Stenkolsbrytning

Stenkolsplockning för hand på havsbotten utanför Helsingborg med Kronborg i fonden. Tryck efter R. Callmander 1873

Stenkolsbrytning, i Skåne påbörjades troligen under 1500-talet norr om den dåvarande stadsbebyggelsen i Helsingborg dels genom schakt på strandremsan och i dagorter i landborgen, dels genom brytning av blottlagda kolflötser på Öresunds botten vid lågt vattenstånd. Den äldsta bevarade handlingen om stenkolsbrytningen är från år 1571, då Fredrik II skrev till länsmannen på Helsingborgs slott att bergsgesällen Melchior Huscher funnit stenkol på Helsingborgs stads ägor och att han av kungen fick lov att bryta denna stenkol. På 1640-talet bedrev ruvarbetare från Skottland stenkolsbrytning i dagorter på stranden och i landborgen vid Tinkarp. Under senare delen av 1600-talet grävdes flera kolgruvschakt både vid Pålsjö och Tinkarp samt intill stadsbebyggelsen väster om Nyborgshusen vid nuvarande Drottninggatan. Söder om staden vid Gåsebäck bröts kol mellan åren 1737 och 1750 dels i dagorter, dels i en gruva på ca nio meters djup, där en ca 30 cm tjock flöts gav ca 140 m3 kol.

En utbredd brytning av stenkol skedde i Tågaborgsområdet. Stadsbyggnadskontoret

Den till kvantiteten största, 11 400 m3, och senaste kolbrytningen i Helsingborg bedrev Helsingborgs stenkolsverk under ett decennium från år 1866. Företaget bearbetade tio gruvschakt dels på stranden mellan Hamilton House och Tinkarp, dels ovanför Landborgen inom den norra delen av nuvarande Tågaborg. I den sammanhängande gruvan om ca 4 ha på Tågaborg, som innehöll en ca 30 cm tjock kolflöts, användes metoden ortdrivning och pelarbrytning på ca åtta meters djup. Orterna, som var knappt en meter höga och drygt tre meter breda, mynnade ut i de tre gruvschakten Piltack, Kristian och Gustav, vilka hade en diameter på ca tre meter. Gruvan drevs under ca fem år med en arbetsstyrka om ca 20 kolhuggare jämte dragpojkar, som drog fram kolet till schakten.

Läs mera: Höganäs-Billesholms AB, ”Stenkol & Lera 2”.