Koleran 1850

Kolera orsakas av en bakterie och sprids främst genom dricksvatten som förorenats av smittade personer. Sjukdomen får fäste där avloppssystem saknas och trångboddhet och dålig hygien råder. I historiska samhällen kunde exempelvis läckande latriner (toaletter) nå dricksvattenbrunnar medan otvättade händer och odiskade kärl kunde föra kolerabakterien vidare mellan människor. Exakt hur koleran smittade visste inte de flesta 1800-talsmänniskor. Koleran är än idag på olika håll i världen ett allvarligt problem.

Följande text baseras främst på vad Öresundsposten rapporterade om kolerautbrottet på Råå under sommaren och hösten 1850. Uppgifter har också hämtats från arkivet efter Sundhetsnämnden i Helsingborg (Helsingborgs stadsarkiv) samt Dödboken för Raus församling 20/8 – 30/9 1850 (kopia ur Helsingborgs museums arkiv, original LLA). Övrig litteratur: Fritz Netzlers ”Helsingborgsminnen” (1928), ”Inte bara överlevnad” ur Helsingborgs historia (VII: I, 1992), Anna Christina Ulfsparre samt Elsa Lena Ryding ”Pandemier förr i tiden” ur Råå museitidning (nr 2, 2020).

Under perioden 1831 – 1893 konstaterades flera större kolerautbrott i Europa. Östersjöområdet var ofta drabbat, inte minst de växande städerna. Men också små kustsamhällen med naturlig koppling till fiske och sjöfart drabbades. 1831 och 1848 nådde koleran norra Europa och Sverige men inga samhällen i nordvästra Skåne tycks ha rapporterat några fall. I Helsingborg förberedde Magistraten, stadens styrande, både sjuksängar och karantän som aldrig kom att tas i bruk. Inom bara några år återkom dock sjukdomen på nytt.

Augusti månad 1850 var ovanligt varm, den lokala Öresundsposten talade om en nästan tropisk sommar. I Malmö hade nyss rapporterats om att koleran drabbat staden och från läkare kom den allmänna uppmaningen om att alla måste särskilt sköta om sina livsmedel ”på förekommande av smittsamma sjukdomar”. Från den 10 augusti tvingades danska resenärer som anlände Helsingborg uppvisa ett sundhetspass – ett läkarintyg som försäkrade att innehavaren var frisk och kom från en ort där smittsamma sjukdomar inte grasserade.  Staden Landskrona valde att inte låta fartyg anlöpa hamnen alls.

Den 20/8 hölls en extra inkallad rådstuga på Helsingborgs rådhus till följd av uppgifterna om att koleran nu drabbat också norra Öresundsregionen. Samma dag hade fiskaren Sven Andersson på Råå avlidit till följd av den fruktade sjukdomen. Rådstugan beslöt att Helsingborg skulle spärras av med vakter på de stora infartsvägarna samt att, som i Landskrona, inte tillåta någon trafik ankomma hamnen. I Danmark spreds nyheten om att Skåne var att betrakta som koleradrabbat.

Några dagar senare skrev Öresundsposten om att de stränga reglerna med att spärra vägarna drabbade de landsbygdsbor som ofta tog sig till Helsingborg för att sälja exempelvis ägg och smör. För att komma förbi en spärrvakt krävdes ett sundhetspass och de kostade 18 skilling, en stor summa för många. Den liberala och frihandelsvänliga tidningen Öresundsposten varnade för att individer och hela samhällen skulle drabbas. Tidningen sade sig vara orolig för vad som skulle komma att hända inte bara ”de fattiga klasserna” utan också stadens handelsbodar.

Inom kort stod det klart att Råå var hårt drabbat efter att ytterligare bybor avlidit i kolera. Under augusti månad dog sammanlagt sju personer. Vägarna till och från Råå blockerades av spärrvakter och läget tycks snabbt ha blivit allvarligt. Fiskeläget fick från och med månadens slut hjälp med gåvor, förmodligen livsmedel, från de omkringliggande socknarna, förutom Raus också Välluv och Ramlösa.

Det tycks inte finnas något källmaterial från de lokala spärrvakternas arbete i samband med koleran på Råå 1850, men väl från 1853. Då hotade koleran på nytt nordvästra Skåne. Anteckningar från deras arbete finns bevarat i arkivet efter Helsingborgs Sundhetsnämnd. De visar på scheman med dag- och nattvakter som stod placerade vid tullbommarna norr och söder om staden. Där ansvarade de för kontrollerna av resande.

Dagvakten vid stadens norra vakt antecknade 24/9, 1853 att: … En Ystadsbo ankom under bevakning hit från södra vakten och fortsatte sedan vidare till Höganäs. Drängen (Hr Wingårdhs) som skjutsade honom, skall vid återkomsten härstädes rökas. Dock anmärktes att ingredienser till rökning saknas. Vidare inget av vigt förekommit… 

Vi återkommer till rökningen längre fram. Ett annat exempel:

Dagvakten vid Helsingborgs norra vakt antecknade den 11/10 1853 att: Kl. ½ 2 ankom hit från Södra Wakten, under bevakning Snörmakargesällen Andreasson som från Lübeck passerat Malmö, varifrån han utan uppehåll förevisades utom Bommen till sin resa fortsättande. Widare ingenting passerat…

Dessa vakter kontrollerade varifrån resenären närmast kommit från och beroende på om denne avsåg att stanna i staden, visa ett nyligen utfärdat sundhetspass. Långväga resenärer med slutmål längre norrut i landet, exempelvis gesäller, ombads helt enkelt att gå runt om orten eller som vi såg ovan, eskorteras ut genom staden. Anteckningarna ger i något fall sken av att beriden militär personal eller  myndighetspersoner ibland inte avkrävdes sundhetspass.

Exakt hur detta system med spärrvakter såg ut 1850 vid Råå och Helsingborg vet vi med säkerhet inte men sannolikt var den snarlik.

Spärrvaktens anteckning från den 24/9 1853 ovan, visar att en dräng skulle rökas. Ofta röktes också paket- och bagageförsändelser. Detta för att minska risken för smitta, rutinen visar på den ofta förekommande föreställningen om att koleran var luftburen och kunde bekämpas på detta sätt. Exakt hur det gick till är oklart, men i texter om samtida kolerabekämpning beskrivs hur personal framkallande rök med hjälp av svaveldioxid eller ättika.

Några dagar in i september 1850 meddelade länshövdingen att höstmarknaderna i Malmö och Lund skulle ställas in, något som inom kort också skulle gälla alla större marknader i Skåne. Det meddelades också att alla fartyg som nyligen anlöpt Malmö och Råå skulle beläggas med karantän i alla svenska hamnar. Dagstidningarna diskuterade de stränga regelverket kring sjukdomen, vars funktion de ansåg vara begriplig, men som samtidigt allvarligt hotade många människors möjlighet till försörjning. Frågan hade förstås också nått rikets styrande och den 3/9 proklamerade Kungl. Majt. att allmänna landsvägar, sjöar och kanaler inte fick hindras helt av spärrvakter.

Diskussionen om graden av statlig inblandning, åtgärder för begränsning av smittspridning och deras kopplingar till människors rörlighet och den samhälleliga ekonomin är tidlös. Starka handelsintressen i den maritima jättestaden Hamburg bidrog till katastrofala följder i samband med ett kolerautbrott  1892. De styrande valde med hänsyn till bland annat sjöfartsekonomin att undvika alltför stränga åtgärder för att begränsa smittan.

Den 7/9 1850 meddelade en Dr Lindfors i Öresundsposten att koleran var alltmer intensiv på Råå. Enligt kyrkböckerna för Raus församling hade då 10 personer avlidit i kolera. Lindfors kom att vara stationerad på Råå efter att epidemin klingat av, åtminstone fram till första hälften av november månad. Han kom att under september och oktober ha assistans av Dr Martin från Stockholm.

I början av september gavs tillstånd till två platser strax utanför Råå där fiskelägets handel kunde bedrivas. Platserna beskrevs som ”övertäckta” – kanske en bod med tak eller någon tältliknande konstruktion. Ett placerades vid vägen mot Raus kyrka och ett vid den väg som gick mot Glumslöv. Detta var lösningen på att, trots restriktionerna, möjliggöra handel mellan fiskeläget och socknarna runtom. Behovet av att få in (och ut) livsmedel och andra varor till byn var förstås som alltid stort. Rååfiskarna arbetade vidare och vid dessa tillfälliga handelsbodar såldes bland annat deras fiskfångster. I Öresundsposten den 5/10 uttalade sig Helsingborgsläkaren Dr Stenkula om att fisk fångad av Rååfiskare helt säkert gick att äta, det som gällde var i stället att ”iakttaga försiktighetsmått gällande beröring av lägets (Råå) invånare”.

Det avskärmade Råå tog under epidemin emot omfattande gåvor från flera privatpersoner och många socknar i nordvästra Skåne. Under första veckan i september fick man bröd, fläsk och potatis från Pålstorps by, likaså från Örby. Rågbröd och korngryn kom från Köpinge, prosten Carlström i Ottarp skänkte bröd och ärtor, Hr Stenström i Görarp skänkte vetemjöl och bovetegryn och en Hr Pihl på Fredriksborg gav fiskeläget potatis. Ibland överräcktes insamlade pengar, oftast adresserade till de barn vars familjer hade drabbats. Nära nog varje vecka under epidemin inflöt gåvor av olika slag.

Den 10/9 rapporterade Dr Lindfors att sjukdomen ”bibehållit ett mer allvarsamt utseende” och att ytterligare insjuknat på Råå. Öresundsposten rapporterade att sju personer dittills avlidit, men i kyrkböckerna var till och med den tionde september 13 personer noterade döda i kolera. Andra veckan i september var mörk i västra Skåne, förutom det hårt drabbade Råå hade Landskrona mist 21 invånare till koleran, och i det betydligt större Malmö hade 754 kolerafall konstaterats med 222 döda. Men Helsingborg och byarna runtomkring tycks dittills ha klarat sig undan.

Rutinerna vid avspärrningarna vid Helsingborg ifrågasattes på nytt i pressen. Vid en spärrad passage gällde att alla som stoppats utsattes för rökbehandling, detta oavsett varifrån man kom och om man hade sundhetspass eller inte. Och något vittne hade sett att prästen Wieselgren minsann sluppit denna behandling, kanske spelade hans samhällsställning in: ”Det skulle vara artigt att få veta huruvida smittan bor och anses mindre lätt följa med finare kläder, än med dem i gröfvre kläden eller vadmal” skrev Öresundsposten.

Sundhetsnämnden meddelade att om någon försökte ta sig in i staden via ”gångstigar och bivägar” och inte via de stora vägarna, väntade böter på 20 riksdaler. I mitten av september förordade samma styrelse att en skjutspojke från Glumslöv som ofta rest på sträckan mot Helsingborg, och vid ett eller flera tillfällen tagit vägen genom det spärrade Råå, skulle sättas i fängsligt förvar i tio dagar ”androm till varnagel”. Det hade också hänt att tulltjänstemannen Brorsson i Helsingborgs hamn hade tvingats att jaga bort fiskebåtar från Råå som försökt lägga till. Ingenting sägs om varför, men kanske försökte de sälja sin fångst.

Mot slutet av september slog 32 soldater från skånska infanteriregementet en ring runt Råå och skärpte bevakningen. Troligen ersatte de spärrvakterna. Möjligen fattades beslutet i skenet av att smittan inte tycktes vilja avta och att det bara var en tidsfråga tills flera andra orter i närheten skulle drabbas. Öresundsposten rapporterade att byn den 28/9 hade 58 konstaterats sjuka i kolera, 23 som hade tillfrisknat från sjukdomen och 27 dittills avlidit. I början av oktober månad insjuknade ytterligare några Rååbor i kolera, men det skulle visa sig att de var de sista att utveckla sjukdomen 1850. Den 15/10 summerade Öresundsposten antalet avlidna på Råå till 33 personer.

Helsingborg, som dittills varit förskonat kom att rapportera sitt första dödsfall i ”förmodad” kolera. Pernilla Svensdotter, 43, boende i ett hus på gården Fredriksdals egendomar hade avlidit den 12/10. I Öresundsposten kunde man läsa att ingen av de nio som delade samma bostad med henne hade symptom men att myndigheterna för säkerhets skull hade låtit spärra av fastigheten.

Stadsläkaren i Helsingborg, Netzler, minns i sin biografiska text om koleran 1850 att ”Konungens Befallningshafvande” förklarat Råå fritt från smitta den 22 oktober och att spärren då hävts.

Den 2/11 rapporterade Öresundsposten att koleran officiellt upphört i Skåne. Trafiken mellan Sverige och Danmark var snart i gång på nytt men för att som svensk kliva i land på västra sidan av sundet krävdes sundhetspass. Diligenstrafiken mellan Helsingborg och Stockholm via Göteborg återupptogs och vardagen kom sakta åter. Dr Netzler annonserade om att oympade barn skulle komma samma dag till folkskolan för att vaccineras mot Smittkoppor. Några dagar senare beslöts vid Helsingborgs rådstuga att låta spärrarna vid stadens tullar vara kvar ännu en tid eftersom ”man som gränsort måste vara ständigt berett på att resande från andra orter kunde bära på smitta”.

Sundhetsnämnden i Raus socken tackade via Öresundsposten för all hjälp och stöd som getts Råå. De båda doktorerna Lindfors och Martin tackades särskilt för deras ”outtröttliga iver… med hjärtat på rätta stället”. Tack riktades också till häradshövdingen Åberg, staden Helsingborg och inte minst de omkringliggande byarna ”som alla lättat på vår börda…”.

Enligt Öresundsposten hade fram till den 9/11 totalt 425 skåningar fått sätta livet till i koleraepidemin 1850. De allra flesta i Malmö, där 351 dog. Som nämnts ovan angav den samtida pressen 33 avlidna på Råå. I kyrkböckerna för Raus församling uppges 34 personer ha avlidit i kolera mellan 20 augusti och 30:e september. 15 av dem var barn under 18 år.

Koleran kom åter till Öresundsregionen och Helsingborgsområdet 1853 och 1873. Inför dessa epidemier fanns en viss beredskap, bland annat beroende på erfarenheterna från 1850. 1853 tycks inga fall ha brutit ut men 1873 avled 64 personer i kolera i Helsingborg, de flesta boende utmed Långvinkeln och på Söder.

Sett i ett längre perspektiv var erfarenheterna från de historiska epidemierna och reaktionerna på dem en del av den framväxande moderniteten. Förutom insikten om samhällets behov av rent dricksvatten och fungerande avloppssystem, visar också exemplen från 1800-talet på hur de styrande valde att ingripa storskaligt och försöka avskärma samhällen, begränsa nationell och internationell trafik och avkräva medborgarna olika typer av id-handlingar. Handlingarna känns igen från 2020-talets början då Covid drabbade världen.

PJ