Bränder
Bränder, se även Brandförsvar och Räddningstjänst. Efterhand som man flyttade samman i byar och stadssamhällen ökade också utsattheten för brand. Behovet av skydd mot spridning av eld organiserades och samordnades. I det medeltida Helsingborg krävdes därför regler för skydd mot ”vådeld”. Erforderliga bestämmelser kan ha formats efter den s.k. Skånelagen vars regler nedtecknades redan under 1200-talet . Trots ansträngningar att förbättra sitt skydd mot bränder har staden under århundradenas lopp härjats av svåra bränder. Enligt Vadstenaklostrets diarium skall Helsingborg ha drabbats av stora eldsvådor och krigsbränder under åren 1418, 1440, 1452, 1535 och 1581. Utgrävningar i nuvarande kvarteret Thor bekräftar att upprepade bränder förekommit under 1200- och 1300-talen. ”Hela staden Helsingborg tillika med slottet och kyrkorna, utom klostret nedbrann” vid branden 1418 och Mariakyrkan skadades svårt vid stadsbranden 1440. Under Karl Knutssons vinterfälttåg mot Danmark år 1452 avdelades en styrka för att förstöra Helsingborg. Skadornas omfattning är emellertid enligt Karlskrönikan inte känd. Vid 1535 års stadsbrand hade enligt Mogens Madsens danska kungaserier ”nedbrunnit en stor del av Helsingborgs stad”. Orsakerna till de olika brandkatastroferna är naturligtvis många men en viss ledning ger texten i ett Kungl. brev från den 4 augusti 1581, där helsingborgarna förbjöds använda ”de eldfarliga halmtaken.”
Brevet är Helsingborgs äldsta kända förordning till förebyggande av brand. Efterlevnaden tycks emellertid ha varit dålig eftersom kraven återkom 1587 men då förstärkta med löfte om viss skattefrihet för dem som följde uppmaningen. Vid en sådan av stadens brandmästare utförd brandsyn 1691 visade det sig att behovet av besiktningar var stort. Trots anmaningarna hade fortfarande 35 av stadens byggnader halmtak, 56 skorstenar var osotade och eldstadskontrollen gav anledning till många anmärkningar. Kampen mot brand fortsatte vilket framgår av att Sverige 1734 fick en byggnadslag som även innehöll brandskyddsföreskrifter. Insatsberedskapen framgår av magistratens svar 1738 på landshövdingens förfrågan ”att staden ännu inte fastställt någon brandordning.” En förnyad förfrågan 1767 besvarades på samma sätt men ledde dock till att ytterligare en stor handkraftspruta anskaffades.
År 1828 fick staden både en brand- och byggnadsordning. Även den senare innehöll krav på brandskyddsåtgärder som rakare gator, obrännbara tak och underströk vikten av användandet av obrännbart byggmaterial. Trots strängare bestämmelser inträffade ändå en rad bränder med omfattande skador. Stadsdelen Stattena drabbades i juli 1851 av en stor brand som förstörde sjutton hus. Av tidningarna framgår att branden ställde ett 80-tal personer utan tak över huvudet. Några år efteråt, i juli månad 1868, ödelades av eld den gamla men väl bevarade byggnaden Hamilton House där många och ovärderliga kulturskatter blev lågornas rov.
Morgonen den 11 april 1892 ”sågs bolmande tjock rök stiga från Valsqvarnen.” En häftig brand rasade i en av de stora byggnaderna. Eldspridningen kunde inte begränsas förrän hjälp med personal och ångspruta från Landskrona brandkår hade anlänt med ett extratåg. I början av 1900-talet uppstod några omfattande bränder; 1902 i Thomées brädgård och i Fosfaten 1918. Båda eldsvådorna väckte stor uppmärksamhet och medförde en diskussion om lämpligheten av att ha stora och brandfarliga industrier i stadens inre områden.
Äldre helsingborgare glömmer aldrig ”Den stora smällen” 1939 då Gasverket efter en explosion förstördes av brand. Helsingborgs under modern tid hittills mest omfattande brand utbröt den 9 maj 1946 i Södra hamnen, där brandmännen mötte en sjuttio meter bred eldfront. Ett helt kvarter av sammanbundna hamnmagasin fyllda med särskilt i kristider viktiga och värdefulla, men också brand- och explosionsfarliga varor eldhärjades. Den dramatiska branden påsken 1952 ombord på den med bilar och passagerare överfyllda färjan Kärnan vållade stor uppståndelse, då branden var svårsläckt och färjeläget låg i stadens centrum där den enligt media hotade 400 personers säkerhet.
År 1955 uppstod en våldsam brand i en av Helsingborgs fryshus AB lagerbyggnader som, fylld till tak av smör och andra livsmedel, totalförstördes. Andra företagsbränder med omfattande skador inträffade 1964 i EOL-bolagets omfattande och vid branden svårtillgängliga och höga lager samt 1966 i Skånskans kaffelager, alla med stora materiella förluster. I februari 1966 inträffade ännu en svårsläckt skeppsbrand som krävde flera dagars släckarbete då den brännbara lasten i fartyget Inga Gorthon antändes. Uppgiften var besvärlig och farlig, eftersom brandmännen var tvungna att tränga ned i lastrummet mot eldens hetta och den intensiva röken. En brand som väckte stor uppmärksamhet inträffade tidigt på midsommardagen 1975, då en lastbil med 14 000 halvkilos gasolbehållare välte i korsningen Hästhagsvägen/Planteringsvägen. Behållarna exploderade och for ut i omgivningen och branden spreds till såväl en femvånings hörnfastighet, som Cykelfabriken King samt till skogsdungen väster om Planteringsvägen. Ingen människa blev skadad. Helsingborgs brandförsvar har vid många tillfällen under årens lopp vid mera omfattande bränder samverkat med grannkommunernas brandkårer, vilket exempelvis skedde vid en storbrand i Grönvalls läderfabrik i Ängelholm år 1938 och 1975 vid en brand hos livsmedelsföretaget Findus AB i Bjuv, där ett flertal explosioner orsakade bränder, en medarbetares död och skador på insatsstyrkans ledning och personal.
I kulturmagasinets/Helsingborgs museers samlingar finns foton från olika bränder i staden, bland annat: [[1]]