Färjetrafik

Färjetrafiken mellan Helsingborg och Helsingör har en lång historia, inte minst beroende på den tidvis livliga handeln mellan de båda sundsstäderna, där bl.a. torget i Helsingborg var gemensamt. Redan Adam av Bremen omtalade överfarten vilket innebär att det under snart tusen år funnits en mer eller mindre regelbunden förbindelse över Sundet. Nästa kända skildring av överfarten är från år 1294 då den omtalas i samband med en fångtransport, ärkebiskop Jens Grand och domprost Jakob Lange hade fängslats av kungen och fördes över Öresund på våren detta år. Därnäst dyker färjetrafiken upp i ett privilegiebrev från 1414 vari det föreskrevs att borgarna skulle ”hålla deras färjor färdiga mellan Själland och Helsingborg”. I gengäld slapp man att hålla kronan med några skepp under fredstid. Skyldigheten att upprätthålla färjetrafik fanns även medtagen i privilegierna från både år 1440 och 1470.

Under mitten av 1500-talet fanns två färjor för överfart vilket stundtals medförde klagomål på väntetider eftersom frakten med bland annat boskap samtidigt var stor. Detta ledde till ett kungligt ingripande i form av en föreskrift vars innebörd var att även Helsingörs färjemän skulle anlitas och om alla var upptagna när det fanns väntande oxar fick vem som helst åta sig överfarten, man behövde varken vara borgare eller färjeman i staden. Överfarten skedde ofta under hårda villkor. När vindar och strömmar var starka kunde det betyda flera timmars hård rodd. Likaså betydde isvintrar att båtarna fick släpas över de tillfrusna avsnitten. Hamnförhållandena i Helsingborg var dessutom dåliga ända fram till 1800-talet, vilket innebar att färjemännen ofta fick hjälpa sina passagerare i land. I Helsingör var landstigningen lättare, eftersom hamnen låg i lä för de nordvästliga vindarna.

Fram till omkring år 1800 hade båtarna i huvudsak varit små och öppna, men kring denna tidpunkt började man använda lite större båtar av s.k. kostertyp. Dessa var förhållandevis korta, hade litet djupgående, en ganska stor segelyta och var lättmanövrerade. År 1836 sattes den första ångbåten i trafik. Det var den dansk-tyska hjulångaren ”Maria” som tidigare trafikerat Köpenhamn–Stettin. Nu följde en tid då olika privata ångfartyg sattes in på leden. Passreglerna gjorde det emellertid inte så enkelt att åka över, vilket innebar att det inte gick att få ekonomi i enbart Helsingborgs- Helsingörstrafiken utan att båtarna även fick trafikera andra hamnar. Flera båtar användes också för kusttrafik till Köpenhamn med angöring i hamnarna Bellevue, Vedbæk och Rungsted. Exempel på färjor från 1840-talet är ”Hamlet” och ”Harlequin”.

Nya passregler infördes 1846 vilket innebar att det nu blev enklare att åka och därmed ökade också passagerartrafiken. Namn på fartyg under kommande åren är exempelvis: ”Ophelia” (1847), ”Helsingborg” (1856) och ”Horatio” (1857). När de båda städerna hade anslutits till respektive nations järnvägsnät (Helsingborg 1865 och Helsingör 1864) ingicks ett avtal som möjliggjorde en färjeanslutning till tågen på respektive sida, tre gånger per dag. År 1874 övertogs ångbåtstrafiken av De Forenede Dampskibsselskab (DFDS) och alla fartyg övertogs nu av detta bolag. Fjorton år senare förstatligades överfarten av De Danske Statsbaner (DSB). Därmed var de privata bolagens tid tillfälligt över.

Överföring av tågvagnar började med hjulångaren ”Kronprinsesse Louise” den 10 mars 1892. Detta hade blivit möjligt sedan järnvägen i Helsingör flyttats till hamnen och en ny station byggts. Under 1890-talet kom nya färjor på den alltmer frekventerade leden. En ny färjestation (se Ångfärjestationen) invigdes i Helsingborg 1899. Det nya seklet och ökande trafik innebar att nya färjor sattes in samtidigt som andra togs ur trafik eller blev reservfärjor. Här följer några: År 1902 tillkom ”Helsingborg” (i trafik till 1946, därefter enbart reservfärja under namnet ”Glyngøre” fram till skrotning 1964), vilket innebar att under de kommande tjugo åren upprätthölls trafiken i stort sett av färjorna ”Kronprins Frederik” och ”Helsingborg”.

Efter det andra världskriget hade det svenska reseföretaget Linjebuss etablerat sig med bussresor i Europa men fann snart att kapaciteten inte räckte till på färjeleden även för bussarna. Inför sommarsäsongen 1955 hyrdes därför den gamla bil- och betfärjan Betula in från Svenska Sockerfabriks AB och sattes i trafik i maj. Ombordkörning skedde via sidoportar, liksom en gång på ”Asa-Thor”. ”Betula” skulle komma att bli långlivad genom att den ombyggdes vid flera tillfällen. Den lades upp 1971. Linjebuss drivande kraft under åtskilliga år och mannen bakom bolagets lyckade satsning på färjetrafik var tidigare sjökaptenen, direktör Carl Hall. LB erbjöds endast tilläggsplats vid den något avsides belägna Nordhavnen intill Kronborgs slott. Carl Hall löste problemet genom att sätta in lokalbussar mellan tilläggsplatsen och centrala Helsingör. Denna företeelse skulle fortsätta i drygt 36 år.

År 1959 lät rederiet sätta in en ren passagerarfärja, skärgårdsbåten ”Gillöga” vilken döptes om till ”Pendula”. Den kom dock redan året därpå att trafikera Helsingborg-Sletten-Ven då den helt nybyggda ”Primula” (1960–1976) sattes i trafik över Sundet. Framgången med biltrafiken medförde att Linjebuss fortsatte satsningen på sundstrafiken och 1964 sattes ”Carola” i trafik (–1991). En kortlivad transportmöjlighet var den svävare som under några sommarveckor 1967 tog resenärer över Öresund på fem minuter. Som avlösarfärja syntes under många år ”Dana Scarlett” från leden Landskrona–Tuborg. DSB fick sin första tågfärja, ”Najaden”, år 1967 med salonger över bildäck som ett svar på LB:s konkurrens, där man hade haft konceptet hela tiden. Färjan var i trafik till 1987. Under kommande år presenterade de båda rederierna ett flertal färjor, flera äldre. Även ombyggnader skedde under dessa år såsom av ”Kärnan” (1970–1991, den gamla omdöptes till ”Senior”), en ny ”Kronborg” (1973–1991), ”Holger Danske” (1976–1991) och från LB: en ny ”Betula” (1968–1992), ”Regula” (1971–1996) och ”Ursula” (1973–1996).

Fr.o.m. januari 1981 utgick namnet LB och ersattes med SFL av det nybildade Scandinavian Ferry Lines. År 1984 undertecknades Bangårdsavtalet mellan Helsingborgs stad och SJ som skulle leda till nedgrävningen av järnvägen i Hbg, en ny station m.m. I maj 1988 startades den, mellan DSB, SJ och SFL, gemensamma busslinjen Kustlinjen, med vilken man kunde åka direktbuss från Halmstad till Kastrup. Den 29 mars 1990 undertecknades det slutgiltiga samarbetsavtalet mellan SFL och DSB. Det innebar att nya färjor skulle beställas. Det blev bl.a. ”Tycho Brahe” (1991) och ”Aurora af Helsingborg” (1992). Även ett gemensamt marknadsföringsbolag startades – Scandlines. År 1991 invigdes den nya terminalen. Efter en lagändring i Danmark blev det möjligt att expropriera ett av lägena i Helsingör, vilket gav möjlighet för ytterligare en operatör. År 1996 började Mercandiarederiet att trafikera leden. Året därpå övertogs detta av HH-Ferries och 2005 använder man sig av färjorna Mercandia IV och VIII.

Förutom trafiken med tåg- och bilfärjor har leden Helsingborg–Helsingör under många år även trafikerats med rena passagerarbåtar, Sundsbussarna. Den norske redaren Ragnar Moltzau startade trafik med två mindre båtar, ”Henrik” och ”Pernille”, den 28 mars 1958 (i trafik till 1966). De erbjöd en snabb och bekväm överfart och blev så uppskattade att en ny, något större, båt, ”Jeppe”, kom i trafik redan året därpå (i trafik till 1974). Den 25 augusti 2004 invigdes en ny, modern och utökad terminal i Gamla tullhuset, en byggnad där rederiet funnits i alla år. Rederiet blev svenskregistrerat i oktober 2001. Under 2005 överfördes av samtliga rederier 2,1 miljoner bilar (- 5,9 % jfr med 2004), 0,42 miljoner lastbilar (- 2,2 %) samt 11,1 miljoner passagerare (- 4,8 %).

LÄS MERA: ”Helsingborgs historia”, III:1 (1969); ”Helsingborgs historia” del V:1 (1979); Christer Jansson, ”Med ångbåt från Helsingborg, Passagerarfarten under 1800-talet” (1982) samt ”Med båt från Helsingborg, Passagerarfarten under 1900-talet” (1985); Mogens Nörgaard Olesen, ”Överfarten Helsingborg–Helsingör genom tiderna” (1992); ”Vår historik”, Scandlines (1997).

I museisamlingarna finns flera foton med koppling till färjetrafiken, se t ex. [1].

Filmklipp ur Kulturmagasinet/Helsingborgs museers samlingar, färjetrafik sommaren 1954