Ättekulla

Ättekullaområdet

Landskapet

Runt Ättekulla naturreservat finns bostadsbebyggelse, industriområden, stora trafikleder och järnvägar. Bakom dessa dominerande inslag finns ett landskap som formades för 17- till 13 000 år sedan, när den senaste istiden släppte sitt grepp över norra Europa. När tyngden från isen successivt försvann började landborgen resa sig upp ur vattnet. Då rådde ett arktiskt klimat och permafrost. Smältvatten rann ut från det som i dag är Östersjön mot Kattegatt och formade Öresund. Det var också smältvatten som skapade ränndalarna genom landborgen.

På detta sätt bildades det höglänta Ättekullaområdet. Mot Öresund finns en första brant och en därpå följande platå där bostadsområdet Raus Södra och Raus kyrka finns idag. Vidare österut vidtar ännu en brant. Uppe på denna platå finns idag stadsdelarna Ättekulla och Ramlösa . Området begränsas i norr och söder av ränndalar; Ringelsbäckens och av Rååns vackra dalgångar. Nedanför den första landborgsbranten förenades Gåsebäcken och Ringelsbäcken i Lussebäcken som strömmade ner till Råån.

Den smältande inlandsisen påverkade havsnivån. De norra delarna av Öresund var omväxlande en havsvik i Kattegatt, och delar av ett sammanhängande landområde från Skånes östkust till Storbritannien. Ättekullaområdet var då beläget i inlandet. Men från 7 500- till stenålderns slut för omkring 4 000 år sedan, var havsnivån upp till 5 meter högre än idag. De nedre delarna av Rååns- och Lussebäckens dalgångar var då havsvikar i Öresund.

Det arktiska klimatet, där landskapet dominerades av tundravegetation och större däggdjur som ren, förändrades för cirka 11 000 år sedan. Klimatet blev allt bättre. De varmare temperaturerna innebar att blandskogar med björk, tall, hassel och ask efterhand växte fram. Samtidigt invandrade djur som uroxe, älg, hare, räv, bäver, vildsvin, kronhjort och rådjur. För 10 000 år sedan etablerades ädellövskog i form av alm och ek. Omkring 500 år senare kom den i Ättekullaområdet rikligt förekommande alen att dominera fuktiga markområden.

För omkring 6000 år sedan började människor röja upp gläntor och etablera små åkrar i den täta urskogen. Under slutet av stenålder och bronsålderns början gör människan större avtryck i landskapet. I bosättningsområdena fanns en mosaik bestående av skogar, åkrar och ängar där boskapen betade. Det var först under övergången mellan bronsålder och järnålder som landskapet öppnades upp genom att fler åkrar och ängsmarker etablerades. Under medeltid fanns åkrar runt byarna Köpinge och Raus samt i Törneborna. På de äldsta kartorna från 1700-talet framgår att stora delar av de övriga delarna av Ättekullaområdet fungerade som fäladsmark .

Boplatserna
Idag är Ättekullaområdet beläget i de södra delarna av Helsingborgs tätortsområde. Människor bor i stadsdelarna Ramlösa och Ättekulla som byggdes under 1970-talet. Fortfarande finns spåren efter 1800-talets jordbrukslandskap. Stengrunden är rester efter en mölla som låg vid en gård som år 1818 flyttades ut från Köpinge by när jordbruket skulle göras mer effektivt. Även gården som gett stadsdelen sitt namn, Ättekullagården, flyttades ut från byn vid denna tidpunkt.

De äldsta spåren efter människor är fragmentariska. Enstaka flintredskap har hittats i trakterna kring Glumslöv och Örkelljunga visar att människor funnits i området så tidigt som för 13 000 år sedan. Från jägarstenålder finns mer påtagliga bevis. Skivyxor i flinta hittas runt om i nordvästra Skåne, bland annat på Ättekullagårdens ägor. En av de äldsta boplatserna i Helsingborgsområdet fanns där Råån möter Lussebäcken.

Spåren efter bosättningar från jordbruksstenålder fördelar sig till största del uppe på den första platån, längs med sluttningarna mot Råån och Lussebäcken. Vid Raus har resterna efter flera hus hittats. Från byarna Köpinge och Raus åkrar finns också talrikt med fynd av flintyxor, bergartsyxor, dolkar och andra stenredskap.

Bronsålderns boplatser har ungefär samma spridning i landskapet. Rester efter långhus från både bronsålder och järnålder har hittats vid Raus i söder och vid Ringelsbäcken i norr. Bosättningar från dessa perioder övergavs efter kortare perioder motsvarande en eller två generationer av innehavare.

Under slutet av vikingatid och fram till jordbruksreformerna under 1800-talet var bebyggelsen lokaliserad i till Köpinge och Raus. På andra sidan Ringelsbäcken låg Humlegården som verkar ha varit en separat enhet som först i sen tid införlivats i Köpinge. Mellan Köpinge och Raus fanns en bosättning som kallades Törneborna. Här hittades bland annat rester efter vävstugor som använts under vikingatid. Bosättningen försvann under loppet av medeltiden, men dess åkrar odlades fram till 1800-talet.

Raus var sockencentra för byarna Köpinge, Pålstorp och Örby. 1100-talskyrkan finns på ett dominerande läge som överblickar det urgamla vadet över Råån. I anslutning till kyrkan fanns troligen också en huvudgård som tillhörde ärkestiftet i Lund. Strax utanför Pålstorp hittades en silverskatt från vikingatiden.

Ättehögarna
Det är alla gravhögar som gett Ättekulla dess namn. I området finns 30 bevarade högar, men det har åtminstone funnits dubbelt så många. Gravhögarna finns på de högsta punkterna i landskapet. De är fördelade längs med den övre höjdryggen och i ett nordsydligt stråk i de östra delarna av Ättekullaområdet. Några enstaka finns även längs med Råån vid Raus. De är byggda under en tusenårsperiod från stenålderns slutskede till övergången mellan bronsålder och järnålder.
Ättehög är ett urgammalt namn för gravhögar. De antogs innehålla anfäder eller anmödrar till ätter eller släkter.

Arkeologiska utgrävningar har visat att de snarare kan beskrivas som släktträd. Det är inte bara en person som är gravlagts. I Ättekullaområdet har upp till 12 begravningar hittats i samma hög. Gravhögarna är ursprungligen från den äldre delen av bronsåldern. Den döde lades ner i en hällkista, i urholkade trädstammar eller direkt på marken och täcktes av ett stenröse. Under loppet av den yngre bronsåldern görs fler begravningar både i och runt om högarna.

De döda kremeras och de brända benen läggs i en urna eller i träaskar. När de sedan gravläggs täcks gropen antingen av ett litet stenröse eller stenflisor. Med sig fick de gravgåvor i form av pil- och spjutspetsar i både flinta och brons, samt rakknivar, pincetter, sylar och knappar i brons.

Såväl gravhögarna som områdena kring dem var heliga och fungerade som rituella samlingsplatser. Under bronsåldern var tillbads solen. Människor har troligen samlats vid dagjämningar och solstånd. På det höglänta Ättekullaområdet finns ypperliga möjligheter att följa solens gång över himlavalvet. Uppe på två av gravhögarna i finns resta stenar där människor återkommande har ristat in solsymboler, så kallade skålgropar.

I Ättekullaområdet finns begravningsplatser från andra perioder. Under medeltid användes Raus kyrkogård som begravningsplats. Under 1700-talets pestepidemier anlades speciella begravningsplatser strax utanför både Köpinge och Raus.

Solresan
Bronsålderns människor dyrkade solen. Dess cykliska resa över dygnet och året var förutsättningar för livet. Till sin hjälp med resan över himlavalvet hade solen skepp, vagnar och en mängd djur. Solen väcktes enligt myten av en fisk och reste över morgonhimlen på ett skepp. Efter att ha paddlat hela förmiddagen tog den hästdragna solvagnen vid. På väg ner till eftermiddagshimlen övertog ett nytt skepp ansvaret för solens resa. Vid kvällshorisontens strand mötte en orm upp. Den hjälpte solen vidare till nattskeppet. Berättelsen om solens resa finns i olika delar avbildad på hällristningar och bronsföremål.

Det kanske mest berömda föremålet från bronsåldern är solvagnen från Trundholm i Danmark. Denna består av en häst som drar en vagn med en stor solskiva av guldbelagd brons. En liknande vagn hittades i Helsingborg. Tyvärr återstår endast hästfigurerna.

Köpingarna
Ortnamnet Köpinge har förknippats med att det i byn skulle ha funnits en handelsplats som fungerat som en vikingatida föregångare till staden Helsingborg. Någon sådan har inte kunnat beläggas. Namnet innehåller förledet Köp- som betyder handla, och efterledet –inge som är en beteckning på en befolkningsgrupp. Namn som slutar på -inge användes före vikingatid.

Under den yngre järnåldern fram till 1100-talet var handel lokaliserad till säsongsmässiga marknader. Medan boplatserna fanns i inlanden, var det vanligt att marknaderna låg i anslutning till kuster och vattendrag. Det finns också samband mellan marknader och tingssammankomster och religiösa högtider.

Har det funnits en handelsplats i Ättekullaområdet är det troligt att denna legat på platsen där Råån möter Lussebäcken och den gamla vägen från Helsingborg vidare söderut. I det äldre kartmaterialet kallas platsen för Lundåker och Lunden, som kan betyda helig lund. Dyrbara och importerade föremål som har hittats i Raus, Pålstorp, Torneborna och Köpinge talar för att de människor som bodde här var bevandrade i tidens handelsnätverk. Kanske syftar ortnamnet på den befolkningsgrupp som bodde i Ättekullaområdet; Köpingarna?

Ortnamnen
Ramlösa: Ram- betyder våt eller fuktig, -lösa äng. Namn som slutar på -lösa användes före vikingatid.
Köpinge: Köp- i betydelsen handla, –inge är en beteckning på en befolkningsgrupp. Namn som slutar på -inge användes före vikingatid.
Törneborna: Törne som i buske, medan borna antingen kan betyda inhägnad eller höjd.
Raus: Är en sammansättning av Rå som betyder stång eller gränsmärke, och –os som betyder åmynning.
Pålstorp: Pål är ett mansnamn medan –torp betyder enhet som flyttats ut från en by. Namn som slutar på –torp användes från vikingatiden och framåt.

/Joakim Thomasson