Brandförsvar

Brandförsvar, se även Bränder och Räddningstjänst. Medeltidens helsingborgare levde i en ofta gyttrig och brandfarlig miljö, där byggnader med halmtak, förråd, skjul och annat brännbart material hotade att snabbt bli till förödande storbränder. Risken för sådana brandkatastrofer var påtaglig eftersom öppen eld ständigt användes i vardagen; uppvärmning, belysning, matlagning och många andra verksamheter. Stadens dåtida invånare var därför väl förtrogna med användningen av eld och kunde sedan barnsben både hantera och släcka uppkomna bränder. Om elden hotade att sprida sig alarmerades även närboende och stadens övriga invånare, vilka enligt överenskomna regler var skyldiga att medverka med den kunskap och utrustning som fanns tillhands. Denna släckstyrka ansågs länge vara tillräcklig och fungerade som stadens brandförsvar ända till 1682 då de styrande i magistraten förstärkte dess effektivitet genom att tillsätta fyra brandmästare med ansvar för stadens skydd mot bränder. 1729 inköptes en större handkraftspruta och man valde ut personal för sprutans skötsel och användning. Under första hälften av 1700-talet förstärktes släckberedskapen ytterligare genom att ”Brand-Waktkarlar” anställdes med uppgift att varna och alarmera stadens invånare när en brand hotade att sprida sig. De skulle med egna och fastighetsägarnas sprutor, läderspannar, vattenkar, stegar, brandhakar, svabbar och andra lämpliga redskap bekämpa branden. Gamla Dragarelaget tog över delar av ansvaret för nattvaktstjänsten.
Under 1800-talets första decennier blev släckorganisationen allt fastare och i 1824 års ”brandreglering” utsågs en rådman till brandförman för staden och släckstyrkan blev organiserad på ett tillfredsställande sätt. Nästa steg i utvecklingen skedde 1828, då staden fick en av Kungl. Maj:t förnyad ”nådig brandordning och släckstyrka”, den s.k. allmänna brandkåren. Till den allmänna brandkåren räknades även en bärgningskår om 27 man samt stadsvaktens 12 personer. År 1834 förstärktes stadens skydd mot bränder genom bildandet av en frivillig brandkår som med egna medel anskaffade redskap och utrustning för ingripande vid bränder i Helsingborg. Kårerna ombildades och deras effektivitet ökades ytterligare vid den revision av brandväsendet som genomfördes 1861. År 1874 fick rikets städer en av Kungl. Maj:t utgiven brandstadga vars efterföljd gav de svenska brandkårsorganisationerna en förstärkt legitimitet och ökad effektivitet. Den under andra hälften av 1800-talet starkt växande staden fick mot bakgrund av denna brandstadga redan år 1875 en ny brandordning, vilken förstärkte brandkårens slagkraft. Vid en storbrand i Helsingborgs valskvarn (se Valskvarnen) 1892 visade det sig emellertid att släckstyrkans kapacitet fortfarande var otillräcklig varför staden samma år heltidsanställde en brandchef, inköpte ångspruta samt anställde personal för dess skötsel och drift. År 1894 togs sedan steget fullt ut och Helsingborg fick den 1 april 1895 en ”fast brandkår”, som kom att inrymmas i stadens nya rådhus. Helsingborgs stads snabba tillväxt fortsatte och brandförsvaret anpassas efterhand till den nya tidens snabba förändringar.
En sådan anmärkningsvärd förstärkning av kårens effektivitet skedde 1915 då den hästanspända vagnparken utbyttes mot brandbilar. Förstärkningarna fortsatte sedan under de kommande årtionden genom anskaffning av maskinstegar, tankbilar, rökdykarapparater och andra tekniska innovationer men framförallt genom att personalen fick en förbättrad och mer omfattande utbildning. År 1941 flyttade Helsingborgs brandkår in i sin första brandstation. Förutom att personalen nu fick moderna utrymmen byggda för uppdraget förbättrades övnings- och insatsmöjligheter. Den nya brandstationen gav dessutom ökade möjligheter för en anpassning av brandförsvarets verksamhet till Sveriges första brandlag som antogs av riksdagen 1944. Efter krigsslutet 1945 moderniserades och förändrades samhället i allt snabbare takt och kraven på brandförsvaren ökade, vilket framgår av de kommande årens återkommande förändringar av de lagar som styr verksamheten. Efter Sveriges första brandlag 1944, kom i snabb takt nya brandlagar 1962 och 1974 vilka ersattes 1986 av Räddningstjänstlagen, som i sin tur utbyttes mot lagen om ”Skydd mot olyckor” år 2004. Brandförsvaret/räddningstjänstens uppgifter utökades och förändrades i takt med samhällets utveckling. Framförallt lades större vikt vid brandförsvarets förebyggande verksamhet som krävde allt större insatser efterhand som riskerna för större bränder och andra olyckor ökade och idag ligger verksamhetens tyngdpunkt på skyddet mot olyckor.
För Helsingborgs brandförsvar betydde detta framförallt en fortsatt anpassning genom personalfördelning, utbildning och fortbildning samt anskaffning av nya fordon, redskap och utrustning. Samtidigt förbättrades och förstärktes effektiviteten genom utökning av de förebyggande åtgärderna, gränsöverskridande samverkan med grannkommunernas brandförsvar, centralisering av vissa uppgifter, inventering av risker och insatsplanering. Ett led i anpassningen till den nya tiden var att förkorta insatstiderna till vidgade brandförsvarsområden, motorvägar, m.m. varför insatsstyrkorna fördelades på nya brandstationer. År 1977 fick stadens norra delar en ny brandstation och 2001 fick de södra delarna av staden Station Bårslöv. De nya stationerna har medfört snabbare hjälp till nödställda, förbättrade utbildningsmöjligheter, bättre anpassade lokaler till kommunikation, alarmering, ledning, fordon, redskap och utrustning till de ökade krav som ställs på det nya seklets skydds- och räddningsverksamhet.

I kulturmagasinets/Helsingborgs museers samlingar hittar du foton och föremål från brandförsvaret, bland annat: [[1]]

Läs mer: Jubileumsboken för 50-årsjubileet, ”Helsingborgs Brandförsvar genom Tiderna”.; Jubileumsboken för 75-årsjubileet, ”Helsingborgs Brandförsvar”.; Jubileumstidning, ”Helsingborgs Brandförsvar 100 år”; Olle Arvidson, ”Räddningstjänstens utveckling genom århundraden” (1997).

Brandchefer

Hjalmar Andersson (1892–1905); Gustaf Braun (1905–1911); Holger Fogelklou (1911–1917); Oskar Sandvall (1917–1938); Holger Rosencrantz (1938–1966); Olle Arvidson (1966–1982); Claes Thorell (1982–2003); Eva-Marie Abrahamsson (2003-2006), Lars Johansson (TF 2006-2007), Jörgen Hallberg (2008- )