Helsingborgsmodellen

Helsingborgsmodellen, som vid upprustning av bostädernas standard, utvecklades under början av 1970-talet, då det fanns ca 8 000 omoderna och halvmoderna lägenheter i Helsingborgs innerstad. Totalt fanns drygt 40 000 bostadslägenheter i hela staden. Av stadens 100 000 invånare bodde ca 15 000 i omoderna eller halvmoderna lägenheter. En förbättring av bostadsstandarden, genom att samtliga omoderna lägenheter skulle vara sanerade inom en tioårsperiod och de halvmoderna så snart som möjligt, hade hög politisk prioritet oberoende av politisk majoritet. För att uppnå det bostadspolitiska målet togs den s.k. Helsingborgsmodellen fram, som under en femtonårsperiod från början av 1970-talet var mycket diskuterad i hela landet när det gällde stadsförnyelse. Modellens förutsättning var att staden och olika byggherrar tecknade saneringsavtal, där parterna tillsammans genomför bostadssanering och staden genom fastighetskontoret köper erforderliga fastigheter och säljer till byggherren som, efter överläggningar med stadsbyggnadskontoret, antingen bygger om, bygger till eller river och bygger nytt. I princip var alla lägenheter i Helsingborg moderna i slutet av 1980-talet.

Läs mera: Bengt Lindskog, ”Bebyggelse i Helsingborg 1971–1995”, Kring Kärnan 25 (1996).