Frans Johan Frölich
Frans Johan Frölich (1892–1952), hotelldirektör och restaurangchef för Grand Hotel i Helsingborg. Frölich föddes den 14 januari 1892 i Jacob Hansens hus såsom son till skomakaren Johan Nilsson Frölich och Johanna Frölich, född Lund. Frölich visade tidigt intresse för både måleri- och restaurangyrket, men valde det senare och konfirmerades iklädd smoking, ”smörgåsnissens” eller kyparlärlingens traditionella uniform. Efter restaurangutbildning inom Sverige, Tyskland, Danmark, Italien och Frankrike blev Frölich föreståndare för Hotell Höganäs år 1916. År 1919–1920 innehade han Råå hotell. Fram till 1924 var han verksam i Köpenhamn och därefter arbetade han som souschef och förste hovmästare på Rådhusrestaurangen i Stockholm.
År 1926 rekryterades Frölich som ledare över Helsingborgs Grand Hotel som invigts den 8 mars samma år. Detta uppdrag axlade han till sin död. Frölich kom att bli en av Sveriges mest kända restaurangmän och under hans ledarskap nådde Grand Hotel i Helsingborg europeisk ryktbarhet. Frölich var i många år ordförande för Södra Sveriges Hotell- och Restaurangförening, styrelseledamot i exempelvis Restaurangskolan, Musiketablissemangens förening, Sveriges Hotell- och Restaurangförbund samt Skåneföreningen 1892 års män. För sina förtjänster inom näringslivet blev han riddare av Vasaorden. Han mottog dessutom franska Hederslegionen, troligtvis för att ha spridit det franska köket. Själv satte Frölich högst värde på att ha varit den sjunde personen som förärats Restaurangförbundets stora guldmedalj.
Under beredskapstiden var Frölich dessutom en nyckelperson inom nätverket för flyktvägsorganisationen ”Helsingörs syklubb”. Han ombesörjde kostnadsfritt många danska motståndsmän. Bokbindaren och reservlöjtnanten Erling Kiær, känd som ”Röda nejlikan”, hörde till dem som Frölich huserade under falsk identitet. Polisöverkonstapeln Carl Palm har berättat om en annan dansk motståndsman som stulit ett tyskt flygplan, beskjutits av Batteri Hälsingborg och kraschlandat i en halmstack. Till denne man ska Frölich ha gett en guldklocka. Då danska officerare ankom till Helsingborg lär hela Grand Hotels övervåning ha ställts till deras förfogande. Under Frölich fungerade dessutom Grand Hotel som flyktingförläggning. Enligt polischefen Göte Friberg lades bäddar ut i Stenbockssalen den 1–3 oktober 1943. För sina samlade insatser för danska motståndsrörelsen tilldelades Frölich riddartecknet av Dannebrogen och Christian X:s Frihetsmedalj.
Frölich var även känd sig för sin personlighet. I kåsören Carl Schills humoristiska tidskrift Hälsingborgs historia omnämns Frölich regelbundet, exempelvis som ”den levnadslustige krögaren” eller ”värdshusvärden och stekvändaren på Grande Hotell Spättan”. Även Ingmar Bergman har omskrivit Frölich eftersom Frölich lät Bergmans festglada skådespelarensemble frekventera ”Bakfickan” till hotellet. Frölich serverade då en särskild, billig skådespelarmeny med pyttipanna, öl, kaffe och snaps. I hyllningsartiklar och i Öresunds-Postens nekrolog omskrivs Frölich bland annat som ”en originell och mycket självständig herre” med en säker intuition. Sydsvenska Dagbladet framhäver ”ett vänsällt väsen med gott hjärta” och att Frölich var ”hårdhänt frispråkig”. Då Frölich hastigt avled sex veckor efter sin sextioårsdag karakteriserades han som ”givmild, ibland slösaktig”. Han hyllades som ”den siste tracteuren i landet” som säkerställt att varje besökare fått ett individuellt och smidigt bemötande. Detta samtidigt som hotellföretaget utvecklats till ett av de största i Sverige.
AH.
Källor och vidare läsning:
Octavius Jönsson, pseudonym för Carl Schill, ”Hälsingborgs historia” (1941).
Octavius Jönsson, pseudonym för Carl Schill, ”Hälsingborgs historia” (1942).
Paul Harnesk (redaktör), ”Vem är Vem? Skånedelen” (1948), s. 184.
H.S., ”Frans J. Frölich 60 år”, Sydsvenska Dagbladet, 1952-01-13.
Okänd skribent, ”Frans Johan Frölich sextio år”, Helsingborgs Dagblad, 1952-01-14.
Å.B., ”Frans Johan Frölich död”, Öresunds-Posten, 1952-03-03.
Carl Palm i Karl Salomonsson (redaktör), ”Taggtrådskust: Minnen från beredskapen i Hälsingborg under 2:dra världskriget år 1939–1945” (1971), s. 64, 66.
Ingmar Bergman, ”Laterna Magica” (1987).
Søren Gulmann & Karina Søby Madsen, ”Helsingør syklub – vi måste rädda så många vi kan” (2018), s. 41, 66.