Oscar Patrik Sturzen-Becker

Sturzen-Becker, Oscar Patrik , 1811–1869, tidningsman, journalist, författare. Efter studier i Uppsala anställdes den liberale och radikale skribenten 1834 som journalist av L. J. Hierta på Aftonbladet i Stockholm, där han stannade till 1843. Då flyttade O P Sturzen-Becker till Köpenhamn, en stad han tidigt lärt sig älska under sina resor till Skåne och Danmark. Där verkade Sturzen-Becker ivrigt för skandinavismen, både i sin poesi och i sina små, ofta satiriska prosastycken, och där var han bosatt till 1847 och under en ny period 1854–63, försörjande sig som frilans och föreläsare. Under perioden 1847–54 och från 1863 till sin död 1869 bodde Sturzen-Becker i Helsingborg, där han 1848 startade tidningen Öresundsposten, som blev ett organ för skandinavismen och radikala idéer. Sina sista år tillbragte han i sin villa på söder i Helsingborg, som han gav det poetiska namnet Villa Canzonetta. Helsingborg speglas i hans ofta satiriska kåserier i dagspressen, främst hans egen tidning Öresundsposten och speciellt i boken ”Helsingborg och dess nejder. Samlingar och utkast” (1851). ”Här dras Danmark och Öresund in som viktiga inslag i bilden av Helsingborg”, framhåller helsingborgaren, litteraturdocenten Bertil Romberg i sin essä om Sturzen-Becker i ”Diktarnas Helsingborg”. HL

Läs mera: Otto Sylvan, ”Oscar Patric Sturzen-Becker. Hans levnad och författarskap” (1919); Solbritt Lindfors Lång, red., ”Diktarnas Helsingborg” (2005).

Mer läsning: Staffan Björnberg skriver om Oscar Patrik Sturzen-Becker

Levnadsbeskrivning

Ur ensamheten Oscar Patrick Sturtzenbecker föddes i Stockholm den 28 nov 1811. Föräldrarna kom från Gotland men bodde i Stockholm, där fadern var ämbetsman. (Han ändrade sitt efternamn från Sturtzenbecker till Sturzen-Becker 1855. Från och med nu används den senare stavningen genomgående.)Under barndomen och under skoltiden betraktades Oscar Patrick som en enstöring. Han ägnade sig åt att läsa och att handarbeta, måla, musicera och dikta, kort sagt gjorde han sådant, som man kan göra själv. I Klara skola hade han bl.a. August Blanche som skolkamrat. I Uppsala studerade han isländska, klassiska och moderna språk, litteratur, teoretisk filosofi och historia. Han lade ner stor tid på sitt favoritintresse, att spela fiol. Men han levde ett inte lika fullt tillbakadraget liv utan deltog efterhand i studentlivet särskilt inom en krets, som ägnade sig åt diktning och i denna ett visst avståndstagande från romantiken. I Uppsala började också hans litterära karriär och han skrev bl.a. poemet ”Veidi Alf” , för vilket han fick ett pris av svenska akademin. En känd dikt från studenttiden är ”Som liber studiosus”, som också har blivit kallad ”1830”. Den är en uppgörelse med det inskränkta akademiska livet helt vid sidan av liberalismens genombrott 1830. (1)

Aftonbladet (Stockholm) Sturzen-Becker lämnade Uppsala för Stockholm, där han efter en kort tid som kanslist vid ett statligt verk, ingick i Aftonbladets redaktion under Lars Johan Hierta. Han hade kvalificerat sig till denna uppgift via ett litterärt veckoblad (Arlekin) som han gett ut i tretton nummer. Hans uppgift i Aftonbladet blev att vara kåsör. Han antog pseudonymen Orvar Odd, ett namn som han hämtat från de isländska sagorna. Sagans Orvar Odd var en man med skarpa pilar. Pseudonymen Orvar Odd riktade tidigt skarpa uddar i sina artiklar mot politiker i både Sverige och övriga Europa. Hans framställningssätt var både kvickt och spetsigt. Han uppskattade liberalismens oppositionslusta mot etablissemanget; alltså mot kungar, präster, officerare och ämbetsmän. Han var en uttalad republikan och fick i tidningen en egen avdelning. Tillsammans med Carl Jonas Love Almqvist och August Blanche bildade han en vass journalistisk trio. Hans alster i Aftonbladet uppskattades i vida kretsar och därmed ansåg sig Sturzen-Becker var värd en lönehöjning. Hierta ville inte ge honom detta men i stället bjöds han på en resa till Paris, liberalismens högborg. På det viset blev han Aftonbladets förste utrikeskorrespondent, ja vissa hävdar att han var den förste utrikeskorrespondenten i Sverige över huvudtaget.

Utrikeskorrespondenten (Paris) Resan (1838) gick via bl.a. Ystad, Lübeck, Hamburg, Aachen, Liège och Bryssel. Reseberättelser skickades till Aftonbladet. I Belgien åkte han för första gången tåg. Han såg med nöje på det moderna och med misstro på det gamla, särskilt katolicism och militarism. I Paris bodde Sturzen-Becker först på ett hotell, där det bodde andra svenskar. Långt senare beskrev han i Öresundsposten det glada umgänget med svenskarna men också nackdelen med att då förlora upplevelsen av den franska. (2)

Därför flyttade han till ett ”svenskfritt” hotell och började umgås med bara fransmän och då helst med kulturpersonligheter. Men reportagen blev ganska ytliga, behandlade folklivet i allmänhet och alltför ofta skvaller. Hierta var inte särskilt nöjd med reportagen från Paris. Han tyckte de handlade om oväsentligheter. Vistelsen i Paris skildrade Sturzen-Becker i ”En utflykt ur boet” (1842). Tillbaka i Sverige vistades Sturzen-Becker flera månader i Skåne, där han tänkte sig att starta en liberal tidning. I Lund lyckades han hitta en samarbetspartner för detta ändamål. De konservativa akademikerna i Lund lär ha blivit ganska förskräckta över dessa planer. De gick emellertid om intet och han återvände till Stockholm och arbetet på Aftonbladet. Där blev hans uppgifter mer och mer recensentens inom musik, teater och litteratur. Men han behöll drömmen om en egen tidning och han gjorde ett par försök bl. a. med söndagsbladet ”Bazaren”. Men hans olika försök med egna tidningsföretag blev inte långlivade.

Äktenskap och uppbrott (Stockholm) I augusti 1840 förlovade sig den då 29-årige Sturzen-Becker med en sjuttonårig flicka, Mathilda Burman. De gifte sig i februari 1841 och fick en son och en dotter. De skilde sig redan i april 1844. Strax för skilsmässan bröt Sturzen-Becker upp och flyttade för en tid till Södertälje. Det var inte bara privat som det blåste besvärliga vindar utan det gällde också i tidningsbranschen. Ett tidningskrig pågick mellan det liberala Aftonbladet och konservativa tidningar. Och inom Aftonbladet stormade det. Carl Jonas Love Almqvist och August Blanche drog inte jämt. När Hierta var utomlands (1842) fungerader Almqvist som ledare för tidningen och han passade då på att misskreditera Blanche och hans far, som var präst. Det hela urartade och Blanche spottade vid ett tillfälle Almqvist i ansiktet, vilket blev en skandalnyhet i många tidningar. Sturzen-Becker ställde sig på Blanches sida i striden. Hierta försökte bagatellisera händelsen och det var en bidragande orsak till att Sturzen-Becker och Aftonbladet skildes åt. Men Hierta och Sturzen-Beckers vänskap skulle trots allt fortleva och Sturzen-Beckers brev till Aftonbladet skulle även fortsättningsvis publiceras.

1843 hade Sturzen-Becker fångats av skandinavismen. Det skedde på det skandinavistiska studentmötet i Uppsala. Denna idé skulle följa honom resten av livet. Han kom i kontakt med Carl Ploug från Köpenhamn. De utbytte brevledes många liberala idéer och kanske var det skandinavisterna i Köpenhamn som gjorde att han drogs söderut till Öresundsregionen.

Journalist och skandinavist (Köpenhamn) Från början var målet ännu en gång Lund. Och att han var en berömd person vid den tiden finns det många vittnesmål. (3,4) Sturzen-Becker fortsatte till Köpenhamn. Han hade inte tänkt stanna så länge men han trivdes uppenbarligen i de skandinavistiska kretsarna med bl.a. Orla Lehman, Jens Finsteen Giödwad och Carl Ploug. I det skandinavistiska sällskapet med 900 medlemmar blev han snabbt en ledande gestalt och i detta sällskap höll han flera föreläsningar i svensk litteraturhistoria. Den, som vanligt, kvicka och lättsamma stilen gjorde föredragen populära och de utgavs så småningom (1845) i trycket med den något tunga titeln ”Den nyare svenska skönliteraturen och tidningspressen, en öfversigt i sex föreläsningar af Dr. O. P. Sturtzenbecker”.

Han skrev också många artiklar på danska, som han snabbt lärde sig till näst intill fulländning. Han fortsatte också att skriva för Aftonbladet i Stockholm. Breven till Aftonbladet gavs 1846 ut i bokform med titeln ”Hinsidan Sundet. Danska epistlar af Orvar Odd”. Han beskrev där hur han trivdes med Köpenhamn, utfärderna på Själland, om ”landliggeriet”, som ännu inte börjat i Stockholm och Tivoli uppmålades i beundrande ordalag. Han publicistiska talang utnyttjades också av andra utländska tidningar, inte minst i Frankrike.

Orla Lehmann hade varit med och grundat tidningen ”Faedrelandet”. Carl Ploug var dess redaktör 1841-82, alltså i hela 41 år. Sturzen-Becker blev en given medarbetare i denna tidning och där skrev han om svensk politik och inte minst om den skandinavistiska rörelsen. Samarbetet med Ploug och Lehrman blev således intensivt. Han blev redaktionschef för ”Nordisk Literatur Tidene”, som gavs ut av ”Faedrelandet”.

1845 höll Sturzen-Becker ett tal vid skogsfesten i Eremitagen i samband med det stora skandinavistiska studentmötet. Han manade deltagarna inte bara till skandinavistiska lyckokänslor utan till verkliga skandinavistiska handlingar. Han insåg nog inte på den tiden den roll som ett annat nationalistiskt problem hade för Danmark. Det gällde förhållandet till tyskarna i Schlesvig-Holstein och striden mellan den helstatliga idén och Ejderpolitiken. Senare ställde han sig på Eiderlinjens sida. Då skulle ju Danmark bli en ren dansk stat och möjligheterna att förenas med det övriga Skandinavien ansåg han då vara större, eftersom det tyska inflytandet skulle upphöra. I Köpenhamn umgicks han med den kulturella gräddan som t.ex. H.C. Andersen, Frederik Barfod och Christian Winther. Men hans bästa kompisar var Ploug, Lehmann och Giödwad. Den gamla drömmen om en egen tidning var fortfarande levande. När ”Nordisk Literatur Tidene” upphörde, hade han inte längre något fast arbete i Köpenhamn och då gjorde han slag i saken.

Ny tidning – ny debattlusta – nytt äktenskap (Helsingborg) 1847 flyttade Sturzen-Becher runt i södra Sverige och framför allt i Skåne i sin jakt efter möjligheterna att starta en egen tidning. Till slut slog han ner sina bopålar i Helsingborg och grundade där Öresundsposten. Själva namnet på tidningen vittnar om intresset för en Öresundsregion. Direkt utvecklade sig den Schlesvig-Holsteinska frågan till en verklig kris. När kriget bröt ut 1848 blev Öresundsposten ett språkrör för den danska saken. I näst intill varje nummer skrevs det om danskarna och att svenskarna måste delta i kriget mot tyskarna.

När Sverige beslutat sig för att sända trupper firades detta med en gemensam fest i Helsingborg för helsingborgare och helsingörsbor, som det rapporterades om i Öresundsposten. (5) Öresundsposten blev skandinavismens officiella organ, dess inflytande var stort och Sturzen-Becker gjorde under flera år Helsingborg till högkvarter för den skandinavistiska agitationen.

I Helsingborg gifte han också om sig; med Wilhelmina Karolina Fåhraeus, som var dotter till en god vän i stan. Bröllopet gick av stapeln den 7 okt 1851. Överhuvudtaget fann sig väl tillrätta i Helsingborg. Han gillade närheten till Köpenhamn och uttryckte ofta sin beundran för stans vackra läge, som också låg strategiskt väl till för besökande på genomresa. Många gamla vänner kom därmed på besök på väg till eller från den danska huvudstaden. Ett besök var extra märkligt. Det var Carl Jonas Love Almqvist som kom mitt i Sturzen-Beckers flyttbestyr inför sitt giftermål 1851. Almqvist var på flykt från Stockholm och Sverige. Han var misstänkt för förgiftning av en procentare i Stockholm och han ville lämna landet. Sturzen-Becker ordnade med en flyktbåt och med hjälp av en fiskare togs han över till Helsingör.

Sturzen-Becker engagerade sig en del i stans angelägenheter, han var med i kyrkorådet, vilket kan tyckas märkligt för en så kyrkofientlig person. Han startade en bildningsförening 1848 och han blev t.o.m. frimurare. Vid den här tiden var Peter Wieselgren kyrkoherde i Helsingborg. Den radikale Sturzen-Beckers angrepp på den fromme nykterhetskämpen Wieselgren blev hårda, på gränsen till hänsynslösa. (6)

Men Wieselgren skilde mellan sak och person. Han var hjälpsam mot Sturzen-Becker, när denne, i forskningssyfte, behövde tillgång till kyrkoarkivet och när han behövde hjälp bl.a. med att sprida skandinavistiska idéer. Till slut försonades de två på det personliga planet. Sturzen-Becker missade ogärna ett tillfälle att sätta åt prästerskapet. Exempelvis då Prästen Hans Birger Hammar hade sammankallat till en kyrkokonferens sommaren 1853, där Sturzen-Becker deltog. Han angrep där Hammar för att ha misskrediterat Tegnér. Tumult uppstod och man tvingades upplösa mötet. Detta var Sturzen-Beckers egentliga mål. Många tidningar, däribland Aftonbladet tyckte att Sturzen-Becker gick för långt i sina attacker mot religiösa grupper. Religionsfriheten måste värnas och attacken mot Hammar ansågs särskilt olämplig, då Hammar själv ivrigt propagerade för religionsfrihet vid sina möten. Hammar, som var kyrkoherde i Mjällby, var en ganska känd präst, som givit ut flera skrifter av uppbyggelsekaraktär. Han var den nuvarande svenske ärkebiskopens farfars far.

Sturzen-Becker nappade också på Sören Kierkagaards kritik av kyrkan. Sören Kierkegaard var mycket kritisk mot den danska statskyrkan och menade helt enkelt att den inte var religiös utan bara sysslade med yttre ting. Då Kierkegaards ”familjepräst” J.P. Mynster, som var kyrkoherde i Köpenhamn, avlidit 1854, höll den kände teologen Hans Lassen Martenssen ett griftetal, där han sa att Mynster varit ett ”sanningsvittne”. Fram till dess hade Kierkegaard hållit sin kritik av kyrkan mest för sig själv, eftersom han tog personliga hänsyn till Mynster. Men nu tog det fyr i Kierkegaard, som skrev ett antal mycket ilskna debattartiklar mot det kyrkliga hyckleriet. Prästerna var verkligen inga sanningsvittnen eller martyrer. Dessa debattartiklar översatte och bearbetade Sturzen-Becker 1855 till svenska och lät egenhändigt ge ut dem. Skriften fick titeln ”Den officiella kristendomen är icke det nya testamentets kristendom. Framställning af dr. Sören Kierkegaard´s polemik mot statskyrkan i Danmark”. Därmed kunde den kyrkligt intresserade allmänheten i Skåne och Sverige tidigt få kännedom om Kierkegaards kritik av kyrkan.

Till tidningen Öresundsposten hade Sturzen-Becker från sensommaren 1853 fått en medhjälpare, som rekommenderats av Hierta på Aftonbladet. Det var en ung journalist som hette Fredrik Borg. Nu kunde Sturzen-Becker ta det lite lugnare med tidningsjournalistiken. Öresundsposten var ekonomiskt trygg och hade i Fredrik Borg en mycket engagerad journalist. Från 1855 upphörde Sturzen-Becker att vara ansvarig utgivare och Öresundsposten togs över av Fredrik Borg, som inte skulle göra tidningen mindre radikal.

Från 1850-talet är en inte särskilt känd dikt om Skåne. Den publicerades först 1862 i ”Skånes adress- och affärskalender samt resehandbok”, utgiven av fanjunkaren Claes Wigström, som på 1850-talet var disponent på Ramlösa brunn. Dikten genomsyras av kärleken till naturen i Skåne men valet av versmått och inledningsorden för tankarna också till Öhlenschlägers ”Det är ett yndigt land”. (7)

Centralgestalten i drömmen om en union (Köpenhamn) 1854 flyttade Sturzen-Becker åter till Köpenhamn. Han bosatte sig på Fredriksberg, på Lykkeholms allé vid Gammel Kongevej. Nu inleddes en aktiv period för nu tog det fart i den politiska skandinavismen. Sturzen-Becker engagerade sig för en verklig union och inte bara en studentsvärmisk gemenskapskänsla. Sturzen-Becker ansåg att vissa av stormakterna, t.ex. Frankrike trodde på denna tanke. Sturzen-Becker förde en hel del politiska anteckningar kring denna fråga. Han var övertygad om att Carl (den svenske kronprinsen) och Fredrik (den danske kungen) var för denna idé. (8)

26 sept 1856 var Ploug och Sturzen-Becker ombord på prins Napoleons skepp i Köpenhamn. Prins Napoleon var släkt med Napoleon I och insyltad i de europeiska furstehusen. Han hade fått en del befogenheter av Napoleon III men om han hade legal rätt att uttrycka Frankrikes officiella åsikter i denna fråga är tveksamt men Skandinavismen hade i alla fall blivit en europeisk affär. (9) Målet var för Sturzen-Becker klart: En skandinavisk union, där Schlesvig ingick men utan Holstein. I Danmark var man inte överens om den saken. Här var det inte givet att Eidertanken skulle segra. Och flera av hans vapendragare i unionsdrömmen skulle komma att vackla i denna fråga. Problematiken kring Eiderpolitiken kontra helstatstanken hade Sturzen-Becker tidigare redogjort för i ett brev till Fredrik Borg (1855) (10)

Det blev, med Köpenhamn som utgångspunkt, en lång kamp för en skandinavisk union med broschyrskrivande, korrespondenser, artiklar och resor. Men arbetet blev inte särskilt framgångsrikt. Särskilt blev en resa till Paris 1858 ett misslyckande. Hans gamla danska vapendragare hade också tappat entusiasmen för Sturzen-Becker. Kampen blev till slut förgäves och bitter över motgångarna i Köpenhamn flyttade han 1863 tillbaka till Helsingborg. Vid avskedsfesten för Sturzen-Becker i Köpenhamn var det bara Giöwad av de gamla vännerna som var med. (11)

Mot ensamheten (Helsingborg) I Helsingborg var till en början inte glömd. Han hade hela tiden varit en flitig gäst vid olika sammankomster, även under sin Köpenhamnstid. Han var uppskattad för sin kvickhet och sin humor, för sina vassa repliker och friska angrepp. Och han var en uppskattad skandinavist. Då man i Helsingborg skulle fira 150-årsminnet av det stora slaget mellan Sverige och Danmark (Helsingborg 1710) var han med. Uppe vid slagfältet på Ringstorp restes en minnessten och efteråt var det fest i teaterhuset. En del storsvenskt nationalistiska tal hölls, där man prisade den svenska segern. Sturzen-Becker höll det stora högtidstalet, som blev en hyllning, inte till det storsvenska, utan till skandinavismen. Danskarna var våra vänner och inte våra fiender. (12)

Snart började han en lugnare tillvaro även om han fortsatte att skriva. Han köpte en bit mark strax söder om Helsingborg började bygga ett hus åt sig och sin familj (Villa Canzonetta). Han tycks ha trivts väl med sin familj och var lyckligast när hans hustru, son och dotter var tillsammans med honom. Dessa år av hans liv i den egna villan var, i alla fall enligt hans sonson, de lyckligaste åren i hans liv. Och levnadstecknaren Gustav Ljunggren skrev:”Här tillbragte han sina fridfullaste dagar, planterade sin kål och vårdade sina rosor.”

Han gjorde egentligen bara en resa, till Göteborg, där han höll en föreläsningsserie i historia och kulturhistoria i januari 1865. Han blev där den förste föredragshållaren i det föreläsningsinstitut, som var embryot till Göteborgs högskola. Sturzen-Becker drabbades ganska snart av sjukdom och för att stå ut med plågorna ägnade han mycket tid åt diktning och sin gamla favoritsysselsättning, fiolspelande.

Då sjukdomen blev svårare flyttade han från sin kära villa till sin läkare Netzler, där han fick bo i hans bottenvåning mitt inne i Helsingborg. Den tidigare så aktive skribenten, som umgåtts med kulturpersonligheter, politiker och furstar och som hela tiden kämpat för skandinavismen, satt nu försvagad och tämligen ensam. Men det var inte den självvalda ensamheten som han haft under sin barndom, nu var det en påtvingad ensamhet och han drömde sig tillbaka till Stockholmstiden och ville egentligen begravas där.

Bitter över sin ensamhet och plågad av sjukdom kunde han dock kosta på sig tacksamhet mot sitt värdpar som snart var de enda förutom familjen som han hade någon kontakt med. (13) Oskar Patrik Sturzen-Becker avled den 16 februari 1869 men begravdes inte i Stockholm utan på den vackra gamla kyrkogården i Helsingborg. Den 20 juni 1874 avtäcktes gravstenen med den av Bissen d.y. utformade medaljongen.

Källor och litteratur

Publicerat material

Nordisk familjebok ” ” 1918

Svensk litteraturhistoria i sammandrag 1905

Svenskt biografiskt handlexikon 1906

Svensk uppslagsbok uppslagsord Sturzen-Becker 1958

Ingers Ingmar , Jul vid sundet. 1955

Johannesson Gösta, Helsingborgs historia V:3 1979

Lönnroth-Delblanc, Den svenska litteraturen 2 1999

Netzler Fritz, Helsingborgsminnen 1928

Sturzen-Becker Valda skrifter 1880-82 (med levnadsbeskrivning av G. Ljunggren)

Sturzenbecker Ragnar (sonson)Biografi 1911-12

Sylwan Otto, Oscar Patrick Sturzen-Becker 1919

Tigerstedt, Ny illustrerad svensk litteraturhistoria, tredje delen 1956

Mikrofilm

Öresundposten (mikrofilm på stadsbiblioteket i Helsingborg)

Hemsidor

www.oresundstid.dk

http://runeberg.org/svlihist/sturzbec.html

http://runeberg.org/linnstrom/2/0549.html

http://g3.spraakdata.gu.se/cgi-bin/osa/forfattare.cgi?forfnamn=STURZEN-BECKER

Historiskt material

Bibliografi Romarskjölden. 1831 Veidi Alf. 1932 Sexor-all. En berättelse. Sthm 1834. Tre septemberdagar i Stockholm. Sthm 1834. Vinterblommor. Sthlm 1335 Cooper, JF, Skarprättaren eller Vinskördsfesten. 1. Övers. Sthm 1835 Stormfoglarna. 1-3. Sthm 1838. Med en bit krita. Sthm 1841 Miniatyruniversum. Sthm 1841 Med en bit blyerts. Sthm 1842. En utflygt ur boet. (1-2.) Sthm 1842 Ur Stockholmslifvet. Sthm 1844. Min fattiga sångmö. Sthm 1844. Den nyare svenska skön-litteraturen. Khvn 1845 Hinsidan Sundet. 1-2. Sthm 1846. Nordljuset. Gbg 1847. Samlade följetonger. 1-2. Helsingborg 1850-51. Helsingborg och dess nejder. Samlingar och utkast. Helsingborg 1851 Skåne, gammalt och nytt. 1853-54 Den officiella kristendomen är icke det nya testamentets kristendom. Khvn 1855 Tvenne vändpunkter (1812-1855). Gbg 1855. Svenska reseintryck från den goda gamla skjuts-tiden. 1-2. Helsingborg 1856-58. Den skandinaviska frågan. Sthm 1857 Samlade arbeten. 1-6. Sthm & Khmn, Helsingborg 1861-68. Reuterholm efter hans egna memoirer. Sthm, Khmn 1862 Valda skrifter. 1-3. Sthm 1880-82.

Övrigt En gata på Kungsholmen i Stockholm bär namnet Orvar Odd. En plats i Helsingborg hette förr ”Sturzen-Beckers plats” enligt karta i svensk uppslagsbok. Jag tror att platsen är borta nu. Gamla kyrkogården (med omgivande kyrkogårdar) i Helsingborg är sevärd. Där vilar inte bara Sturzen-Becker utan även bl.a. Dunker, Fredrik Borg, konsulerna Persson och Olsson och Birger Sjöberg. Helsingborgs museum har ingenting utställt om honom. Borde påtalas!

Ett antal personer kring Sturzen-Becker

August Blanche

Lars Johan Hierta

Carl Jonas Love Almqvist

Carl Ploug

Gustav Ljunggren

Orla Lehmann

H. C. Andersen

Frederik Barfod

Christian Winther

Jens Finsteen Giödwad

Peter Wieselgren

Sören Kierkegaard

Fredrik Borg

Sven Adolf Hedlund

Prins Napoleon (”plon-plon”)

Joseph Michaelsen

Platser där han verkade och hade betydelse

Uppsala Stockholm Paris Lund Köpenhamn Helsingborg Göteborg

Källcitat

1. ”Men herrar professorer, de moget vise män, de sutto helt trankila, som där de sitta än.

De läste kyrkofäder, De skrevo romersk vers, De ritade trianglar Och bågar kors och tvärs.

De täppte lufttätt in sig Uti sin kammarvärld Och stekte husligt äpplen I mörjan på sin härd” (”Som liber studiosus.” Min fattiga sångmö 1844)

2. ” För öfvrigt bryggde vi svensk punsch, läto köksmamsellen laga åt oss gamla kära svenska rätter, med ett ord inrättade oss fullkomligt på svenskt vis och talade från morgon till qväll, så gott vi förmådde – svenska. Detta allt var nu så till vida ganska angenämt, men man behöfver icke precist resa till Paris för att vinna denna lycka.” (Öresundsposten nr 44 1849)

3. ”Orvar Odd har under veckan varit på besök i vår goda stad och hälsades välkommen medelst sång och vivarop. Vid den för herr O.O. arrangerade sexan tömdes skålar för den omtyckte gästen själv, för Danmark…samt för bonde- och borgarestånden.” (Skånska Correspondenten den 19 okt 1844.)

4. ”Han var till växten liten, med ledig och behaglig hållning, samt ett vårdadt, nästan elegant yttre; det långa mörka håret lade sig, lätt lockigt, kring halsen; profilen var sokratisk; mustascher dolde den något tjocka överläppen, och det blå ögat såg sig kring med ett på samma gång välvilligt och satiriskt uttryck. Det var ett ansigte, som man vid första anblicken skulle vilja kalla fult; men det lifliga och själfulla ansigtsspelet gjorde att man knappt för sig sjelf erkände, att så var. Gästen var Aftonbladets välbekante följetonist; Orvar Odd, som på väg till Köpenhamn för en dag besökte Lund.” (Levnadsteckning i Valda skrifter 1881, sid III, Gustaf Ljunggren)

5. (Öresundsposten 9 maj 1848)

”I söndags hade vår stad att glädja sig åt ett besök från Helsingör af en 3 à 400 personer av alla stånd, som begifvit sig över med ”Hamlet” och åtskilliga segelbåtar för att utvexla med sina svenska nabor de glada känslorna i anledning af underrättelsen om Sverges och Norges deltagande i den danska striden mot tyskarne. Man kan säga att hela Helsingborgs stad var de kärkomna gästerna tillmötes nere vid hamnen, der tvenne i hast samlade sångkörer mottogo de ankommande, hvilka omedelbart derpå fördes upp till Hótel Mollberg, för tillfället utanpå siradt med från fönstren vajande skandinaviska flaggor. Dr Wieselgren mottog de danska vännerna med några vackra välkomstord, besvarade i icke mindre hjertliga uttryck af kansliråd Olrik, hvarefter ett gille improviserades ute på sjelfa torget, der bålar utbragtes på stora bord under bar himmel, och tal, sånger och musik flera timmar afvexlade med hvartannat. I hela öfra våningen af huset serverades med sexor, och äfven der gaf sig sednare på qvällen den varma och upprymda stämningen luft i tal och sång. Kl. half 11 afgick med Hamlet den större delen af de danske, nedföljde till hamnen med fackeltåg; ångfartyget sände raketer till afsked och hurraropen på ömse sidor ville nästan aldrig taga en ände. Icke få af sällskapet förlängde imedlertid sitt broderliga och kära besök ännu några timmar, hvarefter de med båter seglade hem. Bland gästerna befunno sig äfven ett par danska soldater, hvilkas skål särskilt blev drucken med denna entusiasm, som är en naturlig gärd åt tapperheten och patriotismen.”

6. ” Han (Wieselgren) synes på förhand hafva fattat den idén, att här vore ett ordentligt Sodom och Gomorra. Med en oerhörd stränghet, att icke säga fanatism, lät han upptuktelsens ris svinga öfver det arma Helsingborg – i mer än ett hänseende säkerligen ett af Sveriges mest exemplariska samhällen- ” (Öresundsposten nr 102 1848)

7. 1862 i ”Skånes adress- och affärskalender samt resehandbok”, utgiven av fanjunkaren Claes Wigström,

Det är ett ”yndigt” land der Sundets böljor glittra vid bokomskuggad strand, der öfver tegar utan tal de glada lärkor qvittra och rödbent stork går vakt för bondens förstu-sval.

Det landet är oss godt, med sina milda tycken, sin rika arfvelott, med sina minnens ädla börd och nya ärors smycken, med sina häfders skatt och sina slätters skörd.

Det är en mö så huld, med blåklint krönt om pannan, med ax af kärntungt guld; med hälften sydländska behag hon ler som ingen annan men blond är likväl hyn och nordiska dess drag.

Vid hennes altarhärd Du, Skånske man, hembäre din kärleks bästa gärd! och under lifvets pilgrimsgång du henne trofast äre med ständigt ny bedrift, i saga och i sång.

8. Anteckningar den 18 sept 1856:

”Ploug har i dag haft audiens hos Carl. Carl dervid: En union kan bli af. Napoleon är ej däremot; men måste ytterligare vinnas. England följer med. Jag vill ej adopteras; min far måste inträda i successionen. Ferdinand kan med pengar utlösas. Christian af Gl. må nöja sig med Holstein Lauenburg. Holstein måste lämnas, vi kunna ej höra talas om en union, der Holstein skulle vara med…….Min far och kung Fredrik äro fullt eniga.” (Sturzen-Becker Ragnar sid 231 (I))

9. 26 sept 1856 ”Napoleon väntade oss. Prinsen mottog oss särdeles familjert i sitt kabinett, der vi bildade en tätt sluten tête à tête, prinsen i sin divan, Ploug i hörnet bredvid och jag på en taburett midt för prinsen (som under hela tiden rökte sigarretter). ….Prinsen började med att förhöra sig med Ploug om den danska pressens ställning, hvilka tidningar skandinaviska, hvilka ej…….Om unionen: Det är en sak som måste fram. Vi (Frankrike) kunna aldrig tillåta att der kommer på Danmarks thron en man med ryska tendenser och under ryskt inflytande. Oscar har emanciperat sig, han är uppriktigt förbunden med oss, och han skall gå vidare. Norden måste bli ett, en stark magt, motvivigt lika mycket mot Ryssland, som Tyskland.” (Sturzen-Becker Ragnar sid 233-234 (I))

10. Brev till Fredrik Borg 1855

Käre!

Dina skandinavistiska funderingar äro ”observerade”. Jag vill här göra dig uppmärksam på att din idé sammanfaller med hvad som i alla tider varit Eiderpartiets ledande tanke och hvad som äfven i sin tid föranledde hela schlesvig-holsteinska kriget. Det nationella partiet (Lehmann, Ploug, Monrad – hvilken dock, som prest, nu börjar slingra åt diverse kanter, o dessa prestmänniskor! – med hvad allt de heta) har alltid konseqvent yrkat på ett Danmark till Eidern borde köpas dermed att Holstein rentaf bortskures, men det är naturligtvis detta, som dessa andra aldrig velat höra talas om, de hvilka framför allt se på att Danmarks monark må ha så många adpertinenser som möjligt. Och Holsteins agitation går å andra sidan ut derpå, att, så framt att det en gång skulle återgå till Tyskland (hvilket man naturligtvis der vill och alltid hoppas), då taga Slesvig med sig; detta är ju schlesvig-holsteinismen. Men Danmark har icke blott historisk rätt att behålla Slesvig för sig, det kan derjemte icke gerna undvara Slesvig för konsistensen af sin stat, som magt betraktad; alltså Danmark vill gerna mista Holstein, men alldeles icke Slesvig med detsamma.

(Sturzen-Becker Ragnar, s 204 (I))

11. Avskedsfest för Sturzen-Becker i Köpenhamn den 20 juni 1862

Sturzen-Beckers dikt:

”Tack för godt sällskap på mödosam bana! Tack, att ni trott uppå svenskmanna heder Räknat mig med såsom man ibland män! Lätt skall bli uppfylld min plats vid er fana, Dock vill jag tro: i de tättslutna leder Var jag den värd som kamrat och som vän.”

Joseph Michaelsen, en av de närvarande vid festen skrev:

”Og dde Svensker, der elskede sit Skandinavien og gennem dette Danmark saa höjt, att han laerte at tale og skrive dets Sprog som den Bedste, han skulde tilsisdt föle sig saa ene, at han foretrak at forlade Danmark for dog ikke at drage laengere bort end at han fra sin lille Have i Helsingborg alltid kunde have den danske Kyst för Öje. Naar det derfor til Afskedsfesten for ham paa Raavad kun havde meldt sig Maend af anden eller slet ingen Rang, saa er dette ligesaa betegnende for Skandinavismens virkelige Stilling i Danmark paa et Tidspunkt, hvor man dog havde sat Alt paa Sverigs og Norges materielle Bistand, som de samtidige Begivenheder hvortil jeg paa sit Sted komme tilbage. Og dog kunde hverken Digteren eller Politikeren Sturzen-Becker önske sig en smukkere Sortie. Thi da han rejste sig for at takke, skete dette i et Digt, der gik os alle saaledes til Hjaerte, at Giöwad hulkende maatte forlade Bordet.”

(Sylwan sid 116)

12. ”För denna gästvänskapens och dess goda grannsämjas nya politik har Helsingborgs stads varit den, som tidigast och oftast har trätt i spetsen; den har i handling öfvat, den har högljudt bekänt den, och med varma handslag beseglat den på öppna torg, i sommarens lunder och sjelfva Sundets frusna bölja. Helsingborg skall heller inte idag svika dessa sina föregåenden eller låta denna festliga qväll tilländalöpa, utan att låta en broderlig och vänlig helsning gå från Ringstorps slagfält öfver till det gamla Danmarks kust. Och jag tror mig uttrycka endast en allmän och liflig stämning, då jag sålunda härmed utbringar en skål för Danmark och dess ädla folk.” (Netzler sid 291)

13.

Den 12 nov. 1868 följande lilla hälsning:

”En gödkalfstek, min Fru, i allan dag var en delikatess af första slag, och när, den kommer till present från varma hjertan, lika excellent den smakar kall, som uppvärmd, – jag det vet, min Fru, alltsedan af erfarenhet. Som ”undervåningen” har svårt att gå, Men tacksamhet bör ha sin gång ändå, Till öfra våningen på detta sätt Den skickar af sin penna som stafett Att bära fram dess vördnadsfulla tack För både stek och kakor – o och tack” (Sturzen-Becker Ragnar sid 349 (II)