Pålsjö mölla

Pålsjö mölla, se också Möllor/Kvarnar.

Pålsjö Mölla

En sammanställning av Bertil Blixts och Björn Engdahls dokumentation

Möllans historia

År 1824 byggde Sven Andersson, möllare från Össjö vid Ängelholm, en mölla på den kvarvarande grunden av en tidigare mölla från 1700-talet, vilken hade fått förfalla. Damm, kanalsystem och några detaljer från kvarnverket kunde användas, men av själva byggnaden återstod endast grunden.

Torplägenheten, som då hette Mörlund nr 6, fick Sven enligt ett ännu bevarat kontrakt arrendera av Pålsjö slotts dåvarande ägare, fru Dorothea Hammar. Byggnaden var emellertid hans egen. Sven uppförde en typisk nordvästskånsk korsvirkesbygg­nad av ektimmer, täckt av ett halmtäckt sadeltak. Väggarna i bostadsdelen “klinades”, dvs facken mellan bjälkarna försågs med flätade knippen av hassel på vilka “klinades” stampad lera som sedan putsades och målades. Kvarndelen var viktigast och här fyllde man facken med tegelstenar lagda i lerbruk.

I sin nybyggda mölla och bostad inflyttade Sven tillsammans med sin hustru Cecilia och nu malde man mjöl till slottets ägare och till andra spannmålsodlare i grannskapet. År 1853 avled Cecilia och Sven överlämnade arrendet till sin, som det hette, “tillemnade svärson” Nils Persson mot ett generöst tilltaget undantagskontrakt. Detta kontrakt finns bevarat och har tidigare publicerats i helsingborgslitteraturen. År 1853 påbyggdes bostadsdelen med en våning och här flyttade Pålsjö möllas byggare in för att njuta sitt otium. Sven Andersson avled 1871 och hans lägenhet blev därefter uthyrd.

 Nils Persson fortsatte kvarnrörelsen fram till 1866, då konkurrensen från de större vinddrivna “holländarna” blev honom övermäktig. Nils och möllarens Christina stod emellertid inte handfallna för det. De köpte säd och malde till stora brödbak som sedan såldes varje onsdag och lördag till fasta kunder i staden. Man kan med fog påstå att de utgjorde ett strävsamt par. Nils Persson var även fjärdingsman och postbud åt Oscar II då denne om somrarna bodde på Sofiero. År 1901 avled Nils Persson och all malning upphörde därmed. Efter Nils Perssons död bosatte sig hans dotter Johanna tillsammans med sin man Axel Nilsson-Nordahl i möllan.

År 1909 köpte Helsingborgs stad Pålsjöområdet med tillhörande mölla. 1957 förvärvades även Pålsjö slott. Under ledning av den kände möllebyggaren Nils Tellström från Döshult genomgick möllan en ordentlig upprustning. På Pingstdagen 1950 började kvarnstenen åter rulla och Axel Nordahl visade möllan för intresserade besökare. Efter hans bortgång 1959 övertogs visningarna av dottern Signe, som bodde permanent i möllan till 1969. Fram till 1983 vistades hon emellertid i möllan varje sommar och fortsatte visningarna. Sedan hon då med ålderns rätt dragit sig tillbaka förekom endast sporadiska visningar. År 1988 övertog Möllevångsgillet i Helsingborg visningarna och genom ett särskilt tjänstgöringsschema visades möllan två timmar dagligen under sommarmånaderna. Från 2006 ändrades öppettiderna till söndagar kl. 10-17 under maj till andra söndagen i september, då det är “Kulturhusens Dag”. Detta visningsschema pågick (med undantag för mindre ändringar av öppettiderna) t.o.m. sommaren 2016, som blev den sista då Möllevångsgillet stod för visningarna. Fr. o.m. sommaren 2019 har visningarna under sommarsöndagar återupptagits av Helsingborgs museiförening.

Som ovan omtalats avled Sven Andersson 1871. Hans gravvård finns på Gamla kyrkogården i Helsingborg. Den var starkt förvittrad när Percy Gabrielsson hittade den. Gravvården, utformad som en pergamentrulle, är av gjutjärn och förmodligen tillverkad på Ruuthska Bruket i Helsingborg 1853, när Cecilia dog. 1998 åtog sig Bertil Blixt att bekosta och renovera gravhällen, som därigenom blev i skick som ny. Sven Anderssons dödsdatum fanns inte utsatt på gravhällen, men blev kompletterad i samband med renoveringen. Dottern Christina och hennes man Nils Persson begrovs på Nya kyrkogården, men gravvården är numera försvunnen. Familjen Nordahls gravplats finns på Krematoriet.

Signe Nordahls berättelse om sitt liv på Pålsjö Mölla

“Mitt hus är så ringa, dess dörr är så låg, men aldrig en kärare boning jag såg…”

-Ja, var skall jag börja och berätta? Jag föddes i Pålsjö, liksom mor och mina syskon. När man bott på samma ställe i många år blir platsen liksom en del av en själv. Det är en lycka som man bär inom sig. Far föddes i Örja församling utanför Landskrona. Farfar var dräng på Mariebergs gård. När far var 3 år flyttade farfar med sin familj till Pålsjö som statare hos Pålsjö­-Follin (farfar till Carl-Fredrik Follin). Farfar och farmor hade 10 barn och när farmor dog var han endast 49 år.

Vår barndom var trygg. Det fanns inga nöjen som drog oss hemifrån. Vi lekte i skogen. Fick absolut inte gå över järnvägen eller plocka smultron på järnvägsbanken. Jag kan tala om att vi var lydiga. Det som var sagt var sagt! Vår skolgång var i Pålsjö skola. Gränsen gick vid bäcken, så vi tillhörde Landsförsamlingen. Det var 2 klasser i småskolan i samma sal och det var 4 klasser i storskolan. När dom två klasserna hade historia eller geografi fick dom andra räkna eller skriva. Man “lånade ju gärna ett öra” till den andra gruppen. Läxorna skulle läras utantill och om man blev förhörd på läxan måste det vara ordagrant efter boken. Efter inkorporeringen blev vi “stadsbor” och fick gå över till Magnus Stenbocksskolan. Där gick vi ett år, men trivdes aldrig och jag var glad åt att få sluta då Nisse skulle dit och behövde böckerna.

Sen blev det Aftonskola på Slottsvångsskolan. Det var lång väg dit, 3-4 kvällar i veckan. Men jag trivdes där. En underbar äldre lärarinna som hette Ida Nilsson. Hon var så snäll. Jag glömmer henne aldrig. Jag fick premium i Pålsjö skola. Det låter som skryt, men alla fick en bankbok (stor som en brödbok från 3:an eller Garanti). Det stod som förbehåll: “Medlet får ej lyftas förrän flickan fyllt 14 år.” Vi fick 10 kr en gång och 5 kr nästa gång. Tråkigt nog finns ej boken kvar. Det var en farbroder till Carl-Fredrik Follins pappa, Hovjägmästare C-F Follin, som var donator.

Till vårt sommarnöje hörde också vår utfärd till Laröd backar. När björnbären var mogna packade mor ihop smörgåsar och saft. Vi vandrade iväg tidigt på morgonen. När vi kom till Tinkarpsvägen gick vi över till stranden. Som mor kände alla var hon ju tvungen att stanna och prata med alla som var ute. Jag minns att jag tyckte det aldrig tog slut. När vi sen äntligen kom fram fick vi äta våra smörgåsar. Sen började vi plocka björnbär och just den sylten var ju den bästa man kunde få till vinterns pannkakor. Sen bar det iväg uppför backen till Bengts stuga. Då var plommonen mogna och han skakade träden och vi fick äta så mycket vi ville och orkade. När vi sedan skulle gå fick mor en stor påse med hem och för allt fick mor betala 25 öre.

När vi blev bjudna ut till Helga och Emil Nilsson som renoverat Bengts stuga, kände Annie genast igen Bengts grova käpp som han alltid hängde på axeln där han bar sina korgar. Vi fick tidigt hjälpa till med varjehanda. Mor tvättade handdukar till Pålsjöbaden. Vi hade brygghusgrytan i köket (den står kvar än). Där kokte mor tvätten och så var det Nisse och jag som stod för sköljningen ute vid brunnen. Där hade vi vridmaskinen på en balja och sen fick vi hänga till tork sedan mor dragit streck från huset till syrenträdet. Så fick vi passa på då de var lagom torra för mangling. Vi hade en liten handmangel i drängkammaren. Om det var dåligt väder fick vi hänga tvätten på vinden. Det var så roligt hjälpa mor.

Mor var mycket flitig, det var så mycket som skulle göras under sommaren. Vi hade inga korkmattor och trasmattorna skulle tvättas då det var bra väder. Mor klippte också trasor till att väva nya mattor och kasdade om vadd till täcken. Det var så bra och hålla till i drängkammaren med sådant som skräpade ner. På vinden kunde mor ha väven. När täcken skulle sträckas satte mor upp bågen på vinden. Barndomens jular i Möllan är något man aldrig glömmer. Lutfisken som skulle blötas var en stor procedur. Om det var blidväder kunde mor ha baljan i drängkammaren, det var nära till brunnen. Det skulle ju bytas vatten ofta. Så var det julmaten som skulle lagas. Det var inte som nu att köpa färdigt. För det mesta var vi hemma Julafton. Då kom moster Fia med sin familj. När vi skulle flytta in stora klaffbordet skulle vi alltid “måtta” så morbror fick plats till sin stora mage.

Då eldades det i utläggaren och den höll värmen till även nästa dag. Far och jag turades om att mala senap med kula. (Det är inte alla som kan få kulan att rulla.) Så var det risgrynsgröten som vi också skulle passa, mor hade ju en del annat att ordna. Vi hade även “rögröt” (saftkräm) på Julafton. Nyårsafton firade vi hos moster för på den tiden var det militärmusik från rådhuset vid 12-slaget. Och det var mycket högtidligt. Det ville vi inte missa. Det var extra festligt när mor och moster bakade spettkaka. Formen som står i köket skulle först lindas med vitt papper Det var många ägg som gick åt. Flera tjog. Gulorna vispades med socker, sedan potatismjöl. Det fanns inga hjälpmedel, så det var att vispa med en vanlig björkvisp. Det skulle eldas på spiselhällen och det var noga att det skulle vara björkved.

När glöderna var klara skyfflades dom bort under formen. Så fick en sitta på en stol och veva runt medan den andra ringlade på smeten. Sista gången dom bakade sådan kaka var september 1915. Det var ransonering på ägg och socker. Mors bror Petter kom och frågade mor om hon och moster ville baka en kaka då hans fru, moster Elin, fyllde 60 år. Mor lova genast att om han kunde skaffa ägg och socker skulle dom baka. Mor trodde ju inte han kunde ordna det. Men det gick. När sedan kakan var färdig skulle den dekoreras. Det var äggvitor och socker som vispades hårt. Moster gjorde en stor strut och spritsade ut “dekoren”. Jag minns särskilt att jag tyckte moster spritsade för mycket. För det som blev kvar fick vi dela på!

Mor avled 1945 och far levde till april 1959. Sedan bodde jag ensam där till 1969. Första vintern var det en god vän som kom och låg hos mej på natten. Hon var väldigt snäll. Hon arbetade i Lund men åkte hem varje kväll. Jag måste ju alltid vara hemma för att elda. Och sen ville jag inte vara borta någon kväll, för det var svårt komma hem ensam till ett tomt hus. Våren 1969 tog jag mod till mej (efter en kall vinter med stor koksräkning). Jag gick till kyrkoherde Kareld och frågade om jag kunde få en lägenhet. Han hade hand om “Fristaden” och Mariagården. Då hade jag arbetat hos familjen Banck och det fanns en lägenhet på Mariagården som jag kunde få genast. Men jag kunde ju inte flytta då för jag skötte ju visningen av Möllan sen far gick bort.

Dom skulle ha sammanträde på Mariagården om ett par dagar och jag fick en blankett att fylla i. När jag sedan satt där hemma på kvällen och det började “skymma” och ljusen tändes i Danmark då vaknade jag. Jag blev förtvivlad när jag tänkte på att flytta. När både mormor och mor bott där och klarat av det kändes det som att svika både dom och huset med alla dess minnen. Efter sammanträdet fick jag besked om att jag fått lägenheten. Då sa jag som det var. Då föreslog Kareld att jag kunde bo i Pålsjö på sommaren. Det var ju en fin lösning, som jag är honom mycket tacksam för.

Det är så många roliga minnen jag har av visningen av Möllan. Jag fick träffa många trevliga människor som återkom år efter år. Roligast var nog det som hände en gång det var en skolklass med 10-11-åringar (1974 eller 1975). När dom sett Möllan igång, var det någon som sa något om väggarna (klineväggarna). Då förklarade jag hur dom gjorde och sen var det en grabb som frågade om jag var med då huset byggdes. Jag skrattade då och många gånger sedan. Lärarinnan såg betänksam ut, hon visste väl inte hur jag skulle reagera.

Januari 1984 fick jag ett brev från Torkel Eriksson (museichefen) där han tala om att kulturnämnden inte ville satsa pengar till visningen av Möllan. Jag tog det lugnt då för dels var det långt till 1 maj och jag hade ju kontrakt på bostaden. (När far dog bad jag att få hyreskontraktet överfört på mej.) Sedan blev såväl Edit som jag sjuka i svår influensa. Edit kom in på sjukhus för jag kunde inte passa henne då jag själv låg i hög feber. Edit var 95 år då. När vi sedan kunde åka hem var det i slutet på maj. Jag hade ju ändå inte orkat passa Möllan då. Här hade jag fått en större lägenhet och jag fick lov att ha Edit boende här. När Annie kom ner litet senare var det en lägenhet här som vi fick hyra till henne i 2 månader. Då kunde vi vara tillsamman den sommaren. Det stod obebott i Möllan även 1985.

När jag sen förstod att det måste bli slut på vistelsen i Pålsjö ringde jag Torkel Eriksson och sa att jag tänkte säga upp kontraktet på Möllan. Han förstod mej men samtidigt fick dom (museet) bekymmer. September 1985 tog jag hand om en del saker. Nisses dotter tog vad hon ville ha. Museet fick också. Sommaren 1986 blev det bebott igen. Britta och Ingvar Andersson erbjöd sig passa upp vid visningen. Dom bodde här 1986 och 1987, men Ingvar dog december 1987. Och så blev det slut där också.

Året 1988 blev ett lyckligt år för Möllan då Möllevångsgillet tog över. Glömmer aldrig när vännerna Elsa och Curt Hörberg kom hit med en stjälk av Mormors lilja + ett par rosor. Vad jag kände då kan inte uttryckas i ord, det var en handling som värmde och gör det än när jag tänker på den. Hoppas att det skall bestå att Möllevångsgillet fortsätter sin verksamhet där och jag önskar alla en lycklig fortsättning på den goda gärningen!


Teknisk information om möllan

Pålsjö Mölla är en vattenmölla med överfallshjul som via en vinkelväxel av trä driver den vertikala axel som uppbär kvarnstenen. Överfallshjulet/Skovelhjulet matas med vatten från den fångdamm som syns i förgrunden på bilden på sidan 2. I dammens bortre del finns dammluckan som släpper fram vattnet i en ränna till överfallshjulet.

Fallhöjd:                                                     3,8 meter

Skovelhjulets diameter:                           2,8 meter med 20 skovelfack

Kraftöverföring:                                        vinkelväxel av trä

Kvarnstenens storlek:                              127 cm i diameter (8 spann)

Plan- och sektionsritningar

Entréplan

Bottenplan

Vindsplan

Bilder från möllan

Spisen i lilla grovköket

Sovrummet i bostadsdelen

Vardagsrummet i bostaden

Vardagsrummet i bostaden

Möllans volontärer planerar

Volontärerna håller paus

Möllan från öster

Möllan från väster

Uppgången till vinden

Källor: Möllevångsgillets småskrifter, författade av Bertil Blixt, Björn Engdahl och Signe Nordahl. Foto: Tor Holmström