Petter Olsson

Olsson, Petter , 1830–1911, var industriman, konsul, riksdagsman, stadsfullmäktiges ordförande m.m. Olsson föddes i Fleninge där fadern, Per Olsson, var gästgivare på anrika Fleninge gästgivaregård. Modern, Anna Sofia (född Gertzen), kom att sätta stor prägel på Petters liv, inte minst hans strävan efter rättrådighet och religiositet. Per Olsson avled 31 år gammal när Petter var två år och Anna Sofia fick ta hand om rörelsen och flera barn. Kvarlåtenskapen efter Per var obetydlig och fattigdomen tog vid, hon skaffade ett lantställe i Ängelholmstrakten men flyttade senare till Filborna. Petter började redan som tioåring att delta i arbetet på gården.

År 1845 fick han, 15 år gammal, anställning som bodpojke i Sven Petter Kallings spannmålsfirma på Långvinkelsgatan och avancerade snart till handelsbokhållare. År 1853, 23 år gammal, slutade han sin anställning, erhöll burskap och startade en egen handelsfirma med spannmål. Den driftige och framsynte unge mannen kom att bli en av de, för stadens utveckling, mest betydande personerna. Hamnar, järnvägar och industrier har genom Olssons energi blivit anlagda och bidragit till Helsingborgs uppsving vid slutet av 1800-talet.

År 1858 lät Olsson uppföra ett spannmålsmagasin vid Kullagatan (Konsul Olssons magasin)och två år senare valdes han in i Borgerskapets äldste. Samma år stod han i spetsen för utbyggnad av hamnen (Inre hamnen) samtidigt som han drev frågan om att bygga järnväg till Landskrona (invigd 1865). Han var djupt religiös och mån om föräldralösa och fattiga barns fostran, varför han 1861 köpte gården Kjellstorp (se Kjellstorps barnhem och Kjellstorps sjukhem). Där öppnades ett barnhem för flickor 1863, en verksamhet som utökades 1865 med ett liknande för pojkar på Nellåkra gård som han också ägde. Som ordförande i hamnstyrelsen drev han hårt frågan om anläggandet av en Södra hamn, vartill han anlitade ingenjör Johan Dunker. Vid samma tid 1867 köpte han av staden ett stort strandområde som han lät fylla ut och bebygga med magasins-, kontors- och bostadshus, i dagens kvarteret Karl XV vid Hamntorget/Kungsgatan/Badhusgatan. Olsson blev samma år riksdagsman för Lantmannapartiet.

År 1869 blev han störste aktieägare i Helsingborgs Jern- och Lerkärlsfabrik (före detta Ruuthska bruket). 1870 köpte han Rögle säteri med tillhörande tegelbruk och utnämndes samma år till Tysk konsul. Han stod i spetsen för uppförandet av ett varmbadhus vid Drottninggatan (som senare invigdes 1872). 1877 lät han uppföra Missionshuset vid Bruksgatan. Vid mitten av 1870-talet arbetade han  för att få till stånd en järnväg mellan Helsingborg och Hässleholm (invigd 1875), han drev också frågan om att bygga en järnväg norrut, vilket kom att resultera i Skåne–Hallands Järnvägsaktiebolag, den blivande Västkustbanan. Många möten med företrädare och markägare föregick järnvägens anläggande (som invigdes 1885). Bland annat genom sin vältalighet lyckades Olsson köpa mark och realisera byggplanerna. 1880 tog han tillsammans med Rudolf Tornerhjelm (se Tornerhjelmska huset) upp tanken på att införa en reguljär färjeförbindelse mellan Helsingborg och Helsingör. Denna realiserades först efter att Västkustbanan dragits 1885, den järnvägssträcka han själv hade legat bakom. Tågfärjetrafiken öppnades 1892 med två danska färjor. Se även Järnvägar.

1881 grundade Olsson Helsingborgs Träförädlings AB, tre år senare Helsingborgs Ångkvarns AB, och lät uppföra Valskvarnen. 1885 bildade han Helsingborgs Intecknings-Garanti AB. År 1886 skänkte han mark till staden som därmed kunde dra fram Bruksgatan mellan Prästgatan och Trädgårdsgatan. 1890 togs Helsingborgs sockerfabriks AB i bruk sedan Olsson och konsul Nils Persson gemensamt arbetat för projektet. De köpte bl.a. upp flera lantegendomar för att därmed säkra odlingen av sockerbetor. År 1891 invigdes Norra hamnen som han var initiativtagare till. 1896 grundade han Skånska Jutefabriks AB och samma år var han med och bildade Rederiaktiebolaget Helsingborg.

Hyllinge Stenkols- och lerindustri tillkom också 1896 där två år senare de välkända Hyllingetakpannorna blev en storsäljare. Stenkols och lerindustrin blev däremot Olssons stora missräkning. Motgångarna i projektet tog hårt på den nu äldre konsuln, som inte ville lägga ner verksamheten då han kände ansvar för de många familjer som lockats dit av inkomstmöjligheterna. En försäljning av bolaget till konkurrenten Höganäs AB kom dock till slut till stånd. Olsson ägde även Åby- Klippans tegelbruks AB och Sennans tegelbruk, var 1891 med och startade Helsingborgs Cinders- & Kalkfabriks AB. Han var 1902 medstiftare av Stenkols AB Lundvall & Co. Utöver ovan nämnda meriter får han räknas som den som genom att flera gånger tillskjuta pengar såg till att Helsingborgs Gummifabriks AB kom igång. Han var medstiftare till ytterligare lokala företag.

Som person omtalas Olsson ofta som sträv, tillsluten och misstänksam. Kanske berodde detta till del på tidiga religiösa grubblerier, Alf Åberg skriver (1953) att den unge Olsson själv beskrivit att han under bönestunder i skolan ”kände … ofta goda rörelser i min själ, men de flesta försvunno snart”.  Åberg skriver vidare att Olsson redan som ung bokhållare var religiös och att hans tro ”går som en röd tråd genom hela hans liv”.  Den ensamstående mamman arbetade hårt på Fleninge Gästgivargård, där familjen också bodde en tid, förmodligen en hård uppväxtmiljö för ett barn. Han var i yngre dagar stor och stark och van från det tunga arbetet i en handelsbod att kasta av sig rocken och hugga in i lossning av spannmålssäckar, när han tyckte det gick för långsamt.

Han var gift med Manette Brunnström (1831– 1908) och paret fick elva barn, sex söner och fem döttrar, varav åtta nådde mogen ålder. Petter Olsson avled den 6/10 1911.

KEA

Läs mer: Alf Åberg: ”Konsul P. Olsson En märkesman i Hälsingborgs historia” (1953); Anders Åberg: ”Konsul P. Olsson”, EFS (1926). Se också Konsul Olssons plats med Lars Trollbergs Hjulet, från 1977.