Bangårdsfrågan

Bangårdsfrågan, i folkmun ”bangårdseländet”, en komplex och segdragen trafikteknisk fråga som från och till stått på den kommunalpolitiska dagordningen i mer än hundra år. En slutlig lösning kom till stånd genom bangårdsavtalet 1984 och framdragandet av järnvägen från norr via en tunnel under centrala Helsingborg till Nya Knutpunkten. Bangårdsfrågan uppkom vid utbyggnaden av Skåne–Hallands Jernvägar 1885 och tillspetsades ytterligare genom den år 1892 öppnade ångfärjelinjen till Helsingör. Därmed hade Helsingborg fått två järnvägsstationer och två, från varandra skilda, bangårdar, varför rangering av järnvägsvagnar måste ske genom den centrala staden.
Det talades länge om att istället leda trafiken i en slinga öster om staden till en säckstation och en gemensam bangård. Det tidigare bangårdsavtalet som träffades 1945 mellan SJ/Järnvägsstyrelsen och staden gick bl.a. ut på att fylla igen Inre hamnen mellan Hamntorget och nuvarande Kungstorget för att därmed obehindrat av övrig trafik leda spårtrafiken mellan norra och södra bangårdarna. Den borgerliga oppositionen vände sig med skärpa mot en sådan lösning och en pressfejd utan motstycke i Helsingborg blossade upp mellan Helsingborgs Dagblad (HD) och Skånska Socialdemokraten. Avtalet genomfördes ej. För helsingborgarna i gemen kom ”bangårdseländet”, som pågick fram till sommaren 1991, att symboliseras av bilden av en anonym stationskarl, i folkmun kallad ”gubben med den röda flaggan”, som ledde rangeringen av järnvägsvagnar genom det centrala Helsingborg. SG

Läs mera: ”Alternativ i bangårdsfrågan – yttranden och andra förslag” (Helsingborg – staden vid Sundet, höstnummer 1966); Carl Axel Acking, ”Bangårdsfrågan i Helsingborg. Historiska glimtar och andra fakta” (artikel i HD 16 september 1984).