Mörarps kyrka

Mörarps kyrka. Foto: Sven-Olof Larsén
Mörarps kyrka. Foto: Sven-Olof Larsén

Mörarps kyrka, utbyggd under slutet av 1100-talet. Tornet byggdes först under 1600-talet. Dopfunten i Höörsandsten är troligen från 1100-talets mitt och utförd av den s.k. Mörarpsmästaren.
Kyrkoherdar i pastoratet, se Kropps kyrka.

Mörarps kyrka. Foto: Sven-Olof Larsén
Mörarps kyrka. Foto: Sven-Olof Larsén
Mörarps kyrka. Foto: Sven-Olof Larsén

Mörarps kyrkas byggnadshistoria

Mörarps kyrka uppfördes mot slutet av 1100-talet och bestod då av långhus, kor och en halvrund absid. Kvadrar av nordvästskånsk sandsten och marksten användes som byggnadsmaterial. I långhuset finns portaler i både norr och söder. I långhusväggarna finns också var sitt ursprungligt fönster. Ett sådant finns även i absidens östvägg. Absidens murverk kröns av en rundbågsfris, medan långhusets och korets murar avslutas av en hålkälsformad gesims av sandsten. Nedtill avslutas det romanska murverket av en skråkantad sandstenssockel. Hörnkedjorna och dörr- och fönsteromfattningarna är murade av omsorgsfullt huggna sandstenar. Långhus och kor är uppförda samtidigt i förband, medan absiden är byggd med stötfog mot koret. Valvslagningen i kyrkans inre skedde i ett par etapper. Under 1300-talet slogs ett höggotiskt kryssvalv i koret och i början av 1400-talet slogs sengotiska stjärnvalv i långhuset. Under medeltidens senare del, förmodligen under 1400-talets andra hälft, genomfördes en västutvidgning av kyrkan. Då förlängdes långhuset mot väster med längden av ett valvfack. Tuktad marksten användes då som byggnadsmaterial utom i den västra yttermuren som byggdes av tuktad sandsten, förmodligen hämtad från den ursprungliga västmuren. Den förlängda delens murverk avslutas upptill med en gesims. I murverket finns spår av en äldre fönsteröppning med stickbågig tegelomfattning. I samband med långhusets västförlängning slogs ett sengotiskt kryssvalv över denna byggnadsdel. Väster om nordportalen finns i yttermuren rester av en tegeltrappa, sannolikt byggd i samband med valvslagningen i långhuset, men riven då västutvidgningen genomfördes. Kyrkan försågs även med två vapenhus, ett vid sydportalen och ett vid nordportalen. Det norra vapenhusets murverk är uppfört av stora markstenar i ojämna skift. Vapenhusen byggdes troligen i samband med västutvidgningen under 1400-talets andra hälft. Det norra byggdes om till gravkor vid 1700-talets mitt och det södra revs 1830. En omfattande renovering av tornet gjordes senare under 1800-talet (Andersson 1932; Anshelm 1947:605f; LMA, Jönsson 1981; Wienberg 1985-91, Karlsson 1998:25, not 96; Forsberg 2004b, Borg 2007).

Det har föreslagits att ett rektangulärt, romanskt torn funnits och att detta rivits inför västutvidgningen. Detta får dock anses som högst osannolikt. Kyrkan var troligen tornlös till dess att det nuvarande tornet uppfördes av marksten i början på 1600-talet. Tornets murverk består av stora markstenar och återanvända sandstenar lagda i ojämn skiftesgång. I väster finns två hörnkedjor av sandstenskvadrar. Omfattningar och tinnar är murade av tegel. På södra och västra fasaden finns två igensatta, troligen ursprungliga, stickbågiga ljudöppningar och på norra sidan en motsvarande ljudöppning. Drygt 2,8 meter från markytan fanns på västra sidan en igensatt öppning, eventuellt ursprunglig.

Kalkmålningar från tre tidsperioder
I kyrkan finns kalkmålningar från tre olika tidsperioder, 1400-talets första hälft, 1400-talets andra hälft respektive 1500-talets andra hälft. Bland kalkmålningarna finns ett fåtal figurativa scener. I långhuset är de två östligaste stjärnvalven täckta med ornamental dekoration vilka tillhör det äldsta skedet. Troligen kan de tillskrivas den så kallade Mörarpsgruppen. I det östligaste långhusvalvet finns en längre textinskription på kalkmålningarna. Denna är idag dessvärre fragmentarisk: [Anno domini m]cdoxxxii / […] / beati petri […] / et sub ri[…] / ri magni […] / and et ioh […] / bennekini / presbiteri. Det årtal som anges i inskriften är högst troligt 1432. Namnet Petrus avser troligen det helgon vars dag valven konsekrerades. Magnus avser möjligen en kyrkvärd som tillsammans med sockenprästen Bennekin fanns i kyrkan då målningarna utfördes. Namnet Magnus kan också avse en donator. I samma valv finns en större växt som växer ur en kruka vars grenar överst flätas samman. Över grenarna finns en inskription: pax huic domui, vilket betyder ”frid över detta hus” och som sannolikt tillkom i samband med kyrkans konsekrering. Över och under detta motiv finns ett skriftband i två medaljonger med texten: ihesus [ihc] /// christi [xpi], ”Jesus Kristus”. I det mittersta valvet finns en målad inskrift, tyvärr fragmentarisk, som vittnar om donatorn och en uppmaning att hedra honom. Inskriften lyder: Orate pro marito meo […] / tideri.o, saltem cum una ave [m]aria, vilket ungefärligt betyder: ”be för min make, Tider [okänt mansnamn], vörda honom med en Ave Maria”. Dessa målningar har alltså tillkommit under 1400-talets första hälft. På det västligaste valvet i långhuset finns enklare kalkmålningar tillkomna under 1400-talets andra hälft. Dessa består av en scen med Kristus på korset, Markus med en dubbelbåge och en fågel, ett vildsvin och en grotesk figur. I koret finns målningar från 1500-talets andra hälft, där motivet är den yttersta domen (Rydbeck 1943:292ff; Banning 1976a:300f).

https://media.helsingborg.se/uploads/networks/4/sites/152/2016/12/d2x4781.jpg
Mörarp kyrkas dpofunt från 1100-talet, tillverkad av Höörsandsten. Foto: Sven-Olof Larsén
Mörarp kyrkas dpofunt från 1100-talet, tillverkad av Höörsandsten. Foto: Sven-Olof Larsén
Mörarp kyrkas dpofunt från 1100-talet, tillverkad av Höörsandsten. Foto: Sven-Olof Larsén

Mörarp kyrkas dopfunt
Kyrkans mest praktfulla inventarium utgörs av dopfunten från 1100-talets mitt, möjligen redan från 1140-talet. Den tillskrivs den så kallade Mörarpsgruppen, en konstnärlig gruppering som tidigare benämndes Össjögruppen. Funten är besläktad med dopfunten i Kropps kyrka då den är både fyrsidig och figurprydd samt även brukar betraktas som en av de äldsta skånska dopfuntarna. Funten är tillverkad av Höörsandsten och är försedd med ett uttömningshål. I de fyra hörnen finns kolonner krönta av ansikten och tre djurhuvuden, det vill säga evangelistsymbolerna. Första bildsidan återger en Majestas Domini-framställning med Kristus tronande på regnbågen som är prydd med små cirklar. I sin vänstra hand håller Kristus en uppslagen bok med texten ”EGO SUM α ET ω”, ”jag är Alfa och Omega, begynnelsen och slutet”. Den högra handen sträcks ut i en välsignelsegest. Över den högra armen finns ett ornament som har formen av en blomma. Till vänster står en kvinna med dok och gloria, med en lilja i sin vänstra hand. Sannolikt är hon Maria, Guds moder. Till höger står Petrus med en nyckel som attribut. Figurerna inramas av pilastrar och arkadbågar. På andra bildsidan finns tre pilastrar med arkader. Pilastrarna är försedda med så kallade bandkoppel och kröns av växtornament. Under arkaderna återges änglar vända mot dopfuntens framsida. En av dem har ett ålderdomligt musikinstrument, en så kallad klapper, i handen. På tredje bildsidan återges motivet där Kristus uppväcker Lasarus, inramat av pilastrar och arkadbågar. Kristus ses i helfigur med ansiktet vänt mot betraktaren. Han har korsgloria och sträcker ut höger hand i en välsignelsegest mot Lasarus. Denne, som är klädd i en med bindlar fasthållen svepning, som lämnar det framåtvända ansiktet synligt, står upprätt i en schabloniserat tecknad kista. Till höger om Kristus, ungefär mitt på dopfunten, finns en kvadratisk form, prydd med två korslagda band, som möjligen utgör locket till gravkistan. Två tredjedelar av gravkistan är prydd med en treradig bård, som överst består av ett palmettband, i mitten av en förenklad äggstavsbård samt nedtill av en rad fyrbladiga blommor. På fjärde bildsidan finns tre pilastrar med två arkader. Mittpilastern är prydd med ett djurhuvud, som saknar underkäke, en så kallad söljeslukare. Över detta ett bladornament fäst vid pilastern med ett irländskt koppel. Arkadbågarnas yttre anfanger är prydda med akantusblad med bandkoppel. Under arkaderna återges två skäggprydda helgon utan attribut. Deras ansikten är vända mot varandra (Rydbeck 1936:297ff; Trotzig 1975; Trotzig 1989:19ff).

Krucifix från 1400-talet
I kyrkan finns även ett krucifix från 1400-talets andra hälft. Krucifixet har kopplats till en kalvariegrupp från Asmundtorp samt krucifixen i Harlösa och Lackalänga vilket tyder på att de tillverkats i en verkstad i någon av städerna Helsingborg, Landskrona eller Lund (Liepe 1995a:136, 171; Liepe 1995b:312f). Av kyrkans klockor är en möjligen medeltida. I en beskrivning utförd av kyrkoherde Rönnbeck, skriven 1831, omnämns att ”den största har en inskription i den vestra randen af otydelig munkstyl”, vilket talar för ett medeltida ursprung.

Författare: Peter Carelli

Läs mera: Medeltidens kyrkor

Litteraturlista

Andersson, Kaleb (1932). Mörarps kyrka: kort historik. Mörarp.

Anshelm, Gunnar 1947. Stiftets kyrka. Lunds stift i ord och bild. 1947. Herrlin, Gunnar (red.). Stockholm.

Banning, Knud (red.). 1976-1982. A catalogue of wall-paintings in the churches of medieval Denmark 1100-1600: Scania, Halland, Blekinge. Copenhagen: Akad. forl.

Borg, Henrik 2007. Mörarps kyrka – utvändig renovering. Antikvarisk kontroll, 2007. Regionmuseet/Landsantikvarien. Rapport 2007:71 (stencil).

Forsberg, Mikael 2004b. Underhållsplan för Mörarps kyrka, Kropps kyrkliga samfällighet, Lunds stift, Skåne län. Upprättad den 8 juli 2004. ItArk Arkitektkontor, Helsingborg (stencil).

Karlsson, Mattias 1998. Navis ecclesie. Kyrka och demografi i det medeltida Skåne. Lund. D-uppsats i medeltidsarkeologi, Lunds universitet (stencil).

Liepe, Lena 1995a. Den medeltida träskulpturen i Skåne. Produktion och förvärv. Skånsk senmedeltid och renässans 14. Lund.

Liepe, Lena 1995b. Den medeltida träskulpturen i Skåne. En bilddokumentation. Skånsk senmedeltid och renässans 15. Lund.

LMA = Landsantikvarien Malmöhus arkiv och diverse antikvariska och arkeologiska rapporter.

Rydbeck, Monica 1936. Skånes stenmästare före 1200. Lund.

Rydbeck, Monica 1943. Valvslagning och kalkmålningar i skånska kyrkor. Lund.

Trotzig, Aina 1975. Kristus uppväcker Lasarus från de döda – ett bortglömt motiv på dopfunten i Mörarps kyrka i Skåne. Den iconographiske post : et nordisk blad om billeder. 24–28.

Trotzig, Aina 1989. Mörarpsgruppen. Några romanska dopfuntar i nordvästra Skåne. Kring Kärnan 18. 19–43.

Wienberg, Jes 1985–91. Danmarks middelalderlige Kirker (kartotek). Kyrkoarkivet, Lunds Universitets Historiska Museum, Lund.