Maria Persson

Påskveckan 1906 skrev läraren och författaren Nils Krok skådespelet Ingeborg Holm. Den byggde på en sann berättelse och handlade om en ung änka med små barn och deras umbäranden i mötet med svensk fattigvård. Nils Krok var engagerad som styrelsemedlem i Helsingborgs fattigvårdsstyrelse sedan 1893. Hans arbete gjorde att han ville skapa debatt och reformera fattigvården.

Så småningom arbetade Nils Krok om dramat till filmmanus och 1913 spelade Victor Sjöström in stumfilmen Ingeborg Holm. Filmen skapade debatt och eldade på de politiska diskussionerna om svensk fattigvård. Ingeborg Holm var förmodligen den första film som provocerat fram en politisk debatt i Sverige. Debatten gav resultat. 1918 fick Sverige en ny fattigvårdslag.  Men vem var kvinnan som Nils Krok känt så starkt för att han skrev skådespelet om Ingeborg Holm? Det var ju i själva verket på grund av henne och hennes svårigheter som lagändringen drevs igenom 1918.

1905 stod en kvinna framför fattigvårdsstyrelsen i Helsingborg. Hon hette Maria Persson och presenterades i fattigvårdsstyrelsens protokoll som ”Härintagna ogifta Maria Persson”. Maria Persson önskade lämna inrättningen och sa sig kunna bidrag med 10 kronor per månad till sina barns uppfostran. Hon hade fött fem barn utom äktenskap, varav tre vid detta tillfälle fortfarande var utackorderade i fattigvårdens regi. Styrelsen röstade om beslutet. Sju röster mot sex beslutade att Maria Persson skulle stanna kvar på inrättningen. Någon överklagansrätt fanns inte i 1871-års fattigvårdslag. Anledningen till att styrelsen röstat för att hålla kvar Maria Persson var att hon aldrig skulle kunna betala av den skuld hon betungats med och som ökade varje år hon utnyttjade fattigvården. Ju längre hon stannade kvar desto större blev skulden. Maria Persson var livegen utan rättigheter på grund av fattigdom och vad som betraktades som sedeslöst leverne. Det var mer lönsamt för staden om Maria Persson stannade kvar på inrättningen. Nils Krok reserverade sig mot beslutet. Det var enda gången han var uttalat missnöjd med styrelsens beslut sedan han tillträtt sin post 1893. Kort efter sin reservation påbörjade han arbetet med pjäsen om Ingeborg Holm.

Maria Perssons öde hade många likheter med den fiktiva Ingeborg Holms. De var båda ensamstående mödrar, deras barn utackorderades, styrelsen röstade om deras liv och båda nekades att lämna inrättningen på grund av den skuld de arbetat upp under sin vistelse. Men Maria Persson var inte änka, hon levde inte ett ordningsamt liv och hon hade som ogift fem barn. Hon var sinnebilden för ett av etablissemangets upplevda hot mot 1900-talets Sverige: en ogift mor, sedeslös, kringflyttande och omoralisk, medan Ingeborg Holm var den borgerliga änkan som publiken behövde för att känna igen sig i berättelsen.

Maria Persson sökte hjälp hos fattigvårdsstyrelsen i Helsingborg första gången 1893, samma år som Nils Krok tillträdde sitt uppdrag. Maria var då 33 år gammal och väntade barn. Med sig hade hon sin treårige son, Carl Emil. Föga anade hon att hon mot sin vilja skulle spendera nära tjugo år på fattiginrättningen. Redan samma dag togs hon in på fattigvårdsinrättningen och Carl Emil ackorderades ut. Två veckor efter att Maria Persson flyttat in på inrättningen födde hon dottern Anna Sofia. Nära ett år bodde Maria Persson och Anna Sofia tillsammans på fattigvårdsinrättningen innan de separerades och Anna Sofia utackorderades. Två år senare födde Maria Persson en son på fattiginrättningen, Edvin. Efter ett år utackorderades också Edvin. 1900 födde hon ännu en gosse på inrättningen, Axel Ferdinand, som också ackorderades ut. Sina barn förlorade Maria Persson kontakten med. De bodde alltför långt bort.

I 18 år satt Maria Persson inlåst, utan att ha begått något brott, utan att ha dömts och utan rätt att överklaga. I 18 år arbetade hon 6 dagar i veckan åt staden och byggde likaväl upp en oöverstiglig skuld som gjorde att hon inte kunde lämna sitt fängelse. Flera gånger ansökte hon hos styrelsen om att få lämna inrättningen. Först 1911 tilläts Maria Persson flytta ut om hon betalde av sin skuld med fem kronor i månaden. Hon var då 51 år gammal. De flesta av hennes barn var konfirmerade och betraktades som vuxna. Fattigvården betalade inte längre uppfostringshjälp till fosterfamiljerna och Maria betraktades inte längre som ett samhällshot. För första gången på nästan tjugo år var hon fri att fatta egna beslut.

1941, när Maria Persson var 81 år gammal, flyttade hon in på stadens ålderdomshem. Hemmet var inhyst i samma byggnad som den gamla fattiginrättningen. I rullarna noterades hon som Ester Maria Persson och titulerades fröken, borta var den djupt negativt laddade benämningen ogifta. Året därpå flyttade Marias dotter Anna Sofia också till ålderdomshemmet. Anna Sofia var bara 49 år. Trots att institutionen inte längre var en fattiginrättning fungerade den i själva verket fortfarande som sådan för människor som hade svårt att försörja sig. Maria Persson dog vintern 1943 av hjärtsvikt och åderförkalkning, 83 år gammal.

Det liv Maria Persson, Anna Sofia och de andra barnen levde, de erfarenheter de gjorde och deras möte med svensk fattigvård ledde i förlängningen till en svensk lagändring. Förvisso med hjälp av bland annat Nils Kroks penna och Victor Sjöströms filmatisering. Men Maria Persson gjorde historia genom sitt liv. Hon ändrade svensk lagstiftning. Vem kunde ana? Förmodligen allra minst Maria Persson själv.

/Anja Petersen