Ruuthska bruket
Ruuthska bruket, stadens första egentliga industri. Den 28 juli 1798 köpte Eric Ruuth, (1746–1820, greve, överste m.m.), som tidigare hade drivit keramisk verksamhet vid sin gård Ulfsunda i Bromma, stadens största tomt, vilken omfattade ett område avgränsat av nuvarande Prästgatan–Södra Storgatan–Trädgårdsgatan. I väster gick tomten ner till dåvarande strandlinjen. Infart till området låg vid Prästgatan/Bruksgatan där det även fanns ett portvaktshus. Huset stod kvar till 1932 då nuvarande fastighet skulle byggas. Han lät där starta ”… Järngjuteri, fabrik af Saltglacerade käril och eldfast lera, med mera”. Därutöver arrenderade han kronolägenheten Hästhagen i Ramlösa, för att därifrån få tillgång till foder åt de hästar och oxar som krävdes för driften av verksamheten. För att säkerställa vattentillgången träffade Ruuth ett avtal med rådman Christian Hellborg om att disponera den dal, som försörjde Ruuths kvarn nr 234, hålldammen ovanför och fabriksanläggningarna. Vattenkvarnen bör ha legat norr om nuvarande Konsul Perssons villa och vattnet leddes under vägen till slamdammarna för lerhanteringen och därefter genom fabriksområdet ut i Öresund. Förutom nödvändiga fabriksbyggnader uppfördes även ett boningshus, den så kallade Gröna längan på den östra delen av tomten (huset revs 1886). Lerkärlsfabriken producerade bl.a. krukor, burkar, krus, te- och kaffekannor, tallrikar och sparbössor. Allt var tillverkat i saltglaserat stengods.
Den andra verksamhetsgrenen utgjordes av gjuteriet. Järngjuteriet (allmänt kallat bruket) gjorde sin första gjutning den 10 december 1800. Här tillverkades stekpannor, grytor, spisar, gjutjärnshällar, plogar m.m. Senare skulle tillverkningen även omfatta så stora maskiner som ånglok. Under åren 1805–08 tillverkades även glasföremål. Inte minst plogarna, men även andra jordbruksprodukter vittnar om Ruuths intresse för lantbruk. Han ägde stora gods i Skåne bl.a. Marsvinsholm och var god vän med den legendariske jordbruksreformatorn Rutger Maclean på Svaneholm. Ruuth överlät 1816 rörelsen till sina bröders svärsöner, vilka drev verksamheten vidare under namnet Carl Claes & Eric Piper och Associerade. Företaget bytte åter ägare 1840 då Johan August Dreilick köpte båda fabrikerna, d.v.s. Gjuteriet och Lerkärlsfabriken. Därmed skedde en allmän upprustning, men Dreilick tvingades av ekonomiska skäl att sälja verksamheten 1869 till ett bolag, Helsingborgs Jern- & lerkärlsfabriksaktiebolag. Som disponent och drivande kraft verkade Petter Olsson.
Under 1870-talet avstyckades den västra delen av tomten vilket gav goda intäkter. Sedan konsul Olsson förvärvat Bruket och knutit till sig civilingenjören Harald W. Widmark, tidigare verksam i England, flyttades verksamheten 1885 till området väster om järnvägen (kvarteret Vulcan norr om en förlängning av Nedre Nytorgsgatan). Med sin erfarenhet från lokomotivbyggande i England blev Widmark en ledande kraft vid Helsingborgs Mekaniska verkstad som den kom att heta. Lerkärlsfabriken drevs vidare på den ursprungliga tomten, dvs. närmast Södra Storgatan. År 1913 inregistrerades en ny bolagsordning och namnet förändrades på nytt, nu till Helsingborgs Järn- och Lerkärlsfabriks AB. En 35 meter hög skorsten byggdes vid lerkärlsfabriken år 1911. För upprustning och utvidgning av anläggningen i kvarteret Vulcan bildades år 1918 Svenska Elektromekaniska Industri AB. Lerkärlsfabriken avvecklades den 30 november 1922.
Successivt avvecklades också den mekaniska verksamheten och det sista loket tillverkades år 1920. Därefter inriktade man sig på motorer, generatorer, transformatorer och annan elektrisk utrustning. Dessutom började Svenska Elektromekaniska Industri AB med tillverkning av koppartråd, en tillverkning som skulle få stor betydelse för företagets vidare verksamhet och så småningom ge upphov till dotterbolaget Elektrokoppar. År 1921 tillträdde tekn. dr Iens Lassen la Cour som vd och ett intensivt uppbyggnadsskede sattes igång. I slutet av 1920-talet hade la Cour etablerat kontakt med Ivar Kreuger som intresserade sig för koppartråd till sitt eget bolag L. M. Ericsson. År 1925 härjades verkstaden av en eldsvåda som förstörde valsverk och tråddragning. Vid återuppbyggandet moderniserades detta och möjliggjorde nedvalsning till sex mm valstråd. Denna blev av stor omfattning och 1931 köpte Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson nästan hela aktiestocken för att säkerställa sitt behov av valstråd. År 1933 förvärvade ASEA samtliga aktier av L. M. Ericsson och fick därmed kontroll över Svenska Elektromekaniska Industri AB, samtidigt som L. M. Ericsson försäkrade sig om att framöver kunna köpa koppartråd till självkostnadspris.
Under 1939–40 flyttades verksamheten till det nyinköpta området vid Hästhagen. Det var de betesmarker som en gång utnyttjats av Eric Ruuth. Genom utvidgning av fastigheten skapades möjlighet för utveckling av verksamheten 1947–48. År 1950 ändrades namnet till Elektromekano, (”Meckan”), ett namn som företaget haft länge, inte bara i folkmun, utan även som telegramadress. E. hade på 1950-talet som flest anställda med ca 1 200 verkstadsarbetare. ASEA övertog så småningom aktiemajoriteten och genom ett fusionsavtal 1967 upphörde AB Elektromekano och ASEA stod nu för verksamheten som senare drevs under namnet ABB (ASEA Brown Boveri Ltd) vid Landskronavägen. Verksamheten i Helsingborg har från slutet av 1990-talet efter hand avvecklats eller diversifierats. UR
Familjen Petersson och Helsingborgs lerkärlsfabrik
Artikel av Annika Jeppsson
Under 1800-talet arbetade flera mycket skickliga drejare på lerkärlsfabriken som hörde till Ruuthska bruket, och många hette Petersson. Jodå – flera av dem kom från samma familj. Bröderna Anders och Bengt började jobba på lerkärlsfabriken redan på 1820-talet som lärpojkar för att sedan bli gesäller och slutligen brännmästare på 1870-talet. Anders var skicklig och gjorde bla ett par blomkrukor till sina döttrar med deras initialer på krukan och fatet. I Kulturmagasinets samlingar finns åtskilliga föremål från Bengts verkstad. Det ser ut som om någon en gång tagit en låda och rafsat ned allt som fanns kvar i verkstaden. Det är bland annat handtag till lerskärare, mätstickor, tumstockar och nycklar.
Anders son, Robert, blev också drejare på bruket. Under åren 1870-1875 var han dessutom arrendator av lerkärlsfabriken och då stod hans initialer i mitten på brukets stämpel. De mest spektakulära bevarade föremålen efter Robert är alla trämallar, s k skenor. Dessa användes när man skulle dreja flera kärl av samma sort. De är täljda av trä från cigarrlådor och prydligt märkta med blyerts vad de skulle användas till. ”Såkskål” (sockerskål), står det så fint skrivet på en av dem. Sammanlagt finns 56
skenor bevarade från Roberts verkstad. Etiketterna från cigarrlådorna sitter ibland kvar – här finns både sjömän, världskartor och vackra bårder. När Robert slutade på bruket 1875 startade han en egen lerkärlsfabrik på Södergatan. Till att börja med gjorde de samma saltglaserade lerkärl som tillverkades vid Ruuthska bruket, men under 1880-talet började de även tillverka kakelugnar och 1883 benämns Robert som kakelugnsmakare.
Bengts son, Frithiof, hade en fin känsla för form och brukar anses som den skickligaste drejaren av dem. Hans lerkärl är otroligt vackra. På burken ser vi Frithiofs signatur och hans personliga stämpel finns bevarad. Ruuthska brukets stämpel har Frithiofs initialer på skaftet så det var han som använde den.
Hur kan det vara att allt detta finns bevarat? Jo, Anders döttrar, Elvira och Sophie, har tagit vara på alla mallar, stämplar, formar och mycket annat och skänkt det till Helsingborgs museum under åren 1920-1921.
I Kulturmagasinets/Helsingborgs museers samlingar hittar du foton och föremål från Ruuthska bruket, bl.a.: [[1]]
Läs mer: Torsten Jarnvall, ”Ruuthska Bruket och dess efterföljare”, Kring Kärnan (1978); Mats Johansson, ”Industristaden”, Helsingborgs historia, VII:2 (1992).