Gå till innehåll Gå till huvudmeny

Choose language

Avskedet

Reliefen Avskedet av Ragnhild Schlyter. Foto av Agardh Hjärne.
Reliefen Avskedet av Ragnhild Schlyter vid sin nuvarande placering. Foto: Agardh Hjärne 2025.

Avskedet, relief i sandsten av Ragnhild Schlyter, utförd 1929 i samband med Krematoriets uppförande, parallellt med Ängeln med det brinnande hjärtat eller Templets genius.

Reliefen uppvisar två kvinnofigurer vända mot varandra i handslag, utförda efter ett antikt grekiskt eller romerskt uttryck. Liksom Borgfrun (1924) och Moder med barn (1926), också skulpterade av Schlyter, bär båda kvinnor toga. Gestalterna är barfota och står på en enkelt stiliserad vågformation. Den högra kvinnan lyfter i vänster hand en symbol som benämnts ”Livets blomma”. Figurerna har konsekvent beskrivits som dotter och mor.

Avskedet var ursprungligen placerad ovanför huvudentrén till Krematoriets runda ceremonihall. År 1962 flyttades reliefen till dess södra del i samband med att en ny ceremonihall uppfördes efter ritningar av arkitekt Helge Zimdal (1903–2001).

Modellen till Avskedets vänstra, yngre kvinna är namngiven i makarna Aagesunds samling. Nämligen Rosa Becker (1907–1997), dotter till direktör Filip Becker, som drev en skrothandelsfirma i Helsingborg och tillhörde den mosaiska församlingen. Rosa gifte sig Bandstein och är begraven i judiska kvarteret på S:t Pauli norra kyrkogård, Malmö. Uppgifter saknas om vem som stått modell för Ängeln med det brinnande hjärtat. Delvis på grund av den identiska håruppsättningen mellan änglagestalten och kvinnan till vänster i Avskedet är det dock tänkbart att Becker stått modell till dem båda.

Uppgifter saknas även om vem som stått modell för modersgestalten i Avskedet. En tolkning är att Schlyter utfört figuren som ett självporträtt. I två fotografier tillhörande Helsingborgs museum har Schlyter i sin ateljé ställt sig intill modersfiguren. Likheter mellan henne och figuren kan även i detta fall uttydas bland annat i håruppsättningen.

Ragnhilds make Gustav Schlyter (1885–1941) var Helsingborgs förste stadsombudsman och länge Sveriges ledande propagandist inom Svenska Eldbegängelseföreningen. Till det första numret av föreningens tidskrift Ignis (1929) omskrev han Avskedet kortfattat: ”en moder och en dotter, som skiljas åt av döden”. Följande år stod poeten och konstkritikern Yngve von Schmidten (1877–1953) för en längre beskrivning. von Schmidten var vän till makarna Schlyter, medlem i Eldbegängelseföreningen och åtminstone sedan 1919 engagerad i ”templets” uppförande i Pålsjö skog. Han skrev:

”Av innerlighet och känsla, det sista avskedets allvar, präglas det andra stora arbetet, en högrelief i sandsten med två kvinnofigurer, ganska kraftigt hållen […] Man kommer vid betraktandet av denna framställning med dess ädla former och rena linjer att tänka på antika gravreliefer. Som sig höves, förhöjes den lugnt och okonstlat återgivna avskedsscenen, ehuru figurerna tyda på ett aktningsvärt studium, av ett verklighetsfrämmande drag, som väl åskådliggör ögonblickets betydelse. Den bortdragande modern bär Livets blomma i sin uppåtsträckta hand. Lika litet som hos de äldre grekerna har döden här något skräckinjagande; han är icke som under medeltiden människans fiende, snarare hennes vän. Man skönjer en vacker tanke bakom den vällyckade kompositionen. Stilla betrakta den äldre och den yngre kvinnan varandra, tiden försvinner, och i moderns blick ser dottern in i evigheten.”

På Baltiska Templet, ett provisoriskt krematorium uppfört till Baltiska utställningen i Malmö 1914, hade Gustav Schlyter spikat upp sex teser han utvecklat om eldbegängelse. I denna handling var Gustav inspirerad av Martin Luther, och han ville sprida sina visioner globalt. Tanken von Schmidten ”skönjer” kan tyckas återgå till åtminstone två av Gustavs teser. Främst den första: ”Genom eldbegängelsen berövas Döden sin skräckinjagande karaktär och ter sig i en form, som tillåter tanken att med lugn dröja vid densamma”. Sedan den sjätte: ”Därigenom att eldbegängelsen naturenligt leder till en affektfriare betraktelse av den kroppsliga förintelsens faktum, undanröjes den mänskliga obenägenheten att i tanke och handling sysselsätta sig med ting och föreställningar, som genom sin natur sammanhänga med eller sträcka sig över det egna livets gränser. Generationerna förbindas och bringas varandra närmare; deras arbete blir ett fortlöpande helt… Deras i jorden gömda stoft andas i trädens kronor och blommornas kalkar, sporrande de levande till ett rätt liv”. Kanske kan symbolen ”Livets blomma” i Avskedet förstås genom Gustavs sist återgivna formulering.

Det är tänkbart att Ragnhild i Avskedet förhållit sig till ytterligare idéer som varit livsavgörande för hennes make. Som juriststudent i Lund före 1906 ska Gustav ha nedtecknat en för honom ”ödesdiger” dröm, som han tolkade som direkt gudomligt tilltal. Drömmen ska ha grundlagt hans vision om att senare uppföra ett krematorium i Helsingborg, ett för världen mönsterbildande ”tempel”. Han beskrev sin dröm i ett brev till Baltiska Templets arkitekt, Ferdinand Boberg (1860–1946), den 7 maj 1913:

”[…] det var ett tempel i Grekland, mest en ruin; där var ljust, och en själ bodde där. Jag blev tilltalad av en röst, det högsta väsendet, och skulle ödmjukt draga mig tillbaka, då jag till lön fick lov framställa vilken önskan som helst. Det blev: ’Visa mig i åskådlig måtto, vad Döden är i jämförelse med Livet, varför människorna så fira Livet, men framställa Döden i den gräsligaste gestalt!’ Då trädde liksom från tvenne olika rum fram tvenne gudomliga kvinnogestalter, gudinnor, höljda, den ena, vänstra, i en klädnad av snö, den andra uti en av äppelblommor, ljusröd. Genom ett luftdrag i templet fördes först den ena slöjans yttersta flik, så den andras till det yttersta av min arm och jag erfor en förvissning, att Livet vore idel ljus och lycka, om det levdes rätt, och Döden idel svalka och majestät, om den bleve rätt känd.”

Kanske hade Ragnhild till Avskedet också i åtanke dessa två gudinnegestalter i grekisk tempelmiljö som hennes make drömt om: en representant för livet, en för döden. Igen under det intensiva arbetet för Krematoriets uppförande 1927 hade Gustav en liknande dröm. Denna gång vandrade han upp mot en gammal borg, där åter en kvinnogestalt, vitklädd, mötte honom. Hon lovade honom att längre fram få skåda Gud, men först efter att han vilat.

Tolkningar och text av Agardh Hjärne.

Ragnhild Schlyter, Avskedet.
Ragnhild Schlyter vid reliefen Avskedet. Troligen 1929. Fotot tillhör Helsingborgs museum.

Urval källor:

Uppgifter i makarna Aagesunds samling tillhörande Helsingborgs museum.

Yngve von Schmidten, ”Förslaget om krematorium i Pålsjö skog”, HD, 1919-04-14.

Gustav Schlyter, ”Eldbegängelsetemplet i Hälsingborg”, Ignis, nr 1, 1929.

Yngve von Schmidten, ”En eldbegängelsens konstnärinna”, Ignis, nr 2, 1930.

Bengt Enström, Kyrkan och eldbegängelserörelsen i Sverige 1882–1962 (1964).