Hamnanläggningar

Det tidiga 1800-talets hamnbrygga som föregick 1833-års utbyggnad. Okänd konstnär.

Hamnanläggningar, genom sitt läge vid Öresund har staden sedan mer än 1 000 år varit det naturliga överfartsstället mellan Skåne och Själland. Väl att märka har staden aldrig haft en naturlig hamn såsom fallet är med t.ex. Råå eller Landskrona. Mera djupgående fartyg kunde inte angöra Helsingborg förrän efter att de första egentliga hamnbyggena kommit till stånd i början på 1800-talet. Fram till dess gick trafiken sjöledes till och från en utskjutande hamnbrygga (se nedan) som endast kunde angöras med färjebåtar. Se även Färjemanslaget.
När det gäller den totala godsmängden är Helsingborg av de fem största hamnarna i Sverige. Staden är näst störst i landet efter Göteborg om man enbart ser till containrar och enheter och är samtidigt en av världens största färjehamnar. Helsingborg är även en av Skandinaviens största importhamnar för frukt. (Betr. passagerar- och biltrafik se Färjetrafik). Verksamheterna i hamnen drivs i dag av Helsingborgs Hamn AB med ca 250 anställda, bildat 1988 efter sammanslagning av det privata stuveribolaget Skåneterminalen AB och Helsingborgs stads hamnförvaltning. Hamnbolaget som driver verksamheterna ägs av Helsingborgs stad. Trots att allt mer gods kommer i containerfartyg, är fortfarande mycket av det traditionella hamnarbetet kvar i Skåneterminalen.

Hamnutbyggnader:

Redan under 1400-talet kan en utskjutande brygga ha funnits. År 1532 fick staden order från kungen att anlägga en god ”skeppsbro” för in- och utskeppning av gods. En stor kreatursexport var bl.a. anledningen till denna order. De första bryggorna var av trä. Det var inte förrän 1766 som den första bryggan eller bron av sten stod klar. Den sträckte sig 130 meter ut i Sundet. De allt större fartygen krävde emellertid ett större djupgående varför bron förlängdes 140 meter i början på 1800-talet. Några år senare förlängdes den ytterligare samtidigt som det byggdes en vågbrytare sydväst om bron.
Behovet av en riktig hamn stod dock snart klart. Den första egentliga hamnbyggnaden bestod av en brygga som uppfördes 1809 strax i närheten av nuvarande Inre Hamnen. Bryggan förlängdes 1816. År 1832 fick hamnen ett mer skyddat läge mellan två pirarmar, innanför vilka en hamnbassäng bildades, som är belägen väster om den nuvarande Inre hamnen. Efter beslut av regeringen tog staden över ansvaret för hamnen 1863. Kontrakt tecknades detta år om utbyggnad av den Inre hamnen som invigdes 1867. I januari 1873 påbörjades utbyggnaden av den Södra hamnen som stod klar 1879. I samband med järnvägsnätets tillkomst och Helsingborgs stads expansion byggdes Norra hamnen. Den invigdes 1891 och samtidigt tillkom det första järnvägsfärjeläget.
Den 10 mars 1892 inleddes järnvägsfärjetrafiken Helsingborg–Helsingör med den danska hjulångaren Kronprinsesse Louise. Åren 1908–11 fördjupades Södra hamnen. Den norra hamnarmen förlängdes västerut 1921 och arbetet med en friliggande vågbrytare färdigställdes i mars 1922. Därmed fick hamnen två inlopp. Behov av en större och djupare hamnbassäng med st-ra lagerutrymmen resulterade i att Oceanhamnen byggdes och blev färdig 1924. En ytterligare utvidgning av Oceanhamnen skedde under åren 1935–38 då samtidigt ännu en torrdocka tillkom. Kopparverket fick sin egen privata hamn år 1919.
År 1962 invigdes Sydhamnen, efter nio års arbete, med massgodskaj och spannmålskaj i väster och kolkaj i öster samt Oljehamnen nordväst om Sydhamnen. År 1969 invigdes Skåneterminalen (containerhamn) och Sundsterminalen byggdes och var färdig 1975. År 1980 påbörjades bygget av Västhamnen, som invigdes 1985. Godstågfärjeläget för DanLink-leden Helsingborg–Köpenhamn invigdes 1987. I Södra Hamnen anlades ett nytt uppmarschområde för bilfärjetrafiken och nya färjelägen färdigställdes 1991.

Läs mera: “Helsingborgs historia”, VII:2 (1992).