Jakt

Jakt, bronsskulptur av Christian Eriksson i Slottshagen, invigd 1920.

I november 1910 hade Malte Sommelius upprättat en donationsfond för inköp av konstverk till stadens förskönande. En första skulptur skulle uppföras i Slottshagen öster om Kärnan och en tävling utlystes 1917. I prisnämnden satt industri- och högermannen Jacob Beskow, tidigare överintendenten för Nationalmuseum Carl Ludvig Looström, samt dåvarande överintendenten Richard Bergh. Sex konstnärer var inbjudna: Carl Milles, Theodor Lundberg, Ivar Johnsson, Anders Olsson, Carl Eldh och Christian Eriksson. Milles tackade nej till deltagandet, Lundberg fick andrapris för förslaget ”Den gyllene tidsåldern” och Johnsson tredjepris för förslaget ”Land och haf”. Av elva inkomna förslag var prisnämnden enig om att ge Erikssons ”Jakt” förstapriset. På morgonen den 3 juni 1920 avtäcktes skulpturen i Slottshagen utan ceremonier. Skulpturen hade gjutits i brons av Lauritz Rasmussen i Köpenhamn. Senare lät Eriksson gjuta åtminstone sex 37-centimetersstora reproduktioner av ”Jakt” i form av bronsstatyetter, varav en fanns i kung Gustav VI Adolfs ägo. Sommelius donationsfond bekostade även ”Kattan”, ”David” och ”Sjöfartsgudinnan”.

Skulpturen ”Jakt” föreställer Diana, jaktens gudinna i romersk mytologi, som nyss tycks ha nedlagt ett byte. Redan 1892 hade Eriksson i sin Parisateljé utfört en skulpturstudie föreställande Diana i en liknande ställning, eventuellt inspirerad av den franske konstnären Alexandre Faliguère. I Erikssons förstudier höll Diana en pilbåge istället för ett spjut. Ett dussintal flickor mellan arton till tjugotvå års ålder stod modell för Diana innan Eriksson blev mycket nöjd med en från Helsingborg. Ansiktet är expressivt och har ett visst ilsket uttryck. En irländsk setter användes som hundmodell. Konstnären Anna Palm som var ateljéassistent till Eriksson hade i uppdrag att få hunden att sitta still, en svår uppgift eftersom hunden hellre ville springa runt i ateljén.

Konsthistorikern Ragnar Hoppe recenserade skulpturen i Svenska Dagbladet 1920 och betonade dramat mellan Diana och hunden: ”Gruppen är full av nerv och energi, och från vilket håll man än ser den, erbjuder den en vacker och levande silhuett. Dianas spensligt spänstiga, jungfruliga gestalt är modellerad med fin känsla för muskelspel och rörelse, och arbetet som helhet är en god exponent för Christian Erikssons sakliga och intelligenta konst, som även i ett motiv som detta först och främst bygger på naturstudier och direkt iakttagelse”.

Skulpturen restaurerades senast 2021 av Helsingborgs museums konservator.

AH

Källor:

Sigfrid Ewald, ”Från Lidängarna till Pålsjö bäck” (1944), sida 222–224.

Helge Kjellin, ”Christian Eriksson” (1953), sida 241–245.

Henrik Widmark, ”Föreställningar om den urbana världen: Identitetsaspekter i svensk stadsbild med exemplet Helsingborg 1903–1955 (2007), sida 113–115.

Yvonne Johansson, ”Jaktens gudinna har fått rejäl kroppsvård i sommar”, Helsingborgs Dagblad, 2021-09-16.