Häståkerier

Text av Risto Kellokumpu.

Idag år 2025 dundrar en fullastad lastbil med en totalvikt på 64 ton med en hastighet av 90 km i timmen på våra motorvägar. Cirka 80% av allt gods i Sverige fraktas med åkeriernas lastbilar. Det innebär att i stort sett alla de varor vi ser runt om oss har varit på ett lastbilsflak en eller flera gånger på sin väg från råvara via olika verksamheter till konsumenten och till sist till tippen eller i bästa fall till återvinningen. Den yrkesmässiga åkeriverksamheten är inte enbart ett livsuppehälle för dess utövare utan för oss alla. Vi är ju helt beroende i vårt dagliga liv av andra människors verksamhet.

Man kan säga att åkeriverksamheten växte fram som en yrkesmässig, speciell näringsgren under slutet av 1800-talet. Vi fick åkare och åkeriarbetare bland andra yrken. Naturligtvis hade man dessförinnan transporterat varor i Helsingborg men transporterna på landbacken sköttes inte av en skråorganiserad yrkesgrupp som det år 1478 bildade vongmandslaug gjorde i Köpenhamn. De utgjorde en “riktig” näringsgren bland andra skråorganiserade yrkesutövare och de var det enda skråorganiserade laget i Öresundsregionen.

I och med att Helsingborgs invånarantal ökade från ca 5 000 invånare år 1860 till ca 32 000 år 1907 och att staden industrialiserades, ökade också behovet av transporter. Nu var det inte så att åkerierna tog hand om alla varu-, bygg- och anläggningstransporter i Helsingborg. Så var det inte alls utan de olika handels- och industrifirmor hade egna åkerier, som transporterade egna varor med egna fordon. Dessa så kallade privata åkerier eller firmaåkerier var bland de första som skaffade lastbilar i början av 1900-talet. Allmänheten eller andra verksamheter kunde inte vända sig till dessa firmaåkerier för att få sina transportbehov utförda.

I själva verket utförde dessa så kallade firmaåkerier mer transportarbete än åkerierna som var öppna för allmänheten. Det var egentligen först efter andra världskriget när åkerierna, som är öppna för allmänheten, kom att dominera inom transportnäringen på våra vägar. De första häståkerierna i Helsingborg låg i kvarteren som vi idag betraktar som stadens centrum, på Långvinkelsgatan och i Söder. Deras antal var över 20. Utöver så kallade varuåkare fanns droskåkare som sysslade med persontrafiken i staden.

Persontrafiken var hårt kontrollerad av myndigheter som hade skrivit ett långt, detaljerat reglemente för persontrafiken. Hästen var kraftkällan vid transporter. De flesta hästar var så kallade arbetshästar och deras antal i Skåne var högst på 1920-talet. Övervägande andel av dem användes inom jordbruket. Arbetshästen tillhörde männens värld. Det rådde ju en ganska strikt åtskillnad mellan kvinnliga och manliga arbetsuppgifter. Hästarna som användes i Helsingborg var lite lättare än hästarna som användes i jordbruket.

Stadshästarna, om man nu kan säga så, var lite smäckrare, en korsning mellan ardenner och varmblod. I regel var hästarna som var i bruk i staden ston eller valacker. De flesta stadshästarna trädde in i sin hårda tjänst vid stadens stenbelagda gator vid 5 – 6 års ålder. I regel var hästen slut vid 15 års ålder. Många av hästarna dog i yngre åldrar på grund av olika orsaker. Ytterst få av äldre, slitna hästar såldes efter tjänsten till lättare bruk. Lastens vikt var helt beroende av hästtyp, hästens ålder, underlaget, vagnen eller släden. Ja, släden. På den tiden fanns det fortfarande kalla och snöiga vintervägar.

Numera säger man att en häst orkar dra en välbalanserad last vars vikt motsvarar hästens dubbla vikt eller att en häst med vikt på 700 kg kan dra ungefär en kubikmeter makadam. Naturligtvis kunde man spänna två eller fyra hästar för vagnen och därmed öka lastens vikt. Den dagliga sträckans längd var också beroende av allehanda omständigheter men den rimliga längden var 4 mil, men så långa dagliga sträckor förekom sällan i staden. Uppgifter från landsbygden berättar dock om längre dagliga resor än 4 mil.

Hur fort kunde en häst och vagn färdas på gatorna? Skritt är hästens långsammaste gångart och motsvarar ungefär en vuxen människas normala gångfart. Hästen kunde lunka eller springa långsamt och då kunde hastigheten gå upp till 15 km per timme. Naturligtvis var farten som allt annat vid färden helt beroende av olika omständigheter.

Många kvinnor och män flyttade till Helsingborg från de lantliga omgivningarna. En befolkningsökning och en samtidig omvandling av jordbruket resulterade i ökade sociala och ekonomiska skillnader bland befolkningen på landet. De egendomslösas antal ökade kraftigt och många av dem flyttade till Helsingborg efter levebröd. En del av dessa flyttare fortsatte sin färd efter ett bättre liv till Danmark. Några av de unga män som kom till staden hamnade i stadens åkerier och misär. De kom att utgöra en “ekonomiskt, socialt och andligt stående grupp bland stadens arbetare” som det stod i Transportarbetareförbundets tidning “Transportarbetaren” april 1900.

Tidningen skrev också att för ca sex år tillbaka i tiden var det vanligt att åkeriägarna importerade sina drängar från landet och städslade dem med legohjonskontrakt, för en liten lön av 150 kr per år samt kost och logi. Kosten var nog inte av yppig beskaffenhet utan utgjorde endast det nödtorftigaste, så att kroppen kunde hållas uppe, och logiet bestod i vanliga fall av en plats på höskullen. Det var helt naturligt, att under dylika förhållanden betraktades denna slags anställning som tillfällig och det gällde att komma ifrån den fortast möjligt. Åkarna bytte drängar därför vanligtvis om varje halvår, men det fanns dock ett fåtal som var anställda per vecka mot en betalning av 4 kr i veckan samt kost och logi. Arbetstiden räknades då vanligtvis från kl 4 f.m till 11 e.m.

Även Öresunds-Posten hade noterat misären inom åkerinäringen. Missförhållandena inom åkerinäringen var inte alls unika för Helsingborg utan samma förfärliga tillstånd rådde inom näringen även till exempel i Malmö, Göteborg och Stockholm där August Palm var ordförande för Stockholms Norra Åkeriarbetarefackförening. För att råda bot för sin situation bildade kuskar och åkeriarbetare år 1897 Helsingborgs Kusk och Åkeriarbetarefackförening och den blev en bland många av Transportarbetareförbundets avdelningar i Helsingborg. Efter den lovande starten drabbades fackföreningens verksamhet av stiltje och trots vissa livstecken tynade den bort för att återuppstå år 1922 som en sektion inom Transportarbetareförbundet avdelning 14.

På grund av den svaga aktiviteten bland åkeriarbetarna togs deras intressen till vara av den år 1901 bildade platsstyrelsen, som samlade över 300 fackligt organiserade transportarbetare i Helsingborg. Trots allt kunde man ändå nå vissa framgångar i och med att lönen höjdes till en vanlig lön som motsvarade en lön för en icke-yrkeslärd manlig arbetare. Utöver förbättring av lönen reglerades även arbetet med skötsel av hästar, söndagsarbetet samt att boendet i höskullar upphörde. På den tiden pratade man inte om den psykiska arbetsmiljön, men man kan tänka sig att farorna var betydliga. Arbetstidens längd och liv utan längre viloperiod var säkert väldigt påfrestande för psyket. Och därtill för att citera en gammal kinesisk dikt: “Världen föraktar den olycklige”. De var nämligen föraktade av allmänheten. Vi har inte tillgång till åkeriarbetarnas egna berättelser om livet och deras verksamhet från tiden runt år 1900. Så är det även med åkare och det är en brist när man berättar om dem. Som många andra mindre företagare inom olika näringar betraktade åkarna sig själva som en del av arbetarbefolkningen och arbetarrörelsen.

Åkarna bildade också en egen fackförening, Åkeriförening och dess representant deltog i Transportarbetareförbundets första kongress 1898. Men redan nästa år uppstod stridigheter inom föreningen och mellan lokala fackföreningar. Att åkarna inte kunde samarbeta och agera enade ledde till ett problem, en knivig fråga som förföljde dem ända fram till andra världskriget. Inbördes konkurrens mellan åkarna ledde nämligen till att de pressade ned priserna så lågt att förtjänsten av verksamheten blev mycket ringa och det var menligt för både åkare och åkeriarbetare. De ökade den gemensamma kakans storlek utan att få en rimlig del av den. En ekonomisk framryckning hade inneburit bättre mat, kläder, husrum, större möjligheter att tillgodose sig det, som gör livet glatt och värt att leva samtidigt som de kunde höja sig till en högre kulturnivå och få bättre självkänsla. Under bättre ekonomiska och sociala villkor kunde de få en möjlighet att sträcka på sig och att de kunde höja sin ställning i samhället och dessutom kunde tro på en bättre framtid.

Hästen och häståkerier försvann inte från Helsingborgs gator i och med att lastbilar introducerades i början av 1900-talet. Hästen var vanlig i gatubilden ända fram till slutet av 1940-talet, då den slutligen besegrades av lastbilar och traktorer. Hästen kunde kämpa framgångsrikt om transportsträckan var kort och med många uppehåll med lastning och lossning och så var det till exempel med distribution av varor till affärer. Trafiken mellan staden och järnvägens magasin var vanliga före andra världskriget innan varutransporter flyttades från järnvägar till landsvägar och vi har fått de enormt stora lagerbyggnaderna vid motorvägen.

RK

Källor:

Stadsarkivet Helsingborg

Folklivsarkivet Helsingborg

Helsingborgs museum

Periodica

Transportarbetaren. 1897 – 1944.

Litteratur

Slid og Slæb Historien om et laug. Udsendt af Kjøbenhavns Vognmandslaug ved dets 500 års jubilæum de 29. april 1978. Bent Heick Hansen.

Arbetshästen under 200 år. Red. Britt Liljewall och Janken Myrdal. Nordiska museet. Lund 1997

Med kulturens primärarbetare under ett halvsekel. Karl Kåbe.1885 10/1 1935

Timmerhästens Bok. Yngve Ryd. Värnamo 2005

Skånsk hästhistoria. Skånes Hembygdsförbund. Årsbok 2007. Kristianstad 2007

Hästen och Människan: En fyratusen gammal historia. Natur och Kultur. Lettland 2024

Transportarbetareförbundet. Dess start och utveckling under 10-årsperioden 1897 – 1907

Minnesskrift utgiven av Svenska Grov- och Fabriksarbetareförbundets avd. 8. Malmö 1935

Muntliga uppgifter

Intervju med Martin Grahn, Fredriksdals friluftsmuseum/Helsingborgs museum