäkt för att den äldre medeltidens ekonomiska överskott var mer begränsat i denna landsdel än andra områden. I nordvästra Skåne fanns alltså en jordägande aristokrati som likt sina bröder och systrar i andra delar av Skåne manifesterade sin makt och sin samhällsposition genom att bygga stenkyrkor, men den ekonomiska förmågan skilde dem åt och tog sig uttryck i byggnadsprojekten.

Senmedeltidens kyrkor

1300-talet brukar beskrivas som krisens århundrade med missväxt, pest och ödeläggelse. Under detta århundrade tycks också de kyrkliga byggnadsaktiviteterna i området ha stått fullständigt still. Detta är möjligen ett uttryck för att kriserna slagit hårt mot denna landsdel och att det ekonomiska överskottet minimerats till nästan ingenting. En rakt motsatt utveckling kan dock ses under 1400-talet då kyrkorna i området är föremål för en veritabel byggboom. Samtliga kyrkor omfattades då av mer eller mindre genomgripande om- och tillbyggnader då nya torn och vapenhus uppfördes, samtidigt som tegelvalv slogs över de nya och befintliga byggnadsdelarna. Vid samma tid smyckades flera av kyrkorna med kalkmålningar och exklusiva inventarier införskaffades. Allt detta talar för ett ekonomiskt välstånd i området och en vilja att investera delar av överskottet lokalt i de egna sockenkyrkorna. Kyrkornas roll i lokalsamhället förändrades troligen också under 1300-talets lopp. Den tidiga medeltidens privatkyrkor, tillhöriga den jordägande eliten, omvandlades då till egentliga församlingskyrkor som ägdes och förvaltades av alla sockenbor samfällt.

Denna utveckling kan också ses i en annan företeelse som blev vanligt förekommande i området under 1400-talet, nämligen västutvidgningar som innebar att kyrkornas långhus förlängdes mot väster. Västutvidgningar har belagts i inte mindre än sex av kyrkorna inom Helsingborgsområdet, i Allerums, Mörarps, Ottarps, Raus och Välinge kyrkor samt S:t Petri i Helsingborg. I Allerums kyrka har förlängningen av kyrkorummet daterats till 1200- eller 1300-tal medan det för S:t Petris del är okänt när det skett. De senmedeltida västutvidgningarna ska sannolikt ses som resultatet av ett förändrat användande av kyrkorummet. Under äldre medeltid var västpartiet den världsliga delen av kyrkan som disponerades av kyrkans ägare och hans familj, det var således den privataste delen av kyrkan. Under högmedeltiden upphörde successivt detta privata inflytande, och under senmedeltiden betraktades hela långhuset som församlingens rum, alltså den mest offentliga delen av kyrkan. Viljan att utvidga långhuset västerut kan därför ha utgjort en symbolisk handling riktad mot den äldre kyrkoordningen, men mer troligt är att den orsakades av mer pragmatiska omständigheter som exempelvis en kraftig befolkningsökning inom socknen.

Byggandet av två kapell inom Helsingborgsområdet, Utvälinge kapell och Rya kapell, ska troligen också ses som tecken på expansion och ekonomiskt välstånd under 1400-talet, det århundrade då båda sannolikt anlades.

Författare: Peter Carelli

Läs mera:

Allerums kyrka

Bårslövs kyrka

Fjärestads kyrka

Fleninge kyrka

Frillestads kyrka

Hässlunda kyrka

Kattarps kyrka

Kropps kyrka

Kvistofta kyrka

Mörarps kyrka

Ottarps kyrka

Raus kyrka

Välinge kyrka

Välluvs kyrka

Sankt Petri

Utvälinge kapell

Rya kapell

Kustkapell i nordvästra Skåne

Litteraturlista

Anglert, Mats 1995. Kyrkor och herravälde. Från kristnande till sockenbildning i Skåne. Lund.

Smedberg, Gunnar 1973. Nordens första kyrkor. En kyrkorättslig studie. Uppsala.