Helsingborgs stadsteater

Annons för Kongl. Teaterns gästspel vid invigningen av den nya teatern 1877


Den äldsta kända teaterbyggnaden låg vid Kullagatan, där teaterverksamhet bedrevs i slutet av 1700-talet. Föreställningar gavs även i Ramlösa Brunn, men dessa teaterlokaler har troligtvis endast varit av enklare slag och någon utförligare dokumentation är ej känd.

Teaterladan

År 1817 uppfördes emellertid en laduliknande byggnad nordväst om korsningen Prästgatan/ Bruksgatan. Den blev känd för eftervärlden som ”teaterladan”. Huvudfasaden var vänd åt Bruksgatan. Byggnaden, som mätte 80 x 50 fot med en takhöjd på 30 fot, saknade bl.a. uppvärmning vilket vållade stora olägenheter, inte minst vid regn och blåst. På 1850-talet flyttades hela byggnaden på rullar ett antal meter, nu med fasaden åt Prästgatan. Efter flyttningen förbättrades inredningen, bl.a. fick man ridå, kulisser och teaterfonder. På 1860-talet arrenderades huset av fru A.I. Löfwing som använde det som kombinerat bad- och teaterhus. Kontraktet förnyades år från år ända in på 1870-talet. Diskussioner om en ny teaterbyggnad och inte minst dess placering blev under många år en het fråga för de styrande, men 1874 lät stadsfullmäktige, på begäran av teaterkommittén, kostnadsfritt upplåta tomten där den gamla ”teaterladan” redan stod.

Gamla teatern låg på ungefär samma plats där en gång den s.k. Teaterladan legat.

Det nya teaterhuset

Byggmästare N. Jönsson fick uppdraget att bygga det nya teaterhuset till en entreprenadkostnad av 94 500 kronor och han satte genast igång med bygget. Då huset var så gott som färdigt upptäcktes att man glömt logerna, trots att de fanns på ritningen. Byggmästare Jönsson befanns inte ha gjort något fel varför ett tilläggsanslag på 10 000 kronor beviljades för att rätta till fadäsen. Dessa provisoriska loger användes fram till rivningen. Den 29–30 oktober 1875 utbröt en våldsam storm, som tryckte in en stor del av husets gavelmur med påföljden att grannfastighetens samtliga fönster slogs in jämte en del andra skador, men dock utan personskador. Vid den följande synen fick Jönsson veta att arbetet var utfört väl och att det endast var otur med stormskadorna. I september 1877 invigdes teatern, som dock inte var helt färdig förrän 1880! Huset revs 1976 trots våldsamma protester från allmänheten.

Nya stadsteatern och Sven Lundqvists ”För öppen ridå” på gamla Gröningen

Det nuvarande teaterhuset

Det nuvarande teaterhuset uppfördes 1974–76 norr om Konserthuset efter ritningar av Erik Magnusson, Arkitektfirman Arton och med finansiellt stöd genom de Dunkerska fonderna med närmare 40 miljoner kronor. Framför teatern står konstverket För öppen ridå.

Reportageteckning av premiärpubliken i foajén på den ”nya” teatern 1877, införd i Ny Illustrerad tidning och utförd av konstnären och ritläraren Sven ”Ritus” Andersson

Från resande sällskap till fast ensemble

Den gamla vackra men på många sätt bristfälliga teaterbyggnaden från 1877 var med sin hundraåriga historia oerhört rik på minnen. Många helsingborgare kände därför stor saknad efter sin gamla teater när de murar och de bräder ”som föreställt världen” 1977 bröts ner. För de hundratals teaterarbetare, som tvingats arbeta under rent hälsovådliga villkor var känslorna blandade med sorg och lättnad över att äntligen få flytta in i det nya moderna teaterhuset på Gröningen. Den gamla teaterbyggnaden var kanske, som bl.a. Ingmar Bergman intygat, en av de vackraste och mest traditionsrika i landet, men teatern var som sagt ordentligt nersliten och i hög grad otidsenlig med stora tekniska brister beträffande t.ex. belysningen.

Gamla teatern var uppförd i en byggnadstradition från 1700-talets hovteatrar med parkett och tre raders publikutrymmen, plus den s.k. hyllan längst upp under taket. Teaterns publikutrymmen var på sitt sätt en spegling av samhället i övrigt. Det s.k. fina folket satt på parkett och möjligen på första raden, de allra finaste familjerna hade förhandsrätt till egna avgränsade eleganta loger. För det riktigt enkla folket fanns ståplatser på hyllan.

Kunglig snuva och prologen som kom av sig

Den gamla teatern vid Prästgatan var ett provisoriernas hus nästan ända från början. Redan logebyggena fick göras med improvisation. Bristen på verkstäder och administrationsutrymmen påtvingade efterhand nya improvisationer.

År 1877 betecknar en milstolpe i Helsingborgs teaterhistoria. Till invigningen av den nya teaterbyggnaden, uppförde det Tivanderska sällskapet Flotows opera Martha med Obefine Moe-Thorsell från Operan i Stockholm som gäst. Man får medge att biljettpriserna med tanke på att det dock var en galapremiär var tämligen modesta, från 1 krona till 4 kronor. Kung Oscar II, som för tillfället vistades på Sofiero hade lovat övervara föreställningen men hade olyckligtvis hastigt insjuknat i förkylning. Den under stor möda tillkomna prologen upplästes av en skådespelare Otterström. Prologens författare, sparbankskamrer C.A. Callmer, hade i direkta vändningar tagit sikte på den höge gästen i kungalogen. Publiken skruvade generat på sig när Otterström artigt krumbuktade sig i riktning mot den obefintlige monarken.

Världspremiär

Under de följande decennierna utvecklades tidvis ett ganska rikt teaterliv i Helsingborg. Repertoaren och de gästande sällskapen var naturligtvis av skiftande standard, och ”omväxlande med stor teaterkonst bjöds också på åskillig sekunda vara”, skriver Axel V. Kaunitz i sin bok ”Helsingborgs teater 1877–1917”.

Det skulle bli alldeles för långt att här redogöra för de mer eller mindre märkliga föreställningar som under dessa år gavs på Helsingborgs teater. Under unika omständigheter fick t.ex. Henrik Ibsens drama Gengangere sin urpremiär i Helsingborg. Pjäsen hade redan då den släpptes i bokform mottagits med sträng kritik och betecknats som ytterst omoralisk. I Kristiania (Oslo), Köpenhamn och Stockholm vägrade de stående teatrarna bestämt att spela den. Teatermannen August Lindberg beslöt emellertid att ta upp den. Han försökte först i Stockholm men blev vägrad att hyra teaterlokal för ändamålet. Slutet blev att han förlade urpremiären till Helsingborg, där den ägde rum den 22 augusti 1883. Fru Alvings roll kreerades av Hedvig Winterhjelm och bland övriga medverkande märktes Lindberg själv, Gustaf Ranft.

I augusti 1885 hade Albert Ranfts sällskap urpremiär här på Edv. Brandes skådespel En brytning och 1892 gav ett sällskap från Dramatiska teatern som urpremiär samme författares Under lagen, med så fina namn i ensemblen som Emil Hillberg, August och Oscar Byström. År 1906 gav Selanderska sällskapet som urpremiär det av helsingborgaren, handelsläraren Nils Krok författade skådespelet Ingeborg Holm som f.ö. senare filmades av Victor Sjöström.

En dundersuccé som det länge talades om i staden var uppsättningen av Franz Léhars operett Den glada änkan som Albert Ranft hade premiär med den 1 november 1907 och som sedan gavs i allt nio gånger. Ingen mindre än Carl Barcklind framträdde här i sin glansroll som greve Danilo, medan Hanna Glavari spelades av Judith Lindenau.

På de resande teatersällskapens repertoar stod år från år C.A. Dahlgrens populära ”Värmlänningarna” och F. Hedbergs ”Bröllopet på Ulfåsa”, och som omväxling till välkända folklustspel och farser noteras också föreställningar med Shakespeares ”Hamlet” och ”Othello” samt givetvis några av August Strindbergs skådespel.

Språngbräda för unga talanger

Teaterlivet i Helsingborg upprätthölls sålunda av resande teatersällskap fram till 1921 då Helsingborg fick sin egen stadsteater med fast ensemble – Sveriges första stadsteater.

Invigningen av Stadsteatern skedde med William Shakespeares ”Trettondagsafton”. De förväntade framgångarna lät emellertid vänta på sig. Den förste stadsteaterchefen Rudolf Wendblad och hans ensemble levde verkligen under knapphetens kalla stjärna. För att rädda ekonomin bildades 1923 Föreningen Helsingborgs Stadsteater u.p.a. och verksamheten kunde fortsätta under Torsten Hammaréns ledning. Nu gick det bättre men i början av 40-talet kom en nedgång som resulterade i inställda föreställningar. Detta medförde att Teaterrådet drog in anslaget 1944–45 och att den nya storteatern i Malmö istället fick det statliga anslaget. Krisen i Helsingborg blev allt svårare. Genom diverse insamlingar lyckades man dock få ihop medel till en ny säsong och under den nytillträdde chefen Ingmar Bergmans ledning och med en ung hungrig ensemble vände så besökssiffrorna. Anslaget återkom också efter något år. Lyssna på Bergmans egna minnen från teatern här (hämtat från SR: “Avgörande ögonblick) http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1602&grupp=2372&artikel=1691580

Nya teatern med Peer Gynt

Den nya teaterbyggnaden invigdes våren 1976 med Ibsens ”Peer Gynt” och Strindbergs ”Dödsdansen” på Storan respektive Lillan.

Även med risk för lokalpatriotiska övertoner kan efter mer än åtta decennier konstateras att Helsingborg varit och är en intressant och spännande teaterstad. Att här söka räkna upp och gradera teaterupplevelser är naturligtvis omöjligt. Med en svepande term, som ofta använts, kan Helsingborgs stadsteater sägas ha varit en språngbräda för många senare starkt lysande stjärnor med namn som Gurie Nordwall, Erland Josephson, Ernst Hugo Järegård, Hans Klinga, Margareta Krook, Birger Malmsten, Lars Passgård, Sif Ruud, Stellan Skarsgård, Max von Sydow och Lil Terselius. Minnesvärda är naturligtvis också otaliga gästspel med kända skådespelare som Edvin Adolphson, Gunnel Broström, Hilding Gavle, Max Hansen, Signe Hasso, Nils Poppe, Ebbe Rode, Eva Rydberg, Christina Schollin, Jan-Olof Strandberg, Sven-Bertil Taube och Inga Tidblad. Monica Nielsen debuterade här 1945 och Ann-Mari Max Hansen 1961 som barnskådespelare.

Chefer på Stadsteatern

har varit Rudolf Wendbladh 1921–23 (även 1929–44) följd av Torsten Hammarén 1923–1926 (1923–1925 tillsammans med Gerda Lundequist som även regisserade och medverkade på scenen), Gösta Cederlund 1926–1929, Ingmar Bergman 1944–46, Lars-Levi Læstadius 1946–50 och 1968–73, John Zacharias 1950–53, Johan Falck 1953–59, Frank Sundström 1959–61, Mats Johansson 1961–62, Per Sjöstrand 1962–68, Claes Sylwander 1973–83, Staffan Olzon 1983–86, Palle Granditsky 1986–1989, Lars Svenson 1989–2001 och Göran Stangertz från den 1 juli 2001 till 2009. KEA Karl Dunér 2009 – 2012, delat chefsskap 2012 – Max Granström och Anna Novovic.

Britta Billsten minns

Damer utan överkroppar… [ … ] Vi bodde då på Kopparmölleplatsen men flyttade omkring 1935 till Järnvägsgatan 17, nuvarande Hotell Kärnan. Köksingången vette mot Södra Strandgatan och låg mittemot damlogerna på gamla Stadsteatern. På kvällarna innan jag skulle gå och lägga mig, smög jag ner för att få en titt på damernas fötter och ben, om man inte dragit för gardinen. Jodå! Det var nämligen så att man glömt logerna när man byggde Teatern, och fick göra ett provisorium (som förstås blev permanent), varvid överdelen av de ursprungliga fönstren blev fönster som låg med basen mot golvet i de nya logerna och sträckte sig upp till höfthöjd. Det var därför dessa damer – uppenbarligen med endast underkroppar – gav mig min första inblick i livet bakom kulisserna. [ … ]. Skådespelerskan Brita Billsten i ”Minnen från Helsingborg…”. (1987).

Läs mera: Axel V. Kaunitz, ”Helsingborgs teater 1877–1907” (1917); Fritz Netzler, ”Helsingborgsminnen från min ungdom”, (1928); Christian Necke/T. Montelius, ”Sicket ett hus di har byggt … Bara till spektakel!” (1977).