Hjalmar Andersson

Andersson, Hjalmar, 1843–1916, gymnastiklärare på ”Gossis”, Nicolaiskolan f.d., brandchef i Helsingborg. Andersson var krigsveteran från nordamerikanska inbördeskriget på 1860-talet, där han snabbt avancerade som officer och 21 år gammal ledde ett kompani i strid. En kula i ena låret stoppade slutligen hans deltagande, även om han kom tillbaka efter vård, men skadan slogs upp igen. Han erhöll utmärkelser för sin tapperhet både i USA och i Sverige. Efter tjänstgöring vid svenskt regemente utbildade han sig till gymnastiklärare och 1876 anställdes han som lärare i ”militäröfningar, gymnastik och vapenföring” vid Högre allmänna läroverket i Helsingborg, en tjänst han uppehöll till 1902. Många berättelser av elever från den tiden berättar om hur man såg upp till honom, den store krigshjälten, som med hård disciplin ändå hade en god hand med sina adepter. Han utsågs 1877 till överbefälhavare för Nordvestra Skånes frivilliga skarpskytteförening. År 1892 accepterade Andersson att bli chef för stadens nyinrättade brandkår, en uppgift som tidigare åvilat Frivilliga brandkåren. Tillsammans med sin hustru deltog han flitigt i sällskapslivet. Han satt bl.a. med i teaterstyrelsen, var frimurare och medlem i ordenssällskapet I.V.V. Efter att ha lämnat sina tjänster flyttade han med hustru till Gränna, där han avled. Se även Brandförsvar.

Läs mera: Erik Hagberg, ”Major Andersson – en gammal hälsingborgare väl värd att tacksamt minnas”, Minnen från Helsingborg och dess skola 32 (1965).

”Krigshjälten på brandstationen”

Major Hjalmar Andersson, legendarisk som stadens förste brandchef från 1892, var en färgstark profil i förra sekelskiftets Helsingborg. I den lilla staden blev ”majoren”, hjältesoldaten från det amerikanska inbördeskriget, högt beundrad av inte minst läroverksgossarna – men också litet fruktad för sin obändiga viljestyrka och beslutsamhet på chefsposten i brandkåren. Den forne HP-journalisten Herman Seldener (sign. ”Bon Soir”) döljer inte sin beundran för honom i sin minnesruna i Nya Dagligt Allehanda efter Hjalmar Anderssons bortgång 1916. ”Huru glada vore vi ej, hans yngre vänner, att om aftnarna få höra den gamle krigaren berätta om marscher under Virginias och South Carolinas stjärnenätter, om strider under brännande sol i lömska, feberfyllda träskmarker. Och huru kunde han inte berätta sedan… Den stolta örnblicken under de buskiga ögonbrynen, stämman löd skarp som ett kommandorop inför truppen”.