Drottninggatan

Drottninggatan, sedan slutet av 1800-talet jämte Järnvägsgatan stadens paradgata sträcker sig från Stortorget ut till Tinkarpsbacken vid Vikingstrand där den fortsätter som Sofierovägen. Ännu vid mitten av 1800-talet var det område som i dag utgör Drottninggatan sjö- eller strandmark. Sträckan från hamnen till Kristinehall utgjordes då av den s.k. Norra sjöviken, kantad av strandtomter och nyttjad av framför allt fiskare. Utfyllnadsmassor från 1870-talets hamnbyggen kom att användas för utfyllnad av den norra delen av viken, som därefter kom att kallas Gröningen. Genom utfyllnaden skapades mark för bebyggelse utmed en nyanlagd gata, Hamngatan, som den blivande Drottninggatans södra del först kallades. Den norra delen hette Pålsjövägen.
År 1876 beslutades att plantera två rader träd i gatans södra del, mellan nuvarande Stortorget och Sankt Jörgens plats och samma år slogs Hamngatan och Pålsjövägen samman under namnet Drottninggatan. Trädplanteringen mitt i gatan kallades omväxlande Promenaden och Esplanaden. Genom att gatan var delad på detta sätt användes allmänt benämningen Västra resp. Östra Drottninggatan på denna sträcka. Den breda allén var länge ett populärt promenadstråk för helsingborgarna, men träden höggs ner 1948 varpå gatan breddades 1950 för att ge plats åt den allt intensivare trafiken. Gatans betydelse ökade ytterligare i och med att Hälsovägen breddades 1901 och den senare i allt högre grad tog över Långvinkelsbackens funktion som den östra huvudinfarten till staden.
Byggnationen i den södra delen av Drottninggatan inleddes först 1879–80. Åren kring sekelskiftet 1900 uppfördes utmed gatan en rad större hus med storstadsmässiga fasadutsmyckningar. De flesta husen ritade av stadens arkitekter vid denna tid, de båda stadsarkitekterna Mauritz Frohm och Alfred Hellerström samt Ola Anderson, (se Arkitektur). Sträckan från Kristinehall och norrut är kantad av eleganta patricierhus, längre norrut exklusiva villor, vilka i stor utsträckning under senare tid förvandlats till bostadsrätter.

Läs mera: ”Bevarandeprogram för Drottninggatan och Pålsjö”, Helsingborgs museum (1999).