Gästgiverier

Gästgiverier och skjutshåll. Helsingborg har i århundraden varit en viktig överfartsort mellan Skåne och Själland. Staden var i äldre tider av naturliga skäl den ort där ombyte skedde för resenärer. Särskilt strömmen av långväga resande kunde ställa stora krav på de skjutsande i staden, inte minst sedan Ramlösa hälsobrunn börjat bli livligt frekventerad under sommarmånaderna mot mitten och slutet av 1700-talet. På 1830-talet framhölls att ingen annan skånsk stad hade att fullgöra skjuts i så många olika riktningar som Helsingborg. Inte mindre än sju skjutshåll till kringliggande gästgivargårdar utgick härifrån: bl.a. till Fleninge, Åstorp, Mörarp, Vallåkra och Glumslöv. Till detta kom under brunnssäsongen Ramlösa på en halv mils avstånd och från år 1805 Ryd (Höganäs), som då fick egen gästgivargård.

Allt sedan 1600-talet fanns det ett vagnmanslag i Helsingborg som svarade för skjutsningen. Magistraten stadsfäste dess lagsartiklar år 1670 och de var fortfarande i kraft under 1700-talet. Medlemmar i laget var personer som ägde eller brukade jord och sålunda kunde hålla hästar. Gästgivargården blev av naturliga skäl knutpunkten för vagnmännens verksamhet. År 1716 föreskrev magistraten att de varje dygn skulle ha två par hästar stående för vagnsskjuts och ett par för ”ridfrakt”. Vid 1746–47 års riksdag utverkade stadens riksdagsledamot borgmästare Petter Pihl d.y. en förmån åt vagnmanslaget (se Pihl (släkten)). En kronoäga, Hästhagen, som omfattade 58 tunnland och 24 kappeland jord, föreslogs bli upplåten som betesmark åt laget. Vid 1700-talets slut arrenderades Hästhagen fortfarande av en del medlemmar av det numera upplösta vagnmanslaget.

1734 års lag föreskriver att det i varje köpstad skulle finnas ”gästgivare och formän, så många som där behövas”. Alltsedan år 1711 innehade Jesper Heldt privilegium som gästgivare i Helsingborg och han var ensam i denna sin näring fram till år 1726 med undantag för en kort tid i slutet av 1710-talet. År 1718 påbjöd samtidigt en kunglig förordning att poststationer och gästgiverier skulle slås samman. Eftersom postmästaren Lucas Lohman i Helsingborg var ogift kunde han inte åtaga sig gästgiveriet utan kom överens med tullnären vid lilla tullen Petter Appelberg att denne skulle ta hand om den delen av verksamheten. Efter Karl XII:s död inrättades åter postväsendet och skiljdes från gästgiveriet. Vid mitten av 1750 talet bebyggde kyrkoinspektoren Andreas Johan Ehnbom tomt nr 157 vid södra sidan av Stortorget, d.v.s. en del av den tomt som nu upptas av Grand Hotel. Ehnbom hade år 1752 övertagit gästgiveriet efter Peter Voss och fått privilegium för det. Han förlade rörelsen till sin nya fastighet, och innehade den under mer än 30 års tid. År 1786 överlät han den på Nils Villiamsson Wred. När den senare avled år 1799 såldes hans hus och gård på auktion. Fastigheten inköptes av handelsmannen Anders Munthe som av magistraten beviljades rätt att vid sidan av sin handelsrörelse få driva gästgiveri och traktörsnäring. Anders Munthe höll sedan gästgiveri till sin död 1846. Under hans tid började namnet Hôtel de Munthe att användas om den rörelse han drev i den gamla Ehnbomska fastigheten och namnet har levt kvar ända fram till 1900-talet. Efter Andreas Munthes bortgång fortsatte hans sterbhus verksamheten under ett par år.

Gästgivarens åligganden fastställdes i 1734 års gästgiveriordning. Magistraten fick till gästgivare förordna bara den som hade tjänliga hus och stallrum. På gästgivargården skulle finnas ”nödiga sängkläder, linne, bordtyg, och annan husgeråd samt ljus och ved, mat, enkelt och dubbelt brännvin, öl och svagöl jämte korn, havre, hö och halm för hästarna”. Vid sidan om gästgivarna fanns det många andra som kunde förpläga främlingar i staden. Dit hörde ett antal krögare som hade rätt att utminutera öl och brännvin. Krögeriet drevs ofta som bisyssla vid sidan av någon annan näring, men efter hand blev det framför allt stadens bryggare som ägnade sig åt det. Krögarna hade normalt inte rätt att härbärgera resande. Det fick däremot traktörerna, som erbjöd både mat och logi. Gränsen mellan gästgiverirörelse och traktörsrörelse kunde bli ganska flytande.

Den mest kände av stadens traktörer i slutet av 1700-talet var Erik J. Winström. Han inköpte år 1767 den fastighet vid Stortorget som en gång ägts av Johan Ennes d.y., d.v.s. nuvarande Hotell Mollberg. I april 1802 inköpte styrmannen Petter Mollberg fastigheten och i maj samma år beviljades han burskap som traktör ”med rättighet att härbärgera resande”. Rörelsen fick namnet Hôtel de Mollberg och Petter Mollberg ledde den till 1833. Nils Sjunnesson på Ringstorp hade skjutshåll på sitt värdshus Hotell Norrbro, på Stattena. Han blev tidigt chef för skjutshållsverksamheten i nordvästra Skåne.

Läs mera: Gösta Johannesson, “Resandetrafik, gästgiveri och postföring”, Helsingborgs historia V:1 (1979).