Mäster Palm

Mäster Palm, skulptur föreställande den välkände socialisten August Palm utförd av Ture Johansson år 1955.

Estetiska nämnden inkom 1953 med en skrivelse till stadsfullmäktige. De föreslog att en skulptur av Ture Johansson (1912–1998) skulle köpas in och placeras i Folkets park [1]. Johanssons förslag var en skulptur föreställande en av arbetarrörelsens pionjärer, August Palm. Skulpturen var avsedd att gjutas i brons och nämnden ansåg att den var av hög kvalitet. En av anledningarna till att man ville ha en skulptur föreställande August Palm (1849–1922) var att han var mantalsskriven i Helsingborg under många år. Estetiska nämnden inleder förberedande förhandlingar med Gunnar Fredrikssons AB om förvärv av skulpturen. Gjuteriet föreslog att skulpturen skulle gjutas i två exemplar, under förutsättning att det andra exemplaret inte såldes för uppställning i närheten av Helsingborg. Priset skulle under dessa förutsättningar bli 16 700 kronor, för en skulptur i brons omkring 170 cm hög. Den andra skulpturen kom så småningom att placeras på Norra Bantorget i Stockholm.

I maj 1954 var skulpturen färdigmodellerad och klar för gjutning och invigningen planerades till sommaren 1955. Den 21 april 1955 ställdes skulpturen upp på ett par tomlådor för att man skulle kunna avgöra hur den kom att ta sig ut i den föreslagna miljön. Konstnären, representanter för Estetiska nämnden samt representanter för parken fanns på plats. Skulpturen avtäcktes i juli 1955 med Tage Erlander som invigningstalare och flera tusen människor hade samlats i Folkets park för att se statsministern och den nya skulpturen.

1972 flyttades skulpturen till nuvarande Mäster Palms plats i närheten av det sedan länge försvunna Grönalund där Palm höll sitt första brandtal. Anledningen till att flytta verket var för att ge det en mera framträdande plats och rädda det ur glömskan. På sin nya plats blev statyn också en naturlig samlingspunkt för demonstrationer och första maj-tåg.

FRÅN: I allas ögon – offentlig konst i Helsingborg av Jenni Lindbom och Sven Olof Larsén.[2]