Nils Forsberg

Forsberg, Nils, 1842–1934, konstnär. Forsberg var född i Riseberga och kom som ung i målarlära först i Helsingborg och därefter i Göteborg, där han fick sin grundläggande konstnärsutbildning vid Slöjdföreningens skola. Bosatte sig därefter i Paris, där han som sjukvårdssoldat deltog i fransk-tyska kriget. Direkt samband med detta hade hans mest betydande verk, ”En hjältes död”, som blev en stor framgång på Paris-Salongen 1888 och fick internationell uppmärksamhet. Han verkade sedan länge i Frankrike, tills han 1904 återvände till Helsingborg och bosatte sig i en villa på Tågaborg. Där fullbordade han senare bl.a. målningen Stenbocks kurir, vilken ingår i Helsingborgs museers samlingar. Genom sina internationella framgångar i samtiden framstår Forsberg ännu som en av de främsta helsingborgskonstnärerna i äldre tid. Hans memoarer, som skrevs i samarbete med Georg L. Dahlin och fick titeln ”Mitt liv”, utkom 1929. Forsberg är begravd på Pålsjö kyrkogård tillsammans med hustrun Maria och sonen, artisten Nils Forsberg jr.

I mästarens verkstad

Genom våra spejare i Susande Asken hade vi noggranna informationer om in- och utpasseringar i hans [Nils Forsbergs] grind och just den hösten hade Forsberg ovanligt många besökande, tyckte vi. De kommo alltid på bestämda tider dag efter dag och en del voro inte obekanta för oss. Vi igenkände sålunda bland andra stadsingenjör Ewald, apotekare Hedberg på Kärnan, den civilklädde, (men likväl igenkände) konstapel Lindström, konsul Rothman och en ståtlig, gråhårig dam med det vänligaste ansikte man kunde se och grå lockar i nacken. Åke Tofs kallade henne för tant Christina. (Damen ifråga var Kristina Borg, maka till Fredrik Theodor Borg, Öresunds-Postens redaktör.) Dessa personer, alla lika resliga och ståtliga, kommo en och en, aldrig tillsammans, och de sågo helt vanliga ut när de anlände. Men de mohikaner, som voro nyfiknast, kunde få uppleva deras totala metamorfos. – Den ena gången kunde man sålunda få se att den stillsamme stadsingenjören iklätt sig peruk och guldgalonerad röd sidenrock och promenerade omkring där inne med åtbörder och minspel, som åtminstone vi inte skulle tilltrott denne precise man. En annan gång uppträdde vår vän konstapeln som en av Carl XII:s bussar med trekantig hatt och hillebard och allt… – Bakom en improviserad skärm, som mästaren – ovetande om vår utmärkta galleriplats – anordnat för henne av stolar, tavelramar och skynken, förvandlades tante Christina omgående till en drottninglik uppenbarelse i svart sammetsklänning, pärlor och hermelin. Sedan fick hon stå halvtimmesvis på en låda med framsträckta armar, vilka Forsberg lagt i en segelgarnsögla från taket. Själv stod han bakom och målade henne från ryggsidan, vilket vi förstås tyckte var ytterst märkvärdigt, då ju framsidan, väl dock var den vackraste på den nobla tanten.

Utdrag ur ”Halalidsmohikanerna” av Erik Bergengren, Minnen från Helsingborg och dess skola (1950). ”Åsyna vittnesbörd av en Tågaborgsmohikan från de beramade ögonblick då Nils Forsbergs berömda Stenbocks kurir blev till i mästarens ateljé på Tågaborg”.[1]