Ingmar Bergman

Ingmar Bergman (1918–2007), en av filmhistoriens mest kända regissörer, tillika dramatiker, författare och teaterchef. 26 år gammal flyttade Bergman till Helsingborg för att bli Europas yngsta teaterchef på Helsingborgs Stadsteater 1944–1946. Teaterkritikern Herbert Grevenius hade rekommenderat Bergman såsom en ”energisk, driftig, men total galen” kandidat. Själv beskrev sig Bergman som ”begåvad men besvärlig”. Den gamla stadsteatern (1877–1976) på Prästgatan, sedan 2008 Ingmar Bergmans plats, var då vanskött eftersom teaterns statsanslag förflyttats till Malmö. I sin självbiografi ”Laterna Magica” (1987) har Bergman berättat om hundloppor, avloppsläckage och döda, gasförgiftade råttor under salongsgolvet. I ett upprop till Helsingborgs invånare eftersökte han bättre finansiering för att rädda teatern. I gengäld lovade han restaureringar, skolföreställningar och en förnyad teaterverksamhet ”enligt friare former”.

Bergman bodde först i den sedermera rivna, redan då nedgångna Lundstedtska fastigheten på Prästgatan 22. Därefter på Norra Storgatan 14 ovanför nuvarande Telegrafen. Han uttalade sig konsekvent positivt om sin tid i Helsingborg och om helsingborgarna som mötte honom ”med översvallande vänlighet och generositet”. Han skildrade detta som en kontrast gentemot malmöborna under sina senare år som konstnärlig ledare på Malmö stadsteater. Bergman och hans skådespelarensemble frekventerade Fahlmans conditori där de fick gratis tårta, varm choklad och vispgrädde trots krig- och ransoneringstider. Konditorn Georg Fahlman var då teaterstyrelsens vice ordförande. Även på Grand Hotel var Bergmans ensemble stamgäster och de fick ofta äta på kredit. För en krona och tio öre serverade restaurangchefen Frans Johan Frölich en särskild skådespelarmeny med pyttipanna, öl, kaffe och en snaps. Kåsören Octavius Jönsson, pseudonym för Carl Schill, skrev 1944 om hur ”en vida beryktad komedianthövding som hette Hets-Ingmar” intog teatern. ”Ingmar samlade omkring sig en skara aktriser och aktrissor och drog genom landet ner till staden vid Sundet och började spela här på ett sätt som aldrig skett förr”, skrev Schill.

Bland de skådespelare och teatermedarbetare Bergman knöt kontakt med i Helsingborg hörde Ellen Lundström, då koreograf som arrangerade danserna till flera av uppsättningarna. Bergman förälskade sig i Lundström när hon, gift med fotografen Christer Strömholm, dansade cancan på ett bord i Grand Hotel. Bergman och Lundström inledde en relation. Efter att båda genomfört skilsmässor gifte de sig i Helsingborgs rådhus den 22 juli 1947, vilket blev Bergmans andra äktenskap. Bergman och Lundström skilde sig år 1952.

Ingmar Bergmans teateruppsättningar i Helsingborg

Bergman och hans ensemble övade och uppförde premiärer i ett väldigt tempo. Bergmans första uppsättning hade premiär den 21 september 1944 och var en målmedvetet lokalförankrad publiksuccé: ”Aschebergskan på Widtskövle”. Pjäsen var skriven av helsingborgaren Elsa Collin och av Bergmans tidigare medarbetare Brita von Horn. En skådespelerska bosatt i Helsingborg, Elsa Burnett, tilldelades huvudrollen.

Bergmans andra uppsättning den 20 oktober 1944, ”Fan ger ett anbud” av den danske dramatikern Carl Erik Soya, var en populärt hållen komedi med fräna, freudianska inslag.

Den tredje uppsättningen den 19 november 1944 väckte större nationell uppmärksamhet. Det var en antinazistisk tolkning av William Shakespeares ”Macbeth”. Pjäsen uppfördes under beredskapstiden då Danmark var ockuperat och då brittiska bombplan flög över Helsingborg på väg mot Tyskland. Bombplanen och luftvärnsbeskjutningen kunde ibland överrösta teaterverksamheten. Bergmans minnesbild om att inga flygplan sköts ner av svenskt artilleri är dock felaktig. I programbladet till ”Macbeth” beskrev han dramat som ”en furiös uppgörelse med en mördare och krigsförbrytare”, vilket allegoriskt syftade på Adolf Hitler.

Viss publik- och kritikerförvirring väckte den fjärde uppsättningen den 1 januari 1945, ”Kriss-krass-filibom”, då Bergman och hans ensemble valde att uppföra en lättsam nyårsrevy.

Den 7 februari 1945 återgick Bergman till allvaret med författaren Hjalmar Bergmans ”Sagan”. Kritikerna berömde särskilt dess sceniska kvalitéer med dess ljus- och ljudeffekter.

Med sin sjätte uppsättning den 12 april 1945 ämnade Bergman ”chockera de hyggliga hälsingborgarna” enligt ett brev till Grevenius. Det var debattkomedin ”Reducera moralen” av författaren Sune Bergström som utgjorde vårens säsongsfinal. I programbladet tackade Bergman publiken för deras ”tålamod med vår ungdom” liksom för deras ”överseende med våra krumsprång”. Teatern hade då lyckats återfå sitt statsanslag. Under Bergmans första teaterchefsår 1944–1945 fick stadsteatern 62 507 besök vilket innebar en stor framgång.

Höstsäsongen den 12 september 1945 inleddes med fransmannen Jules Baillords enaktare ”Katedralen” som anspelade på andra världskrigets slut och återuppbyggandet av Europa. Premiärens huvudprogram var dock den österrikiske författaren Franz Werfels ”Jacobowsky och översten”, en ”komedi om en tragedi”, vilket också syftade på krigsslutet.

Den 1 november 1945 fick författaren Olle Hedbergs ”Rabies” sin urpremiär, även det en chockerande, kritikerhyllad uppsättning, som satte Helsingborg i centrum för Sveriges teaterintresse och ledde till gästspel i Lund och Stockholm. ”Detta är ett s.k. obehagligt teaterstycke”, skrev Bergman, som ville dra publiken ”ner i skräckkamrarna och dypölarna”. ”Du är inte bättre än andra för att du bor i Hälsingborg, så du kan gott ta åt dig litet du med”.

Till sist den 6 mars 1946 uppförde Bergman ännu en svensk urpremiär och dramatikerdebut, Björn-Erik Höijers ”Rekviem”. Programbladet till ”Rekviem” innehåller en sammanfattning av Bergmans år vid Helsingborgs stadsteater där han intervjuar sig själv. Trots sina provokationer sade han sig vara nöjd med helsingborgarna, teatern och dess styrelse. Tack vare sin chefsroll hade han gått från att vara ”en periferikille” till att bli ”ett sånt där namn”.

Helsingborg i Ingmar Bergmans filmer

Filmen ”Till glädje” (1950) utspelar sig i Helsingborg och Arild och är en bearbetning av Bergman och Lundströms relation och äktenskap. Deras vigselscen i rådhuset är återskapad mellan skådespelarna Stig Olin och Maj-Britt Nilsson med stumfilmsstjärnan Victor Sjöström som vittne. Sjöström spelar dirigent för Helsingborgs symfoniorkester medan Olin och Nilssons karaktärer är violinister. Karaktärerna i ”Till glädje” är därmed musiker istället för teaterarbetare och filmen hyllar ”kulturens fotfolk”. Bergman själv har en statistroll som en oroligt väntande, blivande fader i ett väntrum. Filmtiteln anspelar på Beethovens nionde symfoni som uppfördes som säsongsfinal på Helsingborgs konserthus med Sten Frykberg som dirigent. Bergman besökte konserthuset så ofta han kunde och har uttryckt sin beundran för orkestern. Andra scener i filmen visar exempelvis Terrasstrapporna och Tycho Brahes plats.

Den senare komedin ”En lektion i kärlek” (1954) innehåller även scener från Helsingborg. Skådespelaren Gunnar Björnstands karaktär åker bil nerför Dag Hammarskiölds väg och plockar upp Harriet Anderssons karaktär längs stranden. ”Ska vi gå på kondis och dricka en choklad med vispgrädde?” säger Björnstrands karaktär, vilket kan vara en referens till Bergmans tid på Fahlmans. Den följande konditoriscenen är dock inspelad i Ramlösa. Solskimrande, lyckliga äktenskapsscener utspelar sig mellan Björnstand och Eva Dahlbecks karaktärer i Pålsjö skog.

Bergman värvade senare Nils Poppe till roller i ”Det sjunde inseglet” (1957) och ”Djävulens öga” (1960). Poppe blev därefter chef för Fredriksdalsteatern. Slutligen är teatern från den fyrfaldigt Oscarbelönade ”Fanny och Alexander” (1982) bitvis rekonstruerad från Helsingborgs gamla stadsteater. Enligt Bergman var stadsteatern trots dess vanskötsel ”det materialiserade paradiset”. Han ansåg det vara ett nidingsdåd när byggnaden revs och vägrade besöka den nya stadsteatern, trots att han 2003 berömde dess dåvarande chef Göran Strangertz.

AH.

Källor och vidare läsning:

Octavius Jönsson, pseudonym för Carl Schill, ”Hälsingborgs historia” (1944), s. 23–26.

Henrik Sjögren, ”Ingmar Bergman på teatern” (1968), s. 9–45.

Stig Björkman, Torsten Manns och Jonas Sima, ”Bergman om Bergman” (1970), s. 50–53, 82–83.

Ingmar Bergman, ”Laterna Magica”, 1987.

Thomas Sjöberg, ”Ingmar Bergman – en berättelse om kärlek, sex och svek” (2013), s. 152–176.

Ulf Dahlström (redaktör), ”Såsom i en Helsingborgsspegel: Ingmar Bergmans tid i Helsingborg 1944–1946” (2018).

Hemsidan bergmaniskane.se