Vattenkällor

Vattenkällor, utmed landborgen genom hela staden har sprungit otaliga källor ur berget lämnande friskt dricksvatten. En del finns ännu kvar men har inte samma betydelse som förr när fastighetsägare utmed framför allt Norra och Södra Storgatorna fick sitt vatten från dessa källor. Två kända Killehus (källhus) hade sina namn för att de låg invid en källa, där allmänheten gärna hämtade sitt vatten. Den ena, Sankt Jörgens källa, vid Killestockhuset var en offerkälla, belägen vid nuvarande Torsten Mårtenssons gata mellan Strandvägen och Drottninggatan, medan den andra källan låg uppe i backen vid Himmelriksgränden invid Killehuset.

Mest känd torde Helsingborgs källa vid Springpostgränden vara. Det rikliga flödet där leddes bl.a. ner till en fontän vid Stortorget, där sjöfarande hämtade dricksvatten, hästar vattnades etc. Vattnet från källan, som var av mycket hög kvalitet, buteljerades och exporterades till flera orter. Carl von Linné nämner källan i berömmande ordalag efter sin ”Skånska resa” 1749.

Hälsobrunnen Hälsan påbörjades 1803 av ägarna till den på platsen liggande Hjelmshultsmöllan, Mårten Möller och Catharina Jönsdotter. Här rann en källa ur berget med järnhaltigt vatten, kring vilken Helsans Brunnspark växte upp. Det järnhaltiga vattnet ansågs som mycket hälsosamt och ett flertal kungligheter besökte gärna stället, som med tiden blev en populär festplats. År 1807 besöktes hälsobrunnen av kung Gustaf IV Adolf med maka, drottning Fredrika Dorothea Wilhelmina. Drottningen, som dagligen besökte den hälsobringande källan och kände sig styrkt av det järnhaltiga vattnet, tyckte att den officiellt borde heta Helsan, så som den allmänt redan kallades och så blev det. Pål Hågens mad var annars den gamla benämningen på området.

Sofiakällan på samma plats, upptäcktes 1889 i samband med borrning efter mineraler till konsul Nils Perssons gödningsfabrik på Söder. Saltvatten kom ur det 90 meter djupa borrhålet. Sjövatten trodde man, men efter analys visade det sig vara saliniskt och av samma beskaffenhet som den berömda Elisabethquelle i kurorten Kreuznach i Sydtyskland. Hovlivmedicus Janne Hafström som var brunnsläkare berättade för drottning Sofia om det hälsobringande vattnet och med hennes medgivande döptes källan till Sofiakällan. Hälsan upplevde därpå en ny brunnsera.

Även i Ramlösa brunn rinner en järnhaltig källa ur berget, egentligen två stycken, som gjort platsen vida berömd genom brunnsdrickning och liksom vid hälsokällan på Norr med kungligt deltagande. Det var i början på 1700-talet som vattnet blev analyserat genom Johan Jacob Döbelius försorg och han står därmed som grundare av Ramlösa hälsobrunn/Ramlösavattnet.

Viskkällan var belägen på området som senare skulle räknas till stadsdelen Högaborg, (namnet troligen efter en tidigare jordägare vid namn Whisk). Även denna gav järnhaltigt vatten som efter rening i en filtreringsanläggning blev en del av stadens vattenförsörjning, men togs ur bruk 1905.

Filtret låg vid nuvarande Övre Nytorgsgatans förlängning, på den s.k. Källängen, en del av Viskängen, medan själva källan låg ett stycke öster därom.

Det fanns år 2004 fem vattenfabriker i staden, vilket på sitt sätt är exempel på den rika vattentillgången i och kring Helsingborg.

KEA

Läs mera: Alf Åberg, ”Ramlösa – En hälsobrunns historia” (1957); K.E. Olsson (Ander), ”Statt Ena & Möllerna på Wången” (1985).