Helsingborgs lasarett
Helsingborgs lasarett Ännu vid mitten av 1800-talet saknade staden ett sjukhus för stadens invånare. De sjuka vårdades i allmänhet i hemmen. De mindre bemedlade, som utgjorde större delen av befolkningen, fick förlita sig på de allmosor som det besuttna borgerliga samhället kunde erbjuda dem vid sjukdom. Sjukvård och hälsovård var för de fattiga ofta liktydigt med fattigvård. Hospitalskyrkan (se Hospitalet) med sina ytterst begränsade hjälpmöjligheter var för många en sista utpost i nödens stund. Med en hårt ansträngd stadskassa var en mera resurskrävande offentlig sjukvård inte möjlig.
Tanken på att inrätta ett sjukhus (närmast epidemisjukhus) hade väckts, då man på ansvarigt håll i början av 1830-talet kände oro för att den asiatiska koleraepidemin skulle sprida sig hit. För den i staden inkvarterade husarskvadronen fanns sedan 1820-talet en sjukstuga (se Garnisonssjukhuset) som drevs med statliga medel och således inte belastade stadskassan.
I Ramlösa hälsobrunn uppfördes på 1830-talet ett lasarett för brunnsgästerna efter ritningar av Fredrik Blom, där vid vissa tider på dagen även obemedlade kostnadsfritt kunde erhålla sjukhusvård. I anslutning till det s.k. Norra badhuset inrättade sundhetsnämnden (motsvarande senare tiders hälsovårdsnämnd) på initiativ av stadsläkaren Fritz Netzler ett sjukhus 1850. Detta, även kallat det Grönwallska badhuset, brukar omtalas som stadens första sjukhus. Det visade sig snart olämpligt att ha en badanläggning under samma tak som ett sjukhus. Därför beslöts vid allmän rådstuga 1857 om försäljning av Norra badhuset och i stället att bygga ett nytt sjukhus. År 1858 kunde ett sådant tas i bruk ovanför Himmelriksgränden, allt efter Netzlers idéer. Detta var i bruk till 1879 då ett nytt lasarett stod färdigt.
En byggnadskommitté skrev 1878 kontrakt med byggmästare B. Lundgren om uppförandet av ett lasarett på en tomt som staden upplåtit ”å höjden öster om staden i närheten av den gamla ruinen Kärnan”. Arkitekt var Mauritz Frohm (se arkitektur och arkitekter). Den 1 juli året därpå kunde den första delen av detta, landstingsägda, lasarett tas i bruk, en tvåvåningsbyggnad med plats för 45 patienter, varav den övre våningen var för kvinnor. Efterhand utvidgades lasarettet och 1885 togs ett större nybygge i bruk, även här med Frohm och Lundgren som arkitekt resp. byggmästare. Ständig platsbrist tvingade fram ytterligare tillbyggnader, nu med Alfred Hellerström (se arkitektur och arkitekter) som arkitekt. Nybyggnaderna kom först efter besvärliga förhandlingar mellan lasarettsledningen och landstinget och det hände att platsbristen blev så akut att force majeure inträdde.
Utredningar tog flera år innan man kunde komma till skott. År 1925 uppfördes för den kirurgiska kliniken en större byggnad, ritad av Arnold Salomon-Sörensen (se arkitektur och arkitekter). Byggnaden, som ännu står kvar, är den plats där kung Gustav VI Adolf avled den 15/9 1973.
Efter stridiga debatter lämnade Helsingborg landstinget 1945 och 1952 var lasarettet helt i stadens ägo. Detta varade till 1963, då efter nya motstridiga åsikter, staden återinträdde i landstinget. Nu kom diskussioner igång om ett nytt lasarett och professor Sten Samuelson i Lund fick i uppdrag att rita ett sådant. Placeringen av lasarettet vållade hård debatt då många ansåg att det nya borde placeras utanför centrum, helst på orörd mark nära Sankta Maria sjukhus. Med en rösts övervikt beslöt fullmäktige emellertid om placering vid och på det gamla lasarettsområdet. Överklaganden ledde slutligen till att frågan fick avgöras av regeringen som 1968 fastställde planen enligt fullmäktigebeslutet. Byggstarten skedde i februari 1971 och under 1974 påbörjades inflyttningen i det nya komplexet. Den 13 maj 1975 skedde invigningen. Bygget hade då kostat 228 miljoner kr och utrustningen 42 miljoner. Fram till 2004 (då Helsingborgs lasarett fyllde 125 år, och den nya byggnaden 30 år) har flera inre ombyggnationer utförts. Noteras kan att äldsta lasarettsbyggnaden från 1878 revs 1976. Till lasarettet har genom åren knutits administrativt flera sjukhus och vårdinrättningar inom staden, såsom Vanföreanstalten, Kungshult, Sinnessjukhuset, Bergalid, Sankta Maria sjukhus, Epidemisjukhuset, Barnbördshuset, Barnsjukhuset (gamla), Banckska barnsjukhuset m.fl. Efter att en kort tid ha drivits som bolag är Helsingborgs lasarettet åter i regional regi genom Region Skåne. En större omstrukturering inom nordvästra Skånes sjukvårdsdistrikt har därefter genomförts, vilket gjort att vissa funktioner inom Ängelholms och Helsingborgs lasarett förändrats. KEA
Sjukjournalen vid det första landstingsägda lasarettet i Helsingborg 1879
Artikel av Inga Nilsson, forskare vid Enheten för medicinens historia, Lunds universitet
”Sjukjournal för 1879” informerar oss om patienter som vårdades vid Helsingborgs lasarett under lasarettets första verksamhetsår. Journalboken har noteringar om intagna patienters sociala status, vårdtid, diagnoser, tillstånd och behandlingar. Det var lasarettsläkare Gustaf Naumanns uppgift att föra journal över patienterna. Alla anteckningar skrevs för hand och skriften är inte alltid lättolkad. Boken bär vittne om noggrann uppföljning av sjukdomsfallens utveckling. Journalboken informerar oss om att den sjukes ålder inte angavs med födelsedatum utan endast hur gammal patienten var vid inskrivningstillfället.
Lasarettets allra första patient som intogs på eftermiddagens den 1 juli 1879 var en 4 månader gammal flicka från Frillestad. Hennes föräldrar hade oroats av en hastigt tillväxande svulst vid ryggslutet. Vid undersökning befanns tumören vara av ett hönsäggs storlek och diagnosen blev Sarcoma (elakartad svulst). Flickan opererades dagen efter inkomsten och svulsten avlägsnades. Såret läktes hastigt och den 8 juli blev den lilla flickan utskriven.
Den gamla journalboken från 1879 ger inte bara en inblick i tidens sjukdomspanorama utan ger också information om den dåtida sociala situationen. Man ser att det nästan undantagslöst är s.k. småfolk som vårdats där. Titlar som arbetskarlen, drängen, pigan, enkan, statkarlen, torparen, lumpsamlaren, kolhuggaren, fattighjonet är legio, medan borgerliga yrkestitlar är ovanliga. Vården på allmän sal var subventionerad. Om man hade en årsinkomst under 800 kronor betalade patienten 30 öre om dagen. En ansvarsförbindelse för patientens vårdavgift krävdes, där ”Löftesmannen” förband sig att betala patientens vårdavgift om inte patienten själv klarade av detta. 87 % av patienterna tillhörde den lägsta avgiftsklassen, vilket kan belysa att fattigdomen var stor bland befolkningen. De bättre bemedlade föredrog sannolikt vård i hemmet, dit doktorn och sköterskan kom.
Det i början svaga intresset satte lasarettsläkare Naumann i samband med att befolkningen inte varit van att sända sina sjuka till lasarett och att fördomen mot sjukhusvård var tämligen stor. I en journal över en patient ”hustru” står antecknat: ”Kunde ej förmås qvarstanna”. I en annan journal över en patient ”flicka 6 år” står att läsa: ”Afhämtad af fadren utan tillstånd”. Efter två månader hade 59 patienter skrivits in. Huvudparten av de intagna patienterna var från landsbygden. Före industrins genombrott fanns de största olycksfallsriskerna i landsbygdens arbetsmiljö runt Helsingborg. Lantbruket och gruvorna var de största arbetsplatserna. Allteftersom den industriella verksamheten ökade i Helsingborg, ökade också olycksriskerna inom industrin.
De akuta olycksfallen som inkom under 1879 var främst: ”Sten över foten under arbete”, ”Fastklämd av sten”, ”Fall från öppen våning ner i stenrör”, ”Sprängning med dynamit”, ”Överkörd”, ”Olyckshändelse i tröskverk”, ”Vedlass av vägen”, ”Olyckshändelse på båt” och ”Olyckshändelse genom kolras”. Medelåldern för de intagna patienterna var omkring 36 år. Vårdtiden var lång, medelvårdtiden var ca 43 dagar. Längst vårdades en patient ”Arbetskarl, 39 år” i 201 dagar med inflammation i höger skenben. Patienten utskrevs med orörlig led men kunde gå rätt bra. Tillströmningen av patienter till lasarettet ökade snart och snabbt. Vid Kongliga Medicinalstyrelsens inspektion framkom, att sjukhuset under den korta tid det varit öppnat redan utvecklat en betydande och mångsidig verksamhet.
Texten är en omarbetad version av material hämtat från avhandlingen ”Medicinsk dokumentation genom tiderna” (2006).
I Kulturmagasinets/Helsingborgs museers samlingar finns foton på Helsingborgs lasarett, bland annat: [[1]]
Läs mer om Helsingborgs lasarett i: Gottfrid Aspvall, ”Lasarettet i Helsingborg – En återblick”, Helsingborgs sjukvårdsdistrikt 1979; Jan Rosqvist, ”Helsingborgs lasarett 125 år”, uppsats i årsberättelse för Medicinhistoriska föreningen 2004; Fritz Netzler, ”Helsingborgsminnen från min ungdom”, (1928) faksimil 1985.