Marknader

Marknader. Det vi normalt menar med marknad d.v.s. en plats där olika former av handel sker, har i Helsingborg åtminstone medeltida anor. Under 1700-talet uppkom begreppet frimarknad, d.v.s. en marknad där alla kunde sälja sina varor oberoende om de var boende i staden eller kom utifrån. Sedan gammalt hade Helsingborg två frimarknader, Midfastomarknaden i slutet av februari eller början av mars samt Mikaelimarknaden i slutet av september eller början av oktober, vardera omfattande minst två dagar. Från 1806 hade Helsingborg tre årliga frimarknader (15 februari, 15 juli och 4 oktober). Enligt den ordning som fastställdes av magistraten 1823 skulle övre delen av Stortorget reserveras för timmerhandlare samt häst- och andra djurhandlare. På den västra delen av torget kantades båda sidor av marknadsstånd. Många försäljare och hantverkare kom utifrån. Var det försäljare av järnföremål fick de hålla till längst i öster medan hantverkare av olika slag fick stå längst västerut. Stadens egna hantverkare stod däremellan. I mitten av torget dukade kopparslagare och krukmakare upp sina alster.

Den blomstrande handeln gjorde till sist att utrymmet på torget blev för litet och 1831 flyttades därför handeln med timmer och trävaror från torget till ”planen utmed sjön norr om hamnbryggan” (ungefär där Hamntorget nu ligger), samtidigt som kreaturshandeln flyttades till området söder om hamnbryggan. Handeln fortsatte att växa och kreaturshandeln växte efterhand så nära Mariakyrkan att kyrkorådet 1847 klagade på att handeln nu bredde ut sig på området närmast kyrkan som tidigare hade utgjort kyrkogård. Ett försök från landshövdingens sida att flytta marknaderna ut ur staden mötte dock ett kompakt motstånd, inte minst med tanke på att marknadsbesökarna även skapade inkomster för stadens övriga handlare, krogar m.m. Från 1800-talets mitt började marknaderna alltmer förlora sin betydelse för handeln och från 1851 hölls de bara en dag om året.

UR