Helsingborgs Gummifabriks AB

Helsingborgs Gummifabriks AB, var under större delen av 1900-talet stadens i särklass största arbetsplats med som mest över 3 000 anställda (1950-talet). Gummifabriken har på skilda sätt satt sin prägel på stadsdelen Söder där de flesta anställda var bosatta, men har också genom sin väldiga omfattning beskrivits som en ”livsnerv” för staden. Fabriken var en stor kvinnoarbetsplats. Drygt 60 % av de anställda under 1930- och 40-talen var kvinnor. Vardagligt benämndes Gummifabriken ofta ”Galoschan” alt. ”Kadorran” eller ”Slöfsan”. Bolaget grundades 1891 på initiativ av hamningenjör Johan Dunker och med stöd av ett antal inflytelserika helsingborgare med konsul Petter Olsson som tyngsta namn. Med i ledningen var redan från början Henry Dunker, hamningenjör D:s son, vilken därefter skulle leda företaget och inneha aktiemajoriteten i den växande gummikoncernen i nära sex decennier. År 1912 inregistrerades varumärket Tretorn. Dunker behärskade efter en rad fusioner och företagsköp praktiskt taget hela den svenska gummiindustrin inklusive Trelleborgs Gummifabriks AB. År 1934 ombildades koncernen under namnet AB Tretorn.

Från 1891 och fram till mitten av det första världskriget fick företaget uppleva en kraftig expansion. Aktiekapitalet ökade från en halv miljon kronor 1896 till sex miljoner år 1918. Det var galoschtillverkningen som till en början kom att förknippas med Helsingborgs Gummifabrik och varumärket Tretorn. Tillverkningen kom, förutom galoscher, att omfatta även andra gummiskor som t.ex. stövlar, ytterskor, textilskor med gummi-, durolit eller lädersulor, gummihandskar, fotbollsblåsor, badmössor, lekbollar samt de internationellt berömda Tretorn tennisbollar.

Företaget mötte under de första åren stora svårigheter främst på grund av konkurrensen med den då världsledande ryska gummiindustrin. Delvis genom att tillgodogöra sig tekniskt kunnande (Julius von Gerkan) från de ryska konkurrenterna och från början med konsul Olssons finansiella stöd fick företaget emellertid snart vind i seglen och utvecklades på några år till landets ledande gummiindustri. En stor del av produktionen gick på export. Under fabrikens fem första verksamhetsår sexdubblades företagets import av obearbetad rågummi vilken då utgjorde mer än 60 % av hela den svenska importen av råkautschuk. Exporten ökade sedan år från år fram till första världskriget då den sjönk rejält för att åter öka kraftigt under 1920-talet. Exporten utgjorde före den stora världsdepressionen på 1930-talet hela två tredjedelar av koncernens totala tillverkning.
Efter 1950-talets framgångar skulle emellertid konjunkturerna allvarligt försämras under 1960-talet, mycket beroende på att flera låglöneländer gjort sig allt mera gällande i den internationella handeln med gummiprodukter. Under hela 1970-talet brottades företaget med ekonomiska svårigheter och produktionen fick successivt trappas ned. Från ca 2 000 anställda i början på 1970-talet hade man 1979 en personalstyrka på 1 000 fabriksarbetare och tjänstemän.
Måndagen den 3 december 1979 fick personalen det dystra beskedet att Tretorn skulle läggas ned vid halvårsskiftet följande år. 600 personer blev uppsagda. Gummifabriken existerade inte längre – en industriepok var till ända – om än stöveltillverkningen kom att fortsätta i annan regi under namnet Stövel AB Tre Torn, senare namnändrat till Sweden Boots med 300 anställda. Benämningen Tretorn lever dock kvar inom Puma-koncernen, som tillverkar stövlar med detta varumärke. Se även bl.a. Dunkers kulturhus, Helsingborgs Konserthus. SG

Läs mera: Folke Millquist, ”Tretorn och andra tidiga varumärken på gummiområdet”, Kring Kärnan 18 (1989); Torgny Fransson, Jan Fredriksson, ”Galoschan” (1990); Mats Johansson, ”Kontinuitet och förnyelse”, ur Helsingborgs historia VII:2 (1992); Agneta Ulfsäter-Troell och Carl Aspegren i samarbete med Caroline Berglund, ”Despot och charmör, Henry Dunker – milleniets helsingborgare”, Kring Kärnan 31 (2002).

Galoschan, Kadorran och Slöfsan…

Helsingborgs gummifabriks AB: Äldre helsingborgare talar gärna om Gummifabriken som ”Galoschan”, ett smeknamn som inte bör bereda några tolkningsbesvär. Lite mera problematiskt är att fabriken ibland (i folkmun) kallades ”Kadorran”. Författarparet Fransson/ Fredriksson lämnar följande förklaring: ”Namnet ´Kadorran´ kommer från det franska ordet ´gaudouard´, som betyder ´gummor som håller rent i hönshus´. Begreppet ´kadorran´ har utgått från de skånska godsen och finns endast i Skåne. Begreppet omfattar alla kvinnor som på ett eller annat sätt handskas med höns. Bland äldre människor kallade man de kvinnor som kom till torget och sålde höns för ´hönsakadorror´. När gummifabriksarbetarna skulle vara lite ´extra fina´ sade de att de jobbade på ´Aktiebolaget Kadorran´. Varför man kallade fabriken för detta namn är det ingen som vet.”. Ett tredje öknamn, ”slöfsan”, är då mera lätt att tolka med hänsyn till att här tillverkades galoscher, en fotbeklädnad, som stundom frambringade ett lätt ”slöfsande” ljud i snömodden.