Gamlegård
Gamlegård, under 17- och 1800-talen en av Helsingborgs förnämsta handelsgårdar, numera ordenshus och värdshus. Byggnaden med entré från Norra Storgatan 9 och genomgång till Kullagatan 8–10 har ägare ända från 1662, den förste kände var en handelsman vid namn Wult Kock. Nuvarande byggnad är uppförd 1711–12 och ersatte då en under Skånska kriget (1675–1679) nedbrunnen gård tillhörig rådmannen och handelsmannen Mickel Swertfeger.
Bland gårdens många prominenta ägare kan nämnas borgmästaren Petter Pihl d.y., även kallad ”Kungen av Helsingborg” på grund av sin maktfullkomlighet. Efter Pihls död 1759 övertogs Gamlegård liksom intilliggande Henckelska gården av släktingen, dykeridirektören Fredrik Wilhelm Cöster d.ä. som hade sin bostad här till 1797. En annan känd ägare var handelsmannen och sedermera kommerserådet Peter Möller (ägare 1801–23), stadens då mest förmögne borgare, samt häradshövdingen och borgmästaren Håkan Lundberg (ägare 1828–38), handlanden Johan Elers (ägare 1854–64), efter vilken gården tidvis har kallats Elerska gården, en annan ägare var konsul Nils Persson (ägare 1864–85). Under den senares tid inrymdes i Gamlegård förutom bostad åt konsulns stora familj även kontor för bl.a. ”Fosfaten” och andra Persson-företag t.ex. vin- och spritfirman Persson & Cronzell AB, som därefter var fastighetens ägare åren 1902–12. I Gamlegårds källare framställdes bl.a. den på sin tid välkända ”Militär–Punschen”.
År 1919 övertogs Gamlegård av konsul Perssons dotter, doktor Martha Persson Henning, som i början på 1920-talet lät genomföra en ombyggnad av det forna barndomshemmet med sikte på att återställa gården i dess ursprungliga 1700-talsstil med synligt korsvirke. Ritningarna utfördes av Malmöarkitekten August Stoltz. Doktor Henning hade fram till sin död 1969 sin bostad och läkarmottagning i Gamlegård. År 1971 förvärvade Förbundet FB den anrika gården, vilken härefter har tjänat som ordenshus, numera också inrymmande värdshuset Gamlegård. Huset blev byggnadsminne 1967.
SG
Läs mera: Ivar P:son Henning, ”En gammal hälsingborgares minnen” (1950); Sidney Grahn, ”De första 120 åren” (2000).