Hantverksyrken

Hantverksyrken Åtskilliga med månghundraåriga yrkestraditioner fick genom näringsfrihetens införande i mitten på 1800-talet nya förutsättningar. Skråväsendet i den skepnad det haft i hundratals år hade i Helsingborg liksom i övriga landet i princip spelat ut sin roll. Utvecklingen ledde snart vidare till manufakturer eller vad vi i dag skulle kalla småindustrier. Flera urgamla hantverksyrken försvann i detta skede av tekniska innovationer. En ny tid ledde verksamheterna allt mer mot den industriella framväxten på 1870–80-talen. Många tidigare omistliga hantverksprodukter efterfrågades inte längre på marknaden eller också hade tillverkningen övertagits av rena fabriksföretag. Men flertalet av de gamla hantverksyrkena kom att leva vidare under nya betingelser. Så småningom kom den från början kommunalt styrda yrkesskolan att spela en allt större roll för yrkenas fortlevnad.
I äldre tider slöt sig hantverkarna samman i ”ämbeten” eller ”lag”, som skyddades av näringslagstiftningen. Som ämbetsmän räknades framför allt bagare, garvare, repslagare, skinnare, skomakare, skräddare, smeder och vävare. Tillträdet till ämbetet spärrades efter hand genom en rad bestämmelser som hindrade andra än mästare att ta säte där. Många hantverksmästare i Helsingborg drev en ganska liten rörelse. De arbetade ensamma i sin verkstad och hade inte alltid någon gesäll utan bara en eller ett par lärpojkar till sin hjälp. I en så liten stad som Helsingborg var många hantverksmästare ensamma i sitt yrke som till exempel broläggare (stensättare), glasmästare, kittelsmeder, grytstöpare, hjulmakare, spinnrocksmakare etc. Detta gällde också fram till 1700-talet för till exempel guld- och silversmeder och tenngjutare, som därför var knutna till ämbetena i Malmö, Helsingör och Köpenhamn.
När myndigheterna på 1700-talet mera sökte detaljstyra och reglera hantverkets utövare, utnyttjade de hantverkarnas traditionella organisationer, hantverksämbetena. 1720 års skråordning var mycket utförlig och den blev grundläggande för hantverksämbetenas verksamhet ett gott stycke in på 1800-talet. Hantverksämbetenas gamla exklusivitet bestod dock orubbad, noterar historikern Gösta Johannesson. Fynd som gjorts vid arkeologiska utgrävningar i kvarteren Ruuth och Thor (Södra Storgatan, Möllegränden och Prästgatan) tyder på att just detta område under århundraden varit befolkat av hantverkare. Ännu vid slutet av 1800-talet hade påfallande många av stadens hantverkare sina verkstäder och bostäder i området söder om Mariakyrkan, kring Bruksgatan, Möllegränden och Prästgatan. Typiska hantverkskvarter fanns även vid Liden (nedre Långvinkelsgatan) och i Stattena.
Hantverksyrken i Helsingborg som uppenbarligen uppmärksammats också utanför stadens och landets gränser är garverier och handskmakare samt flera framstående ädelsmeder. Exempel på detta ger den franske resenären Alexander Daumont som 1830 utgav ”Resa i Sverige”. Där konstaterar han, som ett enda positivt intryck från den ”av oförskämda lurendrejare dominerade staden”, att stadens garvare och handskmakare ”bereder lammskinn, av vilka man tillverkar dessa svenska handskar, hvilka äro så eftersökta af damerna i hela Europa, emedan de skola äga den egenskapen att bevara hudens smidighet och friskhet”. Bland mera välkända hantverkssläkter i staden är också förutom färgarsläkten Borg framstående garvare som Trapp och Löthman samt in i vår egen tid välkända Ernst Anderssons handskfabrik. Se även Guld- och silversmeder. På 1870-talet påbjöds av myndigheterna, som en ersättning för det urgamla skråväsendet, bildande av Fabriks- och hantverksföreningar i städerna. Sedan detta påbud upphört efter några år bildades på frivillig väg på 1880-talet en hantverksklubb i Helsingborg och 1887 instiftades den fortfarande aktiva Helsingborgs Fabriks- och Hantverksförening.

Läs mera: Gösta Johannesson, ”Helsingborg, stad i 900 år” (1980); Torgny Fransson, Patrik Kumlien, ”Bland mästare och gesäller i Helsingborg 1846–1940” (1986); Torgny Fransson, ”Handskmakaren förr i världen” (1986).