Slaget vid Raus plantering
En text av Bert Åkesson om bråk och oroligheter mellan civila och husarer vid Planteringen 1898
Vi skriver måndagen den 22 augusti 1898. Det är snart slut på sommaren och tålamodet. Läget är spänt i Helsingborg. I stadens sydligaste del befinner sig de icke-reguljära trupperna (i fortsättning benämnda civilisterna) vid Raus plantering. Denna ligger omedelbart norr om den demilitariserade zonen – planket intill husaretablissemanget. Kronans husarer har sitt läger precis söder om. Under en längre tid har de senare fått inhösta demoraliserande budskap från fienden – mestadels halvvuxna män i icke-reglementsenlig klädsel. Invektiv har haglat över planket. Nedsättande tillmälen som ”matsäck” och liknande har letat sig över avspärrningen. Är det skick och fason att nedsvina Svea rikes stolta och anrika freds- och krigsbevarande styrkor med dylika okvädingsord!? Nej, detta skulle inte få pågå opåtalat.
Skärmytslingar
Visst hade det funnits varningssignaler. Fredagen innan hade en handfull civilister attackerats i närheten av södra kallbadhuset av ett dussin husarer. Hukande under ett stenregn hade de förra tvingats söka skydd på kalkbruket. Då förstärkning kom till platsen retirerade husarerna i god ordning. Därutöver hade vid ett annat tillfälle en ensam civilist angripits av ca 10 husarer och fått motta sparkar och slag. En protestnot hade naturligtvis överlämnats som mottagits under sedvanliga till intet förpliktigande förklaringar att man skulle undersöka saken. Nog av. Var och en kan inse att ömsesidig fientlighet hade uppstått mellan lägren. Det behövdes endast en tändande gnista och en plats att utkämpa striden på – Raus plantering.
Slagfältet
Raus plantering, nuförtiden oftast endast benämnd Planteringen, är fram till 1700-talets slut en öppen plats. Fur och gran som planteras på området i början på 1800-talet görs med avsikt att hindra sandflykt och inte eventuella flyende militanta. Området är tidigt utsatt för en gränstvist. Den 28 juli 1813 hålls ett sammanträde mellan olika inblandade parter om plantering på platsen. Raus åbor åtar sig frivilligt att stänga sin del av området med jordvall eller läkten, vilket emellertid hastigt och olustigt ska komma att omvandlas till krav på en stensatt gärdsgård 1827. Mot detta besvärar sig Rausborna. Hovrätten infordrar protokollet från sammanträdet. Det visar sig att detta är förkommet då Hushållssällskapet bytte sekreterare. Härav uppstår olägenhet för åborna i Raus i form av mot dem diverse hot om utmätning och auktion. Men så i slutet av 1830 återfinner man protokollet. I detta framkommer klart och tydligt att stängslen ” … skall bestå antingen af jordwall eller af läckten efter hwars och ens läglighet …”.
Planteringen är ett antal år senare ingen plantering. Med en ökande befolkning växer så småningom hela kvarter med hus upp i området istället för träd, så att endast namnet hädanefter skvallrar om dess bakgrund. I och med förändringen dras tvivelaktiga element till environgerna. Sommaren 1872 har ett band av så kallade Kanaljer terroriserat civilpersoner. När fiskaren Petter Jonasson från Råå blir svårt skuren anses situationen så pass allvarlig att kronofogde Åberg måste begära militär handräckning. En smärre styrka ledd av löjtnant Norderling skyndar till krigsskådeplatsen norrifrån. Samtidigt ansluter kronolänsman Sjöström och åbon Bengt Månsson till häst söderifrån i en kniptångsmanöver. Kanaljerna är kringrända! De tillfångatas och det visar sig vara legosoldater. Det är tvivelaktigt slödder från avlägsna nationer som Halland, Kronoberg, Kalmar och Polen.
Anfall!
Åter till slaget vid Raus plantering. I husarlägret gör man under måndagen sig redo för en förflyttning till Ljungbyhed för att förstärka exercisplatsen. Enligt vissa källor ska civilister av okänt antal lyckats komma in under skinnet på ett antal husarer med sina smädelser och genom att utmana dem att komma ut och slåss. I skydd av det passerande tåget på decauvillen klockan 20.30 har ett femtiotal husarer formerat sig på linje och utför ett överraskningsanfall. Sannolikt är sablarna på slipning och hästarna till skoning, ty denna värdefulla utrustning saknas. Men nöden är uppfinningarnas moder. Husarerna störtar fram på apostlahästarna under blodisande indiantjut. Medelst stenar och kvastskaft får de civilisternas linjer att vika undan i en oordnad reträtt. Civilisterna tar i vild galopp sin tillflykt till gårdar och portar där de barrikaderar sig.
Civila offer
Som vanligt i krigszoner är det civilbefolkningen som råkar mest illa ut. De rasande husarerna lyckas ta sig in på smeden Anders Peter Andersson Risbergs gård, Raus planteringen nr 5. Där träffar en välriktad projektil ägaren i ryggen. Två fönsterrutor är av för bräckligt material för att klara anstormningen. Intill Risbergska gården ligger en fastighet som tillhör arbetaren Per Larsson. Denne träffas av en sten på benet och får dessutom till sin fasa se att någon fått in en fullträff på gardinkornischen varvid gardinen ramlat ned. I sin förskräckelse tar sig folk upp på vinden. Därifrån kan de bara hukande höra stenregnet hagla mot taken.
Det är naturligtvis hart när omöjligt att få en klar överblick över slagfältet. En avdelning husarer ska enligt informerade källor ha ryckt fram via Öresundsgatan. Så verkar ha varit fallet, ty Maria Stenfelts hökeributik hade fått en ovälkommen påhälsning, varvid ett kvinnligt biträde träffats av en sten på höften.
Återtåg & efterräkning
Efter att sålunda ha visat musklerna anmanas förtrupperna att återgå till lägret. (En patrull har eftertelefonerats och motat tillbaka de stridslystna husarerna vid pass 21.15). På krigsskådeplatsen räknar man in antalet krossade rutor till 13 stycken. Dessbättre har ingen fallit i striden (eventuellt har någon snavat). Något större blodvite tycks inte heller ha uppstått. Från civilbefolkningens sida önskar man naturligtvis att högsta ansvarig för husarerna tar avstånd från händelserna och att man erhåller ersättning för skador, sveda och svärd. Den neutrala observatören (kronolänsman Carl Hallonsten) har erhållit nödiga uppgifter. Huruvida detta kommer att leda till något resultat för de förfördelade är högst tvivelaktigt. Ett utpekande av direkt skyldiga i de enskilda fallen låter sig svårligen göras. Husarerna kan ju också göra gällande att deras motståndare tagit det moraliskt förkastliga beslutet att gömma sig bland civilbefolkningen och att de därvidlag varit den direkta orsaken till att dessa blivit inblandade. En del husarer hade också, icke att förglömma, erhållit blessyrer.
Eftermäle
Eftervärldens svenska historiker har dessvärre undvikit att uppta detta slag i sina arbeten över de drabbningar där husarregementet varit inblandat. Man må ändå tycka att det ger en viss upprättelse efter debaclet i Poltava 1709. Måhända är händelsen lika mycket ett utslag av latent revanschism som plötslig lust att näpsa lede fi. Vi överlämnar till läsaren att själv göra en bedömning.
Källor:
Aftonbladet: 1898-08-25
Arbetet: 1898-08-23; 1898-08-25; 1898-08-30
Hallandsposten: 1872-08-13
Helsingborgs Dagblad: 1898-08-24
Helsingborgsposten: 1830-07-06; 1830-11-13
Korrespondenten: 1898-08-23
Wimmerbykuriren: 1898-08-30