Telefon

Hafströmska huset före påbyggnad av tornhuven för telefonledningar

Telefon i Helsingborg, ett nät för telefonförbindelser anlades år 1882 av en privat telefonförening. En demonstration av LME förut samma år på Hotel Mollberg hade fångat ett flertal intresserade helsingborgare, häpna över att kunna tala med personer som ej befann sig i närheten, utan att skrika. Det bildades en telefonförening och snart kunde en telefonstation inrättas i fastigheten Norra Storgatan 14, på hörnet av Springpostgränden, det s.k. Hafströmska huset (se Janne Hafström).

Huset i dag med tornhuven

Här sammanknöts telefonledningarna från 58 abonnenter i föreningen. Telefontrådarna drogs över hustaken till en tornhuv som byggts för ändamålet. Telefonväxeln som togs i bruk i oktober 1882 var inrymd i själva tornbyggnaden och sköttes av två damer. En av de första abonnenterna var konsul Nils Persson, vilken skaffade en förbindelse mellan bostaden i Gamlegård och sin fabrik på Söder. När sedan telegrafverket successivt byggde ut nät i de svenska städerna lyckades man inte nå en överenskommelse för övertagande av det befintliga privata i Helsingborg utan 1885 byggdes ett statligt nät upp vid sidan av det befintliga. Från telegrafverkets sida ansåg man att ombyggnadskostnaderna skulle bli för höga, eftersom det var delvis en gammal teknik som använts. Det visade sig snart att det privata nätet fick allt färre kunder.

Anvisningar för hur man bäst använder telefonen

Det lokala statliga nätet förbands med Landskrona redan från början, medan den privata föreningen upphörde år 1888 på grund av minskande antal abonnenter och eftersom anläggningarna på grund av detta fått förfalla.
År 1889 var Helsingborgs förbindelser med det s.k. skånska provinsnätet utbyggda så att man stod i förbindelse med exempelvis i norr Höganäs, Ängelholm och Båstad, i öster Klippan, Hässleholm och Kristianstad, längs kusten söderut Landskrona, Malmö, Trelleborg, Ystad och Simrishamn. I Mellanskåne nådde man Eslöv och Hörby.
År 1890 blev det s.k. interurbana nätet utbyggt så att man från Helsingborg via Malmö nu kunde nå Stockholm. 1895 flyttades telefonstationen till konsul Petter Olssons nybyggda fastighet, Kungsgatan 2. Året därpå hade nätet vuxit norrut till Östersund, Sundsvall och Sollefteå. Till Luleå nådde man i oktober 1902 och täckte dessutom in stora delar av Norrlands inland.

Telefonstationen vid Karlsgatan var en gång landets modernaste

Utlandet kunde man ringa till sedan kabeln mellan Hildesborg och Vedbæk blivit klar år 1900. Ytterligare en kabel lades ner 1902 mellan Helsingborg och Helsingör. Taxan 1889 var 80 kronor per år för abonnemang till vilket kom en engångsavgift av 50 kr för tråddragning. Någon avgift för lokalsamtal utgick inte. Helsingborg blev också en av de första städerna i landet som fick ett jordkabelnät. Det var endast Stockholm och Göteborg som var före.
Så småningom ökade behovet av större lokaler för telefonverksamheten och man lät uppföra en egen fastighet mellan Prästgatan och Karlsgatan år 1907–09 efter ritningar av arkitekten F.O. Lindström. Stationen var landets modernaste och en revolutionerande uppfinning kom då i bruk: dittills hade varje telefon ett eget batteri för att kunna fungera, men nu behövdes dessa inte längre ty på stationen hade satts in ett centralbatteri som försörjde hela nätet.
Fortlöpande har gjorts förbättringar och utförts tillbyggnader på Helsingborgsstationen. År 1940 upphörde arbetet för ett stort antal kvinnliga telefonister som dittills skött samtalskopplingarna manuellt. Damerna på stationen ersattes med ett mekaniskt kopplingssystem. Nu fick abonnenterna lära sig att sköta en fingerskiva, ”petmojen” kallad, på sin telefon, istället för att som förut fått begära att bli kopplad till det nummer man sökte.

Telefonsalen, Karlsgatan. Rikstelefonisterna satt till höger

År 1966 kom nästa modernisering, som friställde ytterligare telefonister. Interna kopplingar mellan lokaltelefonisterna och rikstelefonisterna efter samtalsbegäran från abonnenterna upphörde. Tekniken står aldrig stilla, och från 1983 styrs Helsingborgsstationen elektroniskt med det s.k. AXE-systemet.
Borta är sedan länge de telefonhytter som tidigare fanns i lokalerna på såväl Kungsgatan som vid Karlsgatan/Prästgatan, där allmänheten betjänades manuellt för att ringa riks- eller utlandssamtal. Borta är också de flesta av de traditionella telefonkioskerna, utplacerade på åtskilliga platser i staden. KEA

Kiosk av den äldsta modellen, kallad pagoden, ritad av Hjalmar Celion 1901. Det första exemplaret sattes upp i Kungsträdgården i Stockholm. Den på bilden stod i promenadallén framför Drottninggatan 30–36 i Helsingborg

I Kulturmagasinets/Helsingborgs museers samlingar finns foton på telefoner, bland annat: [[1]]