Barbro Nilsson

Barbro Lundberg-Nilsson (1899-1983), svensk textilkonstnär. Född i Malmö, verksam i Stockholm, Båstad och Lerberget. Redan som 14-åring påbörjade hon en femårig utbildning på Johanna Brunssons vävskola i Stockholm. Senare gick hon vidare till Konstfack, där hon senare även kom att undervisa. Under början av sin karriär framställde hon en stor gobeläng för Göteborgs konserthus på uppdrag av Sven X:et Erixon, detta ledde till ett genomslag som genererade en rad samarbeten med andra konstnärer.

1942-1970 arbetade hon som konstnärlig ledare för Märta Måås-Fjetterströms väveri i Båstad. Här förvaltade hon Märtas konstnärliga arv men stod också för en förnyelse och vidareutveckling. För väveriet skapade hon en mängd mattmönster som finns tillgängliga för beställning än idag, ett av dessa är ”Tånga” som skapades till H55-utställningen. Ett annat exempel är ”Snäckorna” som även är ett av hennes mest vävda mönster. Under 1947-57 arbetade hon som ledare för textilutbildningen på Konstfack och kom därmed att utbilda flera betydande textilkonstnärer såsom Ann-Mari Forsberg och Marianne Richter. Barbro utförde en mängd konstnärliga gestaltningar för offentlig miljö, bland annat i Helsingborg. Till Gustav Adolfskyrkan skapade hon fem gobelänger till koret och till Helsingborgs stadsbibliotek de två gobelängerna ”Blåsväder” och ”Solvägen”.

Barbro skapade även textilkonst tillsammans med sin man, skulptören Robert Nilsson, ett exempel på det finns i Markuskyrkan i Björkhagen. Barbro Nilsson var känd för sitt tekniska kunnande och sin känsla för färg. Hon hämtade sin inspiration från naturen och då främst havet, återkommande element i hennes konst är just stränder och vågrörelser.

”Solvägen” på Helsingborgs stadsbibliotek. Fotograf: Martin Sörbo.

”Blåsväder” på Helsingborgs stadsbibliotek. Fotograf: Martin Sörbo.