Storstrejken i Helsingborg 1909

Storstrejken 1909 drabbade hela landet och föranleddes av flera arbetsstrider. Den dåliga konjunkturen låg till arbetsgivarnas fördel och flera olösta konflikter mellan arbetsgivare och arbetare hade pågått länge. 1908 stod även konflikterna på sin spets i arbetarkommunen Helsingborg. Hamnarbetarna satte sig emot arbetarföreningens paragraf 23 som gav dem stöd att utan hänsyn till organisationsförhållanden eller föreningstillhörighet anta och avskeda arbetare. Konflikten spred sig till andra hamnar och i de där arbetarna vägrade lossa fartyg importerade arbetsgivarna hamnarbetare från England. Konflikten och förbittringen över engelska strejkbrytare gick så långt att tre män åtalades för mord efter att ha kastat en självtillverkad bomb in i det Engelska logementsfartyget Amalthea  i Malmös hamn. En engelsman omkom och flera ombord skadades.

För att förhindra förbindelsen mellan de strejkande och strejkbrytarna i Helsingborg inhängande hamndirektören södra hamnen. Hamnarbetarna svarade med att lämna in en begäran om att inhägnaden skulle avlägsnas men begäran nekades. Följden blev att arbetet vid de liggande fartygen i hamnen lades ner och snart kom uppmaningar om en allmän storstrejk över hela landet.

Under samma period inkom en rapport från de skånska sockerarbetarnas konflikt som grundade sig i en begäran om högre lön och dess talesman anslöt sig till tankarna om storstrejk. Hamnkonflikterna och striden vid de skånska sockerbruken föranledde Svenska arbetsgivarföreningen att från den 20juli 1908 tillgripa allmän lockout vid alla sina industrier.

Regeringen tillsatte en medlingskommission och den 19 juli nådde man en överenskommelse i samtliga konflikter. Men stämningen och klimatet hade hårdnat framförallt under hamnkonflikten och inom landets arbetarrörelse hade medlemmar reagerat starkt på de hårda domarna mot de dömda för bombdådet i Malmö.

Kampen mellan arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen blev allt svårare i hela landet. LO:s medlemsantal hade minskat samtidigt som svenska arbetsgivarföreningens medlemsantal stadigt ökade. De ekonomiska konjunkturerna gav arbetsgivarorganisationerna överlägsen makt och gjorde dem till en svår motståndare vid storstrejkens utbrott 1909. Deras medlemmar sysselsatte tusentals arbetare och deras främsta vapen mot fackföreningarna var den inlånade metoden ”Lockout” som innebar att arbetsgivarna stängde fabriksportarna och arbetarna blev arbetslösa.

Måndagen den 26 juni 1909 trädde arbetsgivarföreningens stora lockout i kraft. För LO med lågt medlemsantal var läget svårt och för arbetarsidan återstod bara att svara med storstrejk. I Helsingborg kallade man till ett extra sammanträde med kommunstyrelsen den 28 juli 1909 för att ta ställning till de lokala problem som uppstått i och med att landssekretariatet proklamerade storstrejk från den 4 augusti. Den 1 augusti kom föreslaget om att tillsätta en strejkkommitté och nu stod arbetarkommunen och resten av landet i väntan inför en väldig uppgörelse. I tidningen Skånska social demokraten uppmanade man till lugn och besinning.

Myndigheterna förberedde sig och ett par dagar före strejkens utbrott kom en del av kustflottan med pansarkryssaren Fylgia i spetsen till Helsingborgs redd. Skånska husarerna hade  ljudliga övningar. Järnvägsviadukten, gasverket och vattenverket vaktades av militär och en skarpladdad husartrupp på femtio man patrullerade vid Helsingborgs rådhus.

En del av den borgerliga befolkningen bildade skyddsgarden som bestod av frivilliga samhällsbevarare. Strejkledarna manade till lugn samtidigt som drätselkammaren hotade stadens arbetare med avsked om de deltog i strejken. Frågan om hur man skulle skaffa livsmedel under konflikten växte och de som kunde lade upp livsmedelslager.

Den 1augusti hölls ett möte med samtliga fackföreningar där kommunstyrelsen föreslog att föreningsbagerierna skulle ställa sig utanför den allmänna arbetsnedläggningen. Men bageriarbetarna fick understöd i deras förbundsstyrelses uppfattning om att de också borde delta i strejken och den 4 augusti blev det bestämt att även bageridriften skulle upphöra. För att fylla upp brödlagret beslöt man att brödbaket fram till dess skulle fortsätta både dag och natt. Brödföreningarna ”Ettan” och ”Tvåan” i Helsingborg producerade 30:000 bröd på två dygn. Skånska Social- demokraten uppmanade arbetarna att förse sig med livsmedel innan brödutkörningen ställdes in. Butikerna belägrades och dagen före strejkens utbrott tömdes de helt på bröd.

Själva strejkdagen kom lugnt och stilla. Bland arbetarna var sammanhållningen stark. De samlades dag efter dag till möten i Folkets park och lämnade utan ansats till demonstrationer. Allteftersom att dagarna gick utvidgades strejken och allt fler anslöt sig till strejken.

Understödsfrågan var den viktigaste och det mest svårlösta problemet. Efter en vecka i strejk stod det klart att det var ett misstag att föreningsbagerierna dragits in i strejken. Den 10 augusti bjöd strejkutskottet in bageriföreningarna till överläggning. Bageriarbetarna hade fått tillstånd av förbundsstyrelsen att återgå till arbetet med förbehåll att endast baka till de strejkande. Men bageriföreningarnas styrelse kunde inte gå med på strejkutskottets förslag om att endast betjäna en grupp medlemmar. För att hjälpa de strejkande kom man istället överens om att hyra ett bageri. Ett hyreskontrakt skevs mellan bageriföreståndare E. Rosenberg och Helsingborgs allmänna bageriförening. I tre veckor pågick sedan brödbakning för de strejkandes räkning. Måndagen den 6 september när storstrejken hade gått in i ett avvecklingsskede återupptog bageriarbetarna sitt arbete och bakade för föreningens räkning. Närheten till Helsingör innebar dock en lättnad under brödförsörjningsfrågan eftersom att brödet där inte var dyrare.

I början av augusti anslöt sig även typograferna till strejken vilket medförde att tidningen Skånska Social- Demokraten inte kom att ges ut igen förrän den 6 september. På en del håll i landet tog journalisterna på de borgerliga tidningarna saken i egna händer och tryckte på stencilerade blad. Socialisternas strejktidning ”Svaret” blev en motståndare till HD.

Antalet strejkande i Helsingborg var 5.475 och en av de långvarigaste konflikterna drabbade spårvagnsdriften. Spårvägsförbundet beslöt redan den 30juli, ”att varje avdelning själva skulle få avgöra om de ville delta i strejken. Natten mellan den 3 och 4 augusti höll Helsingborgsavdelningen ett omröstningsmöte. Med 29 röster mot en var beslutet klart om att ställa in spårvagnsdriften från och med den 4augusti.  Den 16 augusti begärde avdelningen att en representant från förbundsstyrelsen skulle komma till Helsingborg. En vecka senare kom landssekretariatet med en resolution med begäran om att striden inte fick avblåsas förrän samtliga kommunalarbetare garanterats sina arbeten tillbaka. Strejken handlade om stor solidaritet inom hela arbetarrörelsen.

Svenska spårvägsmannaförbundets avdelning 6 och arbetarekommunens styrelse sände ut en cirkulärskrivelse den 1oktober. I den påtalade man drätselkammarens ovilja att ta tillbaka sin gamla personal och man vädjande till fackföreningarnas styrelser om att uppmana sina medlemmar till att inte använda Helsingborgs spårvägar förrän strejkbrytarna var borta. Inte förrän den 10januari 1910 kom ett meddelande från Helsingborg till spårvägsförbudet om att en uppgörelse hade skett med förvaltningen och att tre spårvagnsförare från den gamla personalen nu åter var i arbete.

Under storstrejken vållade resorna till Helsingör stora problem för strejkutskottet. I tidningen Skånska Social- Demokraten 1929 omskrivs strejken 1909 –

”trots arbetarnas föredömliga uppträdande i allmänhet så skall det icke förnekas att Aalborgsakvaviten lockade en del över till Danmark”

Tullrättsmålen steg avsevärt från 25 mål 1908 till 299 mål 1909 i Helsingborg.

Om händelsen vittnar de av tullkammaren antalet beslagtagna smugglarpluntorna från 1909 som finns bevarade i Helsingborgs museisamling. https://museum.helsingborg.se/web

Runt om i landet växte nöden i de inkomstlösa arbetarhemmen. Utsända LO funktionärer vädjade i utlandet efter stöd och hjälp. I en del orter delade man ut kuponger som gick att lösa in i de kooperativa affärerna.

Även om det gick långt mycket mer lugnare till än det man hade befarat så hade polisen arbetarna och strejkledarna under uppsikt. Särskilt bevakades samlingen vid strejkbrytarlistorna i Folketshus som berättade om de som återgått till sina arbeten.

Så småningom avtog storstrejken när motståndskraften undergrävdes och allt fler arbetare återgick till sina arbeten. Men formellt var striden inte över förrän Svenska arbetsgivarföreningen meddelade om att häva de sista lockouterna den 1 december 1910.

/KK

Läs mer: Storstrejken 1909-Lo https://www.lo.se/start/om_oss/historia/storstrejken_1909

Filmtips: https://www.lo.se/start/om_oss/historia/storstrejken_1909 (Regi Olle Hellbom 1959)

Källor:

https://arkivkopia.se/bok/runeberg-styf36 sid: 241-242

Nilsson, Jonas (red.) (1992). 125 års dagblad: en rapsodisk tidningskrönika. Helsingborg: Helsingborgs dagblads förl.

Socialdemokratin i Hälsingborg: några anteckningar till Hälsingborgs Arbetarekommuns 50-årsjubileum. (1951). Hälsingborg: Arbetarekommunen