Tidiga källor om resandefolket i Helsingborg

Artikel av Jon Pettersson, verksamhetschef Franzwagner Sällskapet.

Den 6 juli 1698 hölls rannsakning i Helsingborgs kämnärsrätt, dåtidens lägsta rättsliga instans. I protokollet behandlas en grupp människor som idag räknas till de resande eller resandefolket, en av de fem grupper som ingår i den nationella minoriteten romer.

I äldre källor benämns denna grupp med flera olika termer. Den vanligaste var ”tattare”, men även ”zigenare”, skojare, krämare, tråddragare, häktmakare och vandringsfolk användes om dem. Benämningarna speglar samtidens språkbruk och föreställningar. Idag används i stället beteckningarna resande eller resandefolket.

Rättsprotokollet från 1698 är en av de tidigaste kända skriftliga källorna som belyser gruppen närvaro i Helsingborgsområdet. Dokumentet ger även en inblick i tidens rättskipning och i de villkor som präglade människors rörelsefrihet i slutet av 1600-talet. Vid denna tid rådde restriktioner mot kringvandrande grupper och genom ett påbud från 1662 förbjöds så kallade ”tartare” och ”ziguenare” att vistas i riket.

Rätten leddes av rådmannen Fredrik Hansson tillsammans med bisittarna Mårten Hansson och Christian Tommeson, som alla var del av stadens borgerskap. Enligt protokollet hade kommendant Hård låtit gripa tre kvinnor, benämnda som ”tatterskor”, och överlämnat dem till rätten. De skulle förhöras om deras ursprung och ärende i trakten.

Den första kvinnan, Anna Sophia, uppgav att hon var född i Niederpfalz i Tyskland och gift med Maximilianus, som var korpral vid ett brandenburgskt regemente. Den andra, Anna Magdalena, berättade att hennes make Adam Stephanes tjänstgjorde som trumslagare under löjtnant Curt i Köpenhamn. Den tredje kvinnan, Anna Chatrina, uppgav att hennes far hette Maximilianus. Troligtvis var hon antingen dotter eller styvdotter till Anna Sophia. I förhöret bekräftade hon i övrigt de andras uppgifter.

Av protokollet framgår att kvinnorna cirka två veckor tidigare hade förts över Öresund från Skovshoved vid Köpenhamn av en fiskare. De hade satts i land någonstans mellan Malmö och Landskrona och därefter hade de vandrat omkring mellan gårdar och tiggt bröd. Enligt kvinnornas utsago kände de inte till förbudet för dem att vistas i landet. Anna Sophia uppgav också att hon tidigare vistats i Skåne två gånger. Då hade hon tagit sig över sundet vintertid, till fots över isen.

Källan illustrerar hur människor rörde sig över Öresundsregionen under perioden, liksom att det fanns begränsningar och risker som mötte kringvandrande grupper. Den ger även stöd åt bilden av att personer ur denna minoritet ofta hade kopplingar till militära miljöer. Samtidigt som de var utsatta rörde de sig över stora geografiska områden. Sannolikt i försök att hitta en trakt där de kunde klara sig.

En ytterligare samtida källa finns i kyrkoboken från den 16 mars 1698. Där finns en kort notis om att ett dött barn hade påträffats i benhuset på stadens gamla kyrkogård. Barnet anges vara son till en ”tartare hustru”, som tidigare fått logi hos båtsmannen Hermann Rupp. Texten avslutas med att berätta att barnet begravdes utan ceremoni på stadens kyrkogård. Källan visar på att ”tattare” vid denna tiden, liksom senare, kunde få logi hos stadsbefolkningen.

Tillsammans visar dessa källor att detta resandefolk fanns i och kring Helsingborg vid slutet av 1600-talet. Om deras närvaro sträcker sig längre tillbaka till den danska tiden är oklart. Från 1700-talet och framåt finns däremot en mer kontinuerlig dokumentation som visar på denna minoritets delaktighet i Helsingborgs historia.

Jon Pettersson