Elverk

Elverk/energiförsörjning, det första elektricitetsverket byggdes vid nuvarande Sundstorgets södra sida och invigdes den 8 december 1891. Vid starten släpptes strömmen på till de första 14 abonnenterna med tillsammans 222 glödlampor och åtta båglampor. Redan efter ett år hade antalet lampor ökat till 565. Det första elverket drevs med ånga från koleldning. År 1898 fanns 3 197 elektriska lampor i staden och kapaciteten räckte inte längre till. En tillbyggnad till det första elverket gjordes och denna stod klar år 1900. En andra etapp uppfördes 1914. Arkitekt till båda etapperna var Alfred Hellerström (se Arkitektur och arkitekter). Efter hand som såväl elnätet som själva anläggningen utökades stod det klart att man inte klarade sig med enbart ångmaskiner utan behövde energi utifrån. Redan 1907 beslöt staden att köpa aktier i det då nybildade Sydsvenska Kraft AB (senare Sydkraft, i dag E-on) för att därmed få del av leveranser av el från vattenkraften i Lagan. I september 1909 släpptes ström från Sydsvenska Kraft AB på i Helsingborg. Eftersom elverket producerade likström medan Sydsvenska Kraft AB levererade växelström och man dessutom hade olika spänning byggdes en transformatorstation, Husensjöstationen, vid Jönköpingsgatan. Samtidigt togs Nya verket eller Olympiastationen i bruk. Detta producerade växelström.
Den 7 december 1915 invigdes den första elkabeln mellan Sverige och Danmark. Från vad som från början var en fråga om att ge helsingborgarna elektriskt ljus, i konkurrens med gasljus (se även Gasverk), har det efter hand kommit att handla om kraftöverföring av helt andra mått. Samtidigt har nya energikällor tillkommit inte bara vattenkraft och olja utan även kärnkraft, vindkraft och solenergi. Den tekniska utvecklingen har för energiförsörjningens del varit minst sagt omvälvande. År 1920 övertog stadens kommunala affärsverk det direkta ansvaret för elverket från drätselkammaren. Redan 1934 hade i fullmäktige motionerats om ett ångkraftverk, men sedan Sydkraft sänkt elpriset föll förslaget den gången. Under 1950-talet aktualiserades så frågan på nytt genom utvecklingen på fjärrvärmeområdet (se Fjärrvärme). Men ännu skulle det dröja åtskilliga år innan fjärrvärmen kom till Helsingborg. En spänningsomläggning till 220 volt växelström framtvingades vid mitten av 1900-talet och blev en mycket komplicerad och dyrbar historia för staden. Enskilda företag och en stor del av hushållen blev direkt involverade i spänningsomläggningen, särskilt som alla elektriska apparater med ”fel” spänning måste omlindas. Till följd av ett, som det skulle visa sig ödesdigert, beslut 1901 hade stadens elabonnenter spänningar varierande från 110 till 150 volt. Än besvärligare var det med likströmsabonnenterna, där man inte kunde linda om de elektriska apparaterna utan blev tvungen att skaffa nya motorer. Ny spänning betydde nya kablar och nya kablar betydde nya nätstationer. Det var ett finmaskigt nät av ledningar som skulle läggas ut över staden.
Helsingborgs elfirmor var under flera år sysselsatta med att linda om apparater av skilda slag för att de skulle klara 220 volt. Den 29 augusti 1961 bröts definitivt den likströmsleverans, som hade pågått från den 8 december 1891 och växelström 220 volt blev standard även i Helsingborg. Ca 7 000 abonnenter i staden hade vid spänningsomläggningen 150 volt och för dessa blev det till att använda transformatorer till dess alla fått 220 volt. Samtidigt blev det allt tydligare att gasen hade spelat ut sin roll. Detta var särskilt tydligt efter den explosion som inträffade i det då nya spaltgasverket den 11 april 1964. (Se även Gasverk.) De kommande 25 åren skulle präglas av en ny energipolitik. Den långa tvekampen mellan gas och el hade gällt ljuset. Nu handlade det mera om uppvärmningen av husen. Tanken på anläggande av ett kraftvärmeverk väcktes åter till liv i februari 1963 då fullmäktige beslutade om uppförandet av hetvattencentraler, alltså ett första steg mot ett kraftvärmeverk. Det skulle emellertid dröja ytterligare tjugo år innan verket invigdes. Innan ett kraftvärmeverk kunde uppföras var det naturligtvis nödvändigt att bygga ut fjärrvärmenätet. Det arbetet försiggick i stor utsträckning under 1960-talet. I början av 1970-talet hade verket lagt ut sex mil ledningar och kunde erbjuda fjärrvärme till abonnenter som bodde inom ett avstånd på sju km från centrum.
I januari 1979 gav fullmäktige klartecken för ett kraftvärmeverk i Västhamnen efter 26 års utredningar och diskussioner. I beslutet fastställdes att man skulle elda med olja, men de kraftigt stigande oljepriserna i samband med oljekrisen tvingade efter livlig debatt i fullmäktige fram ett nytt beslut om ett koleldat verk, Västhamnsverket, som i september 1982 stod klart för provkörning. Elverket antog bolagsform 1992 och drevs därefter under namnet Helsingborgs Energiverk AB för att senare under 1990-talet bli Öresundskraft AB. Bolaget har sitt huvudkontor på Västra Sandviksgatan 4 i en byggnad som stod klar 1993 (jmfr Arkitektlaget). Bolaget, som helt ägs av Helsingborgs stad, har 370 anställda och levererar Fjärrkyla, Fjärrvärme, Naturgas, el och bredband till ca 220 000 kunder.

Läs mera: Erik Larsson, red., “Hälsingborgs Elverk 1891–1966” (1966); Tomas Polvall, “Ljuset vid havet, berättelser om människor och elektricitet i Sverige och Helsingborg under 100 år” (1991); Anna-Brita Lövgren, “Politik och förvaltning…”, Helsingborgs historia VII:1 (1992).