Byggare

Byggmästare A. J. Wison 1855-1915. Oljemålning av Knut Ekvall 1904.

Byggare. I tusen år har det funnits byggmästare, stenhuggarmästare, murarmästare, snickarmästare och byggnadshantverkare i Helsingborg. De första husen i stadsbebyggelsen, kyrkorna och Kungens borg uppe på Landborgen uppfördes i trä, men snart utnyttjades sandsten som byggnadsmaterial. För ca 800 år sedan började tegel användas. Den äldsta säkert daterade tegelbyggnaden i Norden är Gumlösa kyrka i norra Skåne från år 1192. Namnen på de mästare och hantverkare som var verksamma inom byggbranschen under seklerna fram till för ca 200 år sedan känner vi tyvärr inte till, då de gått förlorade när arkiv förstörts av fukt eller genom krigshandlingar och bränder.
En av de första byggmästare vi känner var Hans Henrik Wendorff (1739–1821) född i Köpenhamn. Han var byggmästare åt Kronan vid uppförandet av Kronobränneriet (1776–77) och antas även ha svarat för Högvakten (1) (1777). Wenndorff var en av staden anlitad byggmästare vid byggnation av det gamla rådhuset (1797), se Rådhus. Öster om rådhuset anlade han år 1805 en åttasidig brunnsfontän, som sedan allmänt gick under namnet Wendorffska fontänen.
Nya liberala lagar om näringslivet samt skråväsendets upphävande vid mitten av 1800-talet innebar att fler inom byggbranschen kunde starta byggmästar- eller murarmästarrörelser. Helsingborgs starka expansion från denna tid innebar att fler byggföretag erfordrades för att uppföra bl.a. nya industribyggnader och bostadshus. De ledande bland dem som var verksamma under de angivna tioårsperioderna var huvudsakligen murarmästarna L.F. Murberg (1850–1860) och Bengt Lundgren (1860–1870) följda av Nils Nilsson (1870), Nils Lundberg (1870), timmermästare Johan Anders Sjögren (1870–1880) samt byggmästarna A.P. Andersson (1880) och Frans A. Lundgren (1870– 1890), som bl.a. byggde rådhuset.
Vid sekelskiftet framträdde tre dominerande byggmästare. A.P. Retzner, som bl.a. uppförde Ångfärjestationen, Handelsbanken och gamla Elverket (se Elverk). Anders Wilson, som blivit mest känd för bostadsområdet Wilson park, vilket han exploaterade, samt som entreprenör för Gustav Adolfs kyrka, Zoégas hus vid Drottninggatan och Magnus Stenbocksskolan. Anders J. Ahlström som byggde många bostadshus, byggnader i Ramlösa brunnspark, Berga kasern och Sankta Maria sjukhus. Andra byggmästare, som kan nämnas från denna tid och framöver, var Jöns Peter Johansson (1900), byggfirman Bentz, Andersson & Bengtsson (1890–1920), Olof Andersson (1900–1930), Johan Malmström (1930), Bror E. Jakobsson (1930), Pålsson & Sonesson (1920–1940) samt Lundqvist & Olsson (1930–1940). En av stadens stora byggmästare decennierna före andra världskriget var Ture G. Karlsson som bl.a. byggde MiljonhusetHåkan Lundbergs gata och EPA-huset vid Konsul Olssons plats samt Tempohuset vid Södergatan.
På 1930-talet började Matts Eriksson och senare sonen Matts Jr byggverksamhet. Företaget utvecklades till ett av de stora i Helsingborg och uppförde bl.a. många bostadshus, Wieselgrensskolan, Clemensskolan, Stadsbiblioteket och Allmänna Brands hus vid Sankt Jörgens plats. På 1960-talet förvärvades byggföretaget av Ohlsson & Skarne, som senare köptes av Skanska.
En annan byggrörelse, som genom flera förvärv finns kvar, är Gösta Gadds företag. Han var son till byggmästare Karl Gadd och startade byggrörelse efter kriget, först i kompanjonskap med rörentreprenör Tage Holmström. Företaget byggde framförallt bostadshus, av vilka kan nämnas höghusen vid Villatomtsvägen, Norrbrohuset och radhusen vid Sankt Clemens gata. Rörelsen överläts till Hermanssons Byggnads AB på 1970-talet som senare köptes av SIAB, vilket nu tillhör NCC. Byggmästare K. P. Svensson började på 1920-talet att bygga villor i Ramlösa. Sonen Stig övertog firman på 1950-talet och uppförde förutom många industribyggnader, flera grupphusområden. Företaget avyttrades år 1973. Byggmästarna Nils Axelsson (1930–1950), Gösta Johansson (1930–1960), Arvid Nilsson (1930–1950) och sonen Stig Nilsson (1950–1970), John Nilsson (1940–1960), Erik Ivar Wihlborg (1940–1960) och Ivar Hellberg (1950–1960) var stora aktörer när staden byggdes ut, decennierna efter andra världskriget (se Arkitektur).
Ett av de största byggföretagen i Helsingborg under stor del av 1900-talet var Göran Bengtsson Byggnads AB. Företaget grundades år 1910 av Göran Bengtsson, som var ingift i en byggmästarsläkt i två generationer på Råå, där svärfar byggmästare Wilhelm Landbergs far var murarmästare. Göran Bengtsson började med att bygga villor och industribyggnader. Sedan följde bl.a. bostadshus både på entreprenad och i egen regi, verksamhetsbyggnader, skolor samt under kriget skyddsrum och fort till försvaret. Efter kriget tog sönerna Harald och Ragnar över företaget, som utvecklades till stadens största husbyggnadsentreprenör med bl.a. arbeten som delar av Gummifabriken och Rydebäcks villaområde, Södergatsviadukten, Tekniska läroverket, Idrottens hus, Skatteskrapan vid Järnvägsgatan, Stadshuset (gamla), Söderport, gamla Domusbyggnaden, höghusen på Elineberg och Närlunda samt Stadsteatern. Under slutet av 1970-talet övertog Haralds och Ragnars söner företaget med Nils-Göran som VD. Göran Bengtsson Byggnads AB fortsatte att vara ett ledande byggföretag och uppförde många bostäder och industribyggnader samt tog ett stort ansvar vid ombyggnaden av flera äldre bostadshus, som t.ex. hela kvarteret Fides vid Tågagatan/Persgatan och kvarteret John Eriksson vid Bruksgatans södra del. I samband med finans- och byggkrisen i början av 1990-talet avvecklades företaget.
Efter en förhållandevis låg byggverksamhet under 1990-talet har det under början av 2000-talet blivit en ny högkonjunktur i branschen. De ledande företagen i staden är i början av 2000-talet PEAB, NCC, Skanska, Byggmästar’n i Skåne AB, JM och MVB.

Läs mera: Konsthögskolans Arkitekturskola, “Hus i Helsingborg 1850–1920. Stadsväxt och förnyelse”(1983); Gösta Johannesson, “Några data kring byggmästare H.H. Wendorff”, Kring Kärnan 16 (1986); Ernst Bloom, “Wilson Park” (1987); Göran Schwanbom red., “Vi som bygger, byggfyran 100 år” (1987); Ove Torgny red., “Hus i hundra år”, Hälsingborgs byggmästareförening, (1990); Bengt Lindskog, “Bebyggelse i Helsingborg 1971–1995”, Kring Kärnan 25 (1996); Henrik Ranby, “Helsingborgs bebyggelse 1863–1971”, Helsingborgs historia VII:3 (2005); Ulf Rigstam red. “Arkitekturguide för Helsingborg” (2005).