Tågaborg

Tågaborg, stadsdel som sträcker sig från Hjälmshultsgatan i söder, till Stampgatan–Tågagatan– Norra Stenbocksgatan i öster och Johan Banérs gata (Pålsjö skog) i norr samt naturligt genom Landborgen i väster. Området motsvarar i sin geografiska utsträckning vad som på äldre stadskartor nämns Stora Möllevången. Namnet Tågaborg härleds till en lantegendom, Tågabacken, som låg omedelbart norr om korsningen Tågagatan/ Karl X Gustavs gata. När den sistnämnda gatan anlades i början av 1900-talet delade den gården så att bostadshuset kom att ligga väster om gatan och övriga byggnader öster om. Gården hade anor tillbaka till åtminstone 1700-talet. Ekonomibyggnaderna revs omkring 1930 och några år senare stod den nuvarande fastigheten vid nordöstra hörnet Tågagatan/Karl X Gustavs gata klar.
Bostadsområdet började bebyggas kring sekelskiftet 1900 och kom att bli ett av stadens mest expansiva med en blandning av flervånings hyreshus och villor. Den tidiga bebyggelsen uppfördes främst för en borgerlig medelklass, längs landborgskanten byggdes dock ett flertal stora och påkostade villor. Även en del av hyreshuskvarteren uppfördes under denna första tid. I den södra delen uppfördes ett flertal parhus i regi av egnahemsföreningen Helsan. Under 1920-talet expanderade området vidare öster om Pålsjögatan. Nu byggdes även de s.k. engelska radhusen i kv. Tången, Hagtornet och Merkurius. Utvidgningen fortsatte österut under 1930- och 40-talen då området i stort sett blev helt utbyggt. Se även Nils Tåge. Inv. 2010 var ca 7 429.

I Kulturmagasinets/Helsingborgs museers samlingar hittar du foton och föremål från Tågaborg, bland annat: [[1]]

Läs mer: Adam Katzeff, ”Tågaborg – Bebyggelse och stadsplan till och med 1949” (u.å.); Folklivsgruppen, ”Från åkermark till stadsdel. En bok om Tågaborg” (1987).