Ottarps kyrka

Ottarps kyrka, tillkom under 1100-talet som en traditionell romansk kyrkbyggnad med långhus, kor och absid. Under seklerna därefter har kyrkan genomgått flera förändringar och vid en ombyggnad år 1867 fick den sin nuvarande utformning genom bl.a. tillbyggnader åt norr och söder. Med utgången av år 1961 upphörde Ottarp som eget pastorat och församlingen överfördes 1 januari 1962 till Härslövs pastorat. År 1998 upphörde Härslöv som eget pastorat och lades samman med Landskrona pastorat.

Ottarp kyrkas byggnadshistoria

Vid mitten av 1100-talet uppfördes Ottarps kyrka enlig den romanska grundplanen. Kyrkan bestod då av långhus, kor och halvrund absid, byggt av kvaderhuggen nordvästskånsk sandsten i jämna skift. Koret hade en utvändig sockel bestående av två skift sandstenar, varav det övre ursprungligen haft skråkantsprofil, och i takgesimsen fanns ett skift skråkantsprofilerade sandstenar. Under senmedeltiden, förmodligen på 1400-talet, genomfördes en västutvidgning då långhuset förlängdes mot väster. I söder bestod västförlängningens murverk av sandstenskvadrar, förmodligen återanvända, medan det i norr var oregelbundet och bestod av markstenar. I samband med västutvidgningen slogs sengotiska kryssvalv över kor, långhus och tornets bottenvåning. Samtidigt uppfördes ett torn längst i väster och ett vapenhus byggdes vid sydportalen. Tornets södra och västra murar är byggda med sandstenar upp till samma höjd som långhusmurarna. I övrigt består tornmurarna av markstenar med hörnkedjor av sandstenskvadrar. Vapenhuset revs under senare delen av 1700-talet då portalen i väster upptogs. På 1860-talet revs kyrkans tre östliga kryssvalv varefter ett tunnvälvt kyrkorum med korsarmar i norr och söder uppfördes. Större delen av absiden revs också, och det ursprungliga koret förvandlades till sakristia samtidigt som triumfbågen murades igen (Anshelm 1947:613; Sundnér 1973; Wienberg 1985-91; Cronwall 1988).

En arkeologisk undersökning 1967 berörde lämningarna efter den rivna absiden. Den framtagna absidmuren låg ca 20 cm under nuvarande marknivå. Muren var uppförd i skalmursteknik. Den yttre skalmuren var lagd av välhuggna sandstenskvadrar, medan den inre skalmuren utgjordes av tuktade markstenar. Den kvarstående absidmuren har två skift i både den inre och den yttre skalmuren, och muren har en höjd av omkring 44 cm. Murens bredd håller sig kring 1,2 m. Undersökningen visade att absidmuren var lagd på ett utjämningslager av vitgul sand som innehöll mindre stycken av sandsten. Under detta lager vidtog ett lager av okänd mäktighet med företrädesvis större markstenar som var lagda i brungul kompakt lera. Med största sannolikhet har ler- och stenlagret, som konstaterades under hela absidmurens bredd, utgjort fundament för absidens murverk. Vid grävningen konstaterades även att marken var relativt vattenrik. De stora stenarna i lerlagret har sålunda givit en stabil grund för absidbyggnaden och därmed eliminerat risken för sättningar (LMA, Mildner 1967b).

De romanska inslagen
Vid invändiga restaureringsarbeten i kyrkan 1973 upptäcktes rester av romanska kalkmålningar i koret och absiden. Målningarna är troligen från 1100-talets mitt eller andra hälft. Motivet på korets östmur och i det fragmentariska absidvalvet är en så kallad Majestas domini-framställning där den tronande Kristus återges i en mandorla. Av denna bild återstår endast del av mandorlan och en del av Kristi gloria i form av förgyllda prickar. Runt omkring Kristus återges de fyra evangelisterna av vilka Matteus och Johannes är synliga. Endast något litet finns bevarat av evangelistsymbolerna. Matteusängeln avbildas tvåvingad med en bok eller inskriftstavla. Också Johannesörnen framträder, medan endast svaga spår återstår av de båda övriga emblemen. På absidväggen ses vidare en smal strimma av det som ursprungligen troligen utgjort en rad av stående eller sittande apostlar. Även korets norra och södra väggar har av allt att döma varit rikt bemålade med bilder placerade i två olika zoner eller rader. Endast det undre motivet på nordväggens västra del kan identifieras. Detta föreställer sannolikt frambärandet av Jesusbarnet i templet. Vad som kan urskiljas är den övre delen av Simeon i färd med att ta emot barnet, ett altare med en kalk och över det en del av barnet. På kyrkvinden ovanför de senmedeltida valven i koret syns även målningsfragment på nordmuren (Sundnér 1973; Samuelsson u.å.).

I kyrkan finns även en dopfunt av sandsten, daterad till 1100-talets senare hälft (Tynell 1921:75). I samband med att golvet under dopfunten skulle lagas gjordes en uppmätning av de delar som vanligen är dolda. Den romanska kalkstensfunten har en fyrsidig cuppa och fot, som dock inte helt tycks passa för varandra. Cuppan tillhör av allt att döma den så kallade Munkarpsgruppen medan foten tillhör Mörarpsgruppen. Både cuppa och fot är dock försedda med ett runt uttömningshål (Sundnér 1973). Dopfatets botten är från 1400-talet medan brättet är från år 1587.

I kyrkans golv ligger två gravstenar från 1100-talets senare hälft.
Författare: Peter Carelli

Läs mera: Medeltidens kyrkor

Kyrkoherdar i Ottarps pastorat

(Årtal inom parentes avser levnadsår)

1 Mogens Madsen, 1500-talet

2 Hans Ingversen, 1500-talet

3 Herr Jakob, 1500-talet

4 Jordan Hansen Pfreundt, (o. 1557–1607), slutet av 1500-talet

5 Jakob Albertsen, (o. 1560–1616), 1592–1616

6 Isak Ernstsen, kort tid under 1616

7 Elias Poulsen, (död sannolikt 1653), 1616–1653

8 Poul Jakobsen, (död 1677), 1653–1677

9 Jakob Pålsson, (död 1721), 1681–1721

10 Hans Otterström, (o. 1694–1753), 1721–1753

11 Jöns Stenbeck, 1755–1783, därefter i Högseröd

12 Samuel Follin, (1749–1792), 1784–1792

13 Per Wadstein, 1794–1811, sedan i Hemmesdynge

14 Erik Arvid Lidell, (1775–1815), 1811–1815

15 Andreas Bruzelius, 1816–1841, sedan i Norra Vram

16 Jakob Carlström, (1800–1880), 1841–1880

17 Jöns Hagnell, (1842–1915), 1883–1915

18 Carl Borg, (1866–1944), 1915–1939

19 Alex Nihlgård, (1906–1983), 1940–1960, sedan i Härslöv

20 Gunnar Wertelius, (1919–), tf 1961

Litteraturlista

Anshelm, Gunnar 1947. Stiftets kyrka. Lunds stift i ord och bild. 1947. Herrlin, Gunnar (red.). Stockholm.

Cronwall, Mabel 1988. Byggnadsarkeologisk undersökning av Ottarps kyrka. Landsantikvarien i Malmöhus lan (stencil).

LMA = Landsantikvarien Malmöhus arkiv och diverse antikvariska och arkeologiska rapporter.

Samuelsson, Owe u.a. Ottarps kyrka och dess medeltida målningar. Helsingborgs Museers arkiv (stencil).

Sundner, Barbro 1973. Rapport över uppmätningar av romanska målningar samt av dopfunten i Ottarps kyrka, Ottarps socken, Skåne, juni 1973. Landsantikvarien i Malmöhus lan (stencil).

Tynell, Lars 1921. Skånes medeltida dopfuntar. Stockholm.

Wienberg, Jes 1985–91. Danmarks middelalderlige Kirker (kartotek). Kyrkoarkivet, Lunds Universitets Historiska Museum, Lund.