Tegelbruk

Tegelbruk. För hela nordvästra Skåne har leran genom tiderna haft stor betydelse. Många lertäkter minner om tider då teglet stod för både en framgångsrik näringsgren och påverkan på arkitekturen med många och stora tegelbyggnader. Det har funnits ca 35 tegelbruk i Nordvästskåne, varav ca 20 inom Helsingborgs gränser. Av dessa är inget i drift i dag. Tidsmässigt spänner tegeltillverkningen från Rydebäcks tegelbruk vid 1600-talets början till Rögle tegelbruk vilket lades ner 1980. Det är emellertid först under andra hälften av 1800-talet, som startandet av tegelbruk i Nordvästskåne tog verklig fart. Från ca fem stycken vid 1800-talets mitt till ca tjugofem på 1880-talet. Uppsvinget var dock förhållandevis kortvarigt och redan vid sekelskiftet 1900 hade antalet minskat till ungefär hälften. Nedan följer en beskrivning över några av de tegelbruk som varit i drift i Helsingborgs kommun genom åren.

Rydebäcks tegelbruk

Rydebäcks tegelbruk anlades under tidigt 1600-tal. Detta skedde för att den danske kungen behövde tegel till alla sina olika anläggningar, varför tegelbruket gavs särskilda privilegier. Mycket av teglet skeppades över Öresund men fick även avsättning i trakten. När bruket fick en tysk ägare 1845 lät denne utvidga egendomen och uppföra de nuvarande herrgårdsbyggnaderna. Under de följande cirka femton åren ökade produktionen fyra gånger till nästan två miljoner enheter. Under senare delen av 1870-talet ökade konkurrensen och produktionen minskade. Produktionen upphörde strax före sekelskiftet 1900.

Rya tegelbruk

Rya tegelbruk noteras tidigast år 1864 efter ett laga skifte. Storleksmässigt var bruket år 1880 enbart en femtedel av exempelvis Rydebäck. Då tillverkades cirka 500 000 enheter men tjugo år senare var produktionen fyrdubblad. Det gula teglet återfinns i stor utsträckning i byggnader på Råå. Även Rya drabbades av den alltmer hårdnande konkurrensen från mera industrialiserade bruk och nerläggningen skedde år 1920.

Helsingborgs Ångtegelbruk

Helsingborgs Ångtegelbruk grundades 1873 av konsulerna Nils Persson och C.G. Stewénius. Tegelbruket var beläget i ett stort område som sträckte sig från Gustav Adolfs gata mitt emot Sturzen-Beckers park och upp över backarna mot Fältarpsvägen. Tegelbrukets djupa lergravar sträckte sig under första delen av 1900-talet upp över sluttningen till det på 1930-talet uppförda ”Bergkvistahuset” på Högaborg och täckte en stor del av det område som numera utgör Närlunda (2) bostadsområde. Den för äldre helsingborgare bekanta ”lergraven” har förvandlats till en lummig parkanläggning för Närlundabor och en del av den södra infartsleden.

Bruket mekaniserades successivt och från sekelskiftet 1900 utvecklades det snart till ett av stadens större industriföretag. Produktionen låg på strax under fem miljoner enheter. Teglet levererades såväl inom som utom landet. Helsingborgsteglet med sin karaktäristiska rödbrun aktiga färgton har använts som fasadtegel till ett stort antal offentliga byggnader, t.ex. Terrassen, Kärnans restaurering, Grand Hotell och Stadsbiblioteket, likaså Klippans kyrka. Därutöver har teglet använts i Stockholm vid byggandet av Stadshuset, Stadion, Vetenskapsakademin och Riksmuseet. Rådhusen i både Norrköping och Östersund är också uppförda med detta tegel. Export skedde till ett flertal länder i Europa men även så långt bort som i Sibirien uppfördes byggnader med det erkänt förnäma Helsingborgsteglet.

I Helsingborg och nordvästra Skåne brukade man förr kalla det röda teglet från konsul Perssons ångtegelbruk för ”Persasten”, medan konkurrerande tegeltillverkaren konsul Petter Olssons gula tegel från Rögle tegelbruk kallades ”Olsa-sten”.

Beträffande ägandeskapet så lämnade Stewénius företaget tidigt och ledningen togs 1898 över av kammarherre G.W. Peyron, vars hustru, Hildur, var dotter till konsul Persson. År 1921 började deras son, civilingenjör Carl Peyron i företaget och kom sedan att stå i ledningen till sin död, 1945, varefter hans hustru Stina, sedermera gift med ryttmästare Rutger Mannerstråle, fortsatte driften tillsammans med maken och sonen i äktenskapet med Carl Peyron, Björn Peyron, tills nerläggningen 1978.

Då staden behövde Ångtegelbrukets mark för bl.a. motorvägsbygge gjordes i slutet på 1960-talet ett markbyte, varvid bruket erhöll mark vid gården Ekedal, öster om nuvarande Allers förlag. Här bröts lera av samma beskaffenhet som den vid lergraven vid Närlunda. Brytningen hade där upphört 1968 och i stället användes nu Ekedalsleran vid tillverkningen. År 1972 måste fabriksområdet lämnas och då tog Ångtegelbruket över Högs tegelbruk och flyttade verksamheten dit, varvid Ekedalsleran fraktades till Hög. År 1978 stängdes lertäkten och Helsingborgs Ångtegelbruk lades ner för gott.

Pålsjö bruk

Pålsjö bruk (I) var igång under åren 1860–1884 och gick allmänt under namnet Follinska tegelbruket eller Pålsjö gamla tegelbruk. Det ägdes av G.A.Follin (släkten) på Pålsjö och låg strax norr om nuvarande parkeringsplatsen vid infarten till Pålsjö skog på Drottninggatan. Tillverkningen var ganska omfattande och exempelvis under år 1880 redovisades en tillverkning, förutom taktegel och dräneringsrör, på 400 000 tegel.

Pålsjö nya tegelbruk

Pålsjö (II) drevs under namnet Pålsjö nya tegelbruk av konsul J.C.M. Schmidt från Landskrona. Han köpte mark 1872 av Follin (släkten) och anlade ett tegelbruk och en cikoriafabrik i backen mellan Halalid och Johan Banérs gata, öster om Drottninggatan. Bruket hölls i gång under 1870 och -80-talen, leran togs dels från backen, dels från kolbrotten på Tågaborg. Bruket gjorde konkurs 1881, marken såldes till Nils Persson och August Sylvan. Tegelbruket revs men cikoriafabriksbyggnaden köptes av tegelmästare Bengt Larsson som byggde om huset till bostadshus. Detta låg strax söder om Johan Banérs gata. Marken utmed Drottninggatan utlades till byggnadstomter, medan lerbrottet i backen öster om togs i bruk för västkustbanans framdragning. Se Järnvägar.

Rögle tegelbruk

Rögle tegelbruk är starkt kopplat till Rögle säteri. Det anlades 1724 av säteriets ägare Isak Cedercrantz. En gård av Rögle säteris storlek krävde mycket tegel till sina egna byggnader och detta bidrog till utvecklingen av tegelbruket. Från 1858, då bruket arrenderades ut, blev tillverkningen alltmer specialiserad på tegel och nu började efterfrågan från omkringliggande städer också att öka. År 1870 köptes tegelbruket av konsul Petter Olsson vilken såg en direkt användning av brukets produkter till alla de byggprojekt som han var inblandad i. Röglestenen eller ”Olsastenen”, var djupt gul men kunde även skifta mot grönt. Fyra år efter övertagandet började tillverkningen av tegelrör vilket visade sig bli en mycket stor framgång. När Västkustbanan stod klar 1885 hade, genom konsul Olssons försorg, ett stickspår anlagts till tegelbruket. År 1907 var tillverkningen uppe i drygt tio miljoner tegel. Till skillnad från många små tegelbruk skedde här en kontinuerlig modernisering genom åren och detta fortsatte även efter konsul Olssons död 1911 då bruket kom i AB P. Olsson & Co:s ägo under sonen Gabriels ledning. Efter första världskriget minskade efterfrågan men redan under mellankrigstiden vände utvecklingen och i slutet av 1940-talet var produktionen uppe i nio miljoner enheter per år. Konkurrensen krävde efterhand stora investeringar och till sist blev det för mycket även för det moderna Röglebruket och nedläggningen skedde 1980. UR

Läs mera: Malin Fajersson och Lena Guthe, ”Tegel– om tegelindustrin i Helsingborgs kommun”, Helsingborgs museum (1988).