Nils Persson

Persson, Nils, 1836–1916, konsul, industriman, donator och politiker. Persson föddes i Allerum, son till hemmansägare Per Jönsson och hans hustru Gunilla, f. Hallberg. Nils började sin karriär 1851 som bodbetjänt hos sin morbror, konsul Johannes Hallberg,som hade en affär vid Hallbergs trappor. Samma år dog Hallberg och rörelsen övertogs av Carl Henckel, vilken även hade skeppsrederi. År 1860 öppnade Persson en egen diversehandel i hörnet Stortorget/Kullagatan, kvarteret Strömkarlen. Tre år senare gifte han sig med sömmerskan Othilda Brynhilda Sandberg och 1866 köpte han handlande Eggert Elers gård vari ingick Gamlegård vid Norra Storgatan. År 1872 anlade Persson en gödningsfabrik på Söder och för att kunna utvidga den grundades 1875 Skånska Superfosfat- och Svafvelsyrefabrikations AB, allmänt kallad Fosfaten. År 1873 startade Persson Helsingborgs Ångtegelbruk AB. År 1885 grundade han Skromberga stenkols- och lerindustri AB, sedan han funnit att leran som togs i samband med stenkolsbrytningen var utmärkt till tegeltillverkning.

Samma år flyttade familjen Persson till den f.d. Essenska villan vid Södergatan. Persson förvärvade brytningsrättigheter till svavelkisfyndigheter i Sulitelma i Norge 1886. För framställning av koppar av malmen från gruvan grundade han Helsingborgs Kopparverks AB år 1900 (numera Kemira Kemi AB). När greve Fredrik A. Posse 1890 förvärvat Decauvillejärnvägen från Parisutställningen bistod Persson bl.a. med att skänka mark för banans framdragande till Ramlösa brunn. Tillsammans med konsul Petter Olsson, gick han i spetsen för att anlägga ett sockerbruk i Helsingborg. Detta startades 1890 sedan de båda åkt runt bland bönderna och propagerat samt även köpt in gårdar för att säkra odlingen av sockerbetor. Även vid tillkomsten av Helsingborgs Cinders- & Kalkfabriks AB arbetade de två konsulerna gemensamt. Persson stödde även Olssons järnvägsprojekt, Skåne-Hallandbanan. År 1903 övertog Persson aktiemajoriteten i Ramlösa brunns AB, ”en lycklig vändning i Ramlösa brunns historia” enligt bedömare. Liksom Olsson deltog Persson i grundandet av flera andra Helsingborgsföretag. De båda dominerade under ett par decennier helt den industriella utvecklingen och bidrog därigenom till att förvandla Helsingborg från småstad till storstad.

Persson var kommunalpolitiker i Helsingborg från år 1867, ordf. i stadsfullmäktige 1897–1903, ordf. i drätselkammaren 1894–1903, ordf. i hamndirektionen 1904–1908 och riksdagsman 1899–1903. År 1875 utnämndes Persson till nederländsk vicekonsul och 1894 till tysk efter Petter Olsson. Makarna Persson fick elva barn, fyra döttrar och sju söner, varav dr Martha Persson Henning och Ivar Persson Henning torde vara de mest kända. Bland konsulsparets donationer till staden kan nämnas en för inrättandet av ett ångkök ”för pauvres honteux för i Asylen för aktningsvärda ålderstigne boende personer” samt för ”beredande af julglädje åt fattiga här i staden” (1893). År 1905 skänkte makarna mark för anläggande av Donationskyrkogården, 1906 ”för ordnande af brunnsdrickning i Helsan samt nya borrhåls upptagande”. Samma år skänkte paret tjugotusen kronor till en fond för ”gamla tjänare och tjänarinnor”. Som person var Persson i motsats till konsul Petter Olsson, ”öppen och vänskaplig med vaket öga för det som skänker lefnaden festivitas”.

KEA

Läs mera: Karl Hjalmar Lundgren; ”Konsul N. Persson” (1916); Ivar P:son Henning: ”En gammal hälsingborgares minnen” (1950); Torsten Althin, ”Reymersholmsbolaget”(1955).