Fredriksdalsteatern

Fredriksdalsteatern, anlagd efter franskt mönster 1927 med tuktade häckar av avenbok och lind. Invigningen skedde onsdagen den 27 juli 1932 med ”Värmlänningarna” i Skådebanans regi. Året därpå bildades sällskapet Fredriksdals Sommarteater av fyra skådespelare från Stadsteatern. Detta arrangemang gav en möjlighet till utkomst för Stadsteaterns skådespelare under sommarmånaderna och pågick fram till 1964. Under denna period leddes teatern av bl.a. Robert Johnsson och Thure Carlman.

Under Tore och Kerstin Karte (1957 – 1965) spelades under de första fem åren verkliga klassisker: ”Den girige”, ”Borgaren som adelsman”, ”Den jäktade”, ”Den inbillade sjuke” och ”Det givmilda testamentet”. Pjäserna hade framförts i Sverige i över hundra år, men fram tills dess mera sällan på en utomhus-scen. Därpå följde ”Akilles och jungfrurna” och ”Hus med dubbel ingång”.

Bland många gästspelande skådespelare under denna period kan bland annat Otto Landahl och Lena Cederström nämnas, som båda under många år även ingick i Stadsteaterns fasta ensemble. Under Tore Kartes period rekryterades Hilding Gavle, Georg Årlin, Georg Fant, Elof Ahrle, norske Jack Fjelstad och Gösta Ekman. Sommaren 1965 gjorde Elsa Prawitz ett försök med Francoise Sagans ”Lyckan på spel”, men det året svek publiken. Budet gick då till landets mest namnkunnige film- och teaterkomiker, Nils Poppe. År 1966 tog han över chefskapet (och huvudrollerna) på teatern. Inledningen på en lång och succéfylld sejour på Fredriksdal skedde med en pjäs med tre roller, ”En enkel man” där teaterchefen själv och hans skådespelande hustru Gunilla Poppe samt Stellan Agerlo stod på scenen. Sommaren 1967 gavs en friluftsversion av Poppes gamla filmsuccé ”Sten Stenson Steen”. Med den folkkäre Poppe vid rodret blev Fredriksdals friluftsteater en riksangelägenhet, särskilt sedan SVT under en period sände årets föreställning varje trettonhelg. Bland skådespelare som spelat på teatern under dessa år kan nämnas Berit Carlberg, som med början 1971 i ”Värdshuset Vita Hästen” medverkade under 13 somrar hos Poppe; andra för Fredriksdalspubliken välkända namn är Olof Lundström Orloff, Harriet Forssell (bl.a. i ”Blåjackor” 1974), Rut Hoffsten, Agneta Lindén, Bo Lindström och Tomas Ungewitter. Nils Poppe kom att stanna på teatern ända fram till 1994 då en annan publikkär och rikskänd komiker, Eva Rydberg tog över chefskapet och huvudrollerna. SG/PJ

Skådebanan

1932 – Värmlänningarna, Flickorna på Falkenäs, Hälsingar, Livet på landet
1933 – Friaren från Värmland, Bröllopsvinsten, Timmerflottare

Föreningen Fredriksdals sommarteater

(Thure Carlman, Otto Landahl, Lena Söderström, Ivar Wahlgren och Nina Scenna)
1934 – Dunungen, Värmlänningarna, Gamla Herrgården, Gamla Heidelberg
1935 – Livet på landet, Småstadsfröknarna, Timmerflottare
1936 – Bröderna Östermanshuskors, Stridstuppar, Hälsingar
1937 – Berga gård, Två man om en änka, Gamla Herrgården
1938 – Flickorna på Falkenäs, Urmakaren i Stenbacka, Pojkarna på Storholmen
1939 – När nämndemansmoras Ida skulle bortgiftas, Den glade Tyrolaren
1940 – Kärlek och landstorm, Hans nåds testamente
1941 – På solsidan, Å den kärleken, Kusinen från Batavia
1942 – Hertiginnans tenor, Fågelhandlaren
1943 – Yon Yonsson, Svärfar
1944 – Millionär för en dag, Charleys tant
1945 – Hennes lilla majestät, Kopparslagargreven
1946 – Flottans lilla fästmö, Svärmor kommer
1947 – Hurra en pojke, Friaren från Värmland
1948 – Bröderna Östermans huskors, Gamle Adam
1949 – Pojkarna på Storholmen, Oss fäder emellan
1950 – Kära Ruth, Ut i det blå
1951 – Tre små flickor, Hennes lilla majestät
1952 – Så’na är karlarna
1953 – Dunungen, Hurra en pojke
1954 – Mollusken, Toffelhjälten
1955 – Värmlänningarna, Fågelhandlaren
1956 – Kassabrist

Tore Karte

1957 – Den girige
1958 – Borgaren som adelsman
1959 – Den jäktade
1960 – Den inbillade sjuke
1961 – Det givmilda testamentet
1962 – Akilles och jungfrurna
1963 – Hus med dubbel ingång
1964 – Herakles och amazonerna

Elsa Prawitz    

1965 – Lyckan på spel

Nils Poppe

1966 – En enkel man
1967 – Sten Stensson Steen
1968 – Charleys tant
1969 – Den glade soldaten Bom
1970 – Lorden från gränden
1971 – Vita hästen
1972 – Pengar
1973 – Lilla helgonet
1974 – Blåjackor
1975 – Fars lille påg
1976 – Oskulden från Mölle
1977 – Min fantastiska pappa
1978 – Hjälten från Öresund
1979 – Min syster och jag
1980 – Mimmi från Möllevången
1981 – Sten Stensson Steen går igen
1982 – Blomman från Hawaii
1983 – Två man om en änka
1984 – Lilla helgonet
1985 – Fars lille påg
1986 – Vita hästen
1987 – Ta mej, jag är din!
1988 – AB Dun & Bolster
1989 – Min syster och jag
1990 – Två man om en änka
1991 – Blomman från Hawaii
1992 – Spanska flugan
1993 – Bröderna Östermans huskors

Eva Rydberg

1994 – Den tappre soldaten Bom
1995 – Husan också
1996 – Upp till camping
1997 – Fanny Girl
1998 – Sicken ärta
1999 – Fars lilla tös
2000 – Arnbergs korsettfabrik
2001 – Kärlek och lavemang
2002 – Hon jazzade en sommar
2003 – Kaos i folkparken
2004 – Mölle by the sea
2005 – Hemvärnets glada dagar
2006 – Herrskap och Tjänstehjon
2007 – Den stora premiären
2008 – Rabalder i Ramlösa
2009 – Lorden från gränden
2010 – Gröna hissen
2011 – Viva la Greta
2012 – Arsenik & Gamla Spetsar
2013 – ’allo ’allo emliga armén
2014 – Pang i bygget
2015 – Den stressade
2016 – Sugar
2017 – Hotelliggaren
2018 – Fars lilla tös
2019 – Var god dröj
2020 – inställt på grund av Covid-19
2021 – inställt på grund av Covid-19
2022 – Pang i bygget
2023 – Två man om en änka

Fredriksdals friluftsteater, historik över Fredriksdalsteatern

Av Björn Engdahl

Eftersom jag själv mer eller mindre är uppväxt på Fredriksdals friluftsmuseum kom jag som barn i kontakt med många kända och okända profiler på Fredriksdalsteatern. Min morfar Knut Svensson, som var vaktmästare på teatern i över femtio år, var född på Fredriksdals gård. Hans föräldrar var anställda av familjerna Ståhle och Oscar Trapp, som var de två sista ägarna till egendomen Fredriksdal, innan området genom ett testamente skänktes till Helsingborg stad år 1918. En annan veteran, vaktmästare och trädgårdsmästare var Otto Meijer, som också bodde på Fredriksdal. Genom dessa två personer, som var de första som anställdes av Helsingborgs museum på Fredriksdal år 1923 och dessutom var med att anlägga teatern i mitten av 1920-talet, fick jag som barn ofta lyssna till deras berättelser om hur allt en gång började:

Dåvarande museichefen Torsten Mårtensson hade under en Stockholmsvistelse besökt Drottningholms sommarteater, som uppfördes av kung Adolf-Fredrik på 1700-talet. Dr. Mårtensson blev helt betagen och fick iden om att man skulle kunna anlägga något liknande på Fredriksdal. Arkitekten Ture Rydberg kontaktades för att göra en skiss hur teatern skulle se ut, och vilket område på Fredriksdal man lämpligast kunde anlägga teatern på. Eftersom teatern skulle anläggas i barockstil, blev det självklart att teatern skulle ingå i Franska parken.

På den tiden var området bevuxet med träd, och familjen Ståhle hade under 1880-talet haft en hönsgård med tillhörande hönshus på teaterområdet. Otto Meijer och Knut Svensson fick nu med sina medarbetare påbörja anläggningsarbetet. Lindhäckar köptes in, men fick under en tid stå och växa till sig på Olympiafältet innan de kunde planteras ut. Till en början hade man gjort häckattrapper för att få en något så när bild av anläggningen. År 1927 var lindhäckarna planterade, scenen och teatersalongen färdig lagom till midsommarfirandet, som detta året firades på teaterscenen där man rest en majstång. Under flera säsonger var det privata föredragshållare, IOGT- möten och Folkdansens vänner som underhöll på scenen. Man började i liten skala de första åren, för att häckarna skulle växa till sig i lämplig höjd.

Invigningen

Den 27 juli år 1932 var det så dags for den efterlängtade invigningen. Stadsfullmäktiges vice ordförande stadsläkare C.B. Hallengren och museistyrelsens ordförande Sigfrid Ewald invigningstalade och därefter kunde spelet börja. Naturligtvis blev det Värmlänningarna, som omsorgsfullt hade valts ut som invigningspjäs, och det var skådebanan som stod för uppsättningen. Det fanns också andra mer kända skådespelare med som Thure Carlman, Otto Landahl och Anna Nordling. Tyvärr blev det en riktig regnskur, och föreställningen fick avbrytas. Man hade för kvällens ändamål satt in extra spårvagnar på Stattenalinjen, vilket nu kom väl till pass. Några dagar senare hade ovädret bedarrat och man kunde fullfölja hela föreställningen.

På den tiden hade man inte elektrisk ström på teatern utan man hade hängt upp fotogenlampor lite här och var. Otto Meijer berättade att det ingick i vaktmästarens sysslor att tända fotogenlamporna i Fredriksdalsallen ner till Stenbocksgatan. Skådebanan stod för pjäsurval och uppsättningarna de närmsta åren fram till 1934. Det spelades Timmerflottare, Livet på landet, Bröllopsvinsten, som bara är några av pjäserna. Oftast kunde det också bli tre olika pjäser varje säsong. Många gånger fick skådespelarna arbeta under svåra förhållande. Man fick t.ex. gå bort till herrgårdsflyglarna för att sminka sig och byta scenkläder, eftersom teaterlogerna ännu inte var byggda.

Bildade teaterförening

Under Skådebanans tid kallade man Fredriksdalsteatern ”Lövteatern”. År 1934 bildades en ekonomisk förening, Fredriksdals sommarteater. Skådespelarna Otto Landahl, Thure Carlman, Lena Söderström och äkta paret Ivar Wahlgren och Nina Scenna blev då en ledningsgrupp för teatern. Friluftsteatern gjorde stora ekonomiska förtjänster och extra bänkar fick inköpas. Under denna tid var det många nu kända skådespelare som passerade revy på Fredriksdal. Nämnas kan Sif Ruud, som medverkade i Pojkarna från storholmen år 1938 m.fl.

Vid fyrtiotalets slut upplöstes föreningen Fredriksdals sommarteater. Thure Carlman blev nu ensam teaterdirektör med viss hjälp från Otto Landahl och Robert Johnsson.

År 1955 kom äkta paret Kerstin och Tore Karte till Fredriksdal. Kerstin hade redan medverkat på Fredriksdal under slutet av 1940-talet i Bröderna Östermans huskors. År 1956 var Tore Karte regissör för pjäsen Kassabrist på Fredriksdal, och året efter 1957 fortsatte han som chef för teatern. Under detta år spelade man Den girige av Moliere där Gerorg Årlin hade huvudrollen. Under hela Tore Kartes direktionstid var det Moliere-pjäser som var huvudtemat. Under denna tid fanns det också många idag kända skådespelare, Hilding Gavle, Georg Fant, Åke Fridell, Gösta Ekman Thor Isedal, Elof Ahrle, Inga Landgre, Curt Masreliez m.fl.

Publiken på Fredriksdal hade genom åren vant sig vid lustspel och komedifarser. Tore Kartes  repertoar med klassiska kostympjäser, inte minst i kombination med några regniga somrar i början på 60-talet, bidrog till försämrad ekonomi för teatern. Paret Kerstin och Tore Karte lämnade sommaren 1964 Fredriksdalsteatern och Tore blev chef för Södra Teatern i Stockholm. Ekonomin var mycket ansträngd och dåvarande museichefen Lars Göran Kindström ville trots allt inte stänga teatern. Följande år 1965 kom Elsa Prawitz som tillfällig teaterdirektör med en pjäs som hette Lyckan på spel, vilket det också blev. Detta år medverkade bl.a Olle Andersson och Heinz Hopf m.fl. Pjäsen hette ”Lyckan på spel”.

Museistyrelsens ordförande Karl Salomonsson, museichefen Lars Göran Kindström och stadsfullmäktiges ordförande Börje Skarstedt satte sig nu ner på nytt för att diskutera Fredriksdalsteaterns öde. Det fanns också starka viljor för att stadsteatern skulle taga över friluftsteatern. Slutligen kom man fram till en lösning. Nils Poppe, som då verkade uppe i Stockholm, blev tillfrågad och antog det som en utmaning att på prov köra en sommar. Personligen kommer jag ihåg min första kontakt med Nils. Jag hade själv börjat att riva biljetter redan som fjortonåring på Tore Kartes tid. När Nils kom med hustru Gunilla Sundberg i sin vita Volvo Amazon blev vi kompisar direkt, och jag blev även anställd på sommaren av honom som vaktmästare på teatern.

Nils Poppes uppsättning sommaren 1966 hette En enkel man, en komedi av Charles Dyer. Den sommaren bestod ensemblen av tre skådespelare,

nämligen Nils Poppe, Gunilla Sundberg och Stellan Agerlo. Nils, som antog erbjudandet att driva teatern på prov, stannade i hela 27 år. Sedan 1966 har det varit kassapjäser. Nils Poppe satte Fredriksdalsteatern på Sverigekartan. Busstrafiken från när och fjärran började strömma till Fredriksdal och Helsingborg. Många är också de artister som har passerat revy på scenen där, Maritta Marke, Harriet Forssell och Berit Carlberg, som var primadonnor, för att inte nämna Ann-Charlotte Björling, Leif och Carina Ahrle m.fl. Nils Poppe gjorde sin avskedsföre­ställning sommaren 1993 med Bröderna Östermans huskors, där Eva Rydberg spelade huvudrollen. Sommaren 1994 övertog Eva direktions­logen på Fredriksdal. Pjäsurvalen håller samma mönster som under Nils Poppes tid, och fortfarande strömmar busslaster från hela landet till Fredriksdal. Varje år slår man nya publikrekord. Teatern har också i flera omgångar anpassats bättre för publiken. Fler bänkrader har till­kommit och nya moderna kiosker har under de senare åren byggts upp, där teaterbesökarna kan köpa det mesta för att tillskansa sig en så trevlig teaterkväll som möjligt.

Om Fredriksdalsteatern

Under 1940-talets början hade man ett så kallat orkesterdike framme vid scenen. Under många somrar var det Fredy Lindberg som var kapellmästare på teatern. Fredy var dessutom ägare av två biografer i Helsingborg, Odeon och Roxy, som var belägna på Kyrkogatan respektive Nytorgsgatan. På Odeon fanns en kassörska vid namn Vivie Andersson. Redan under Thure Carlmans tid alternerade Vivie mellan kassorna på Odeon och biljettkassan på Fredriksdalsteatern, en syssla som hon hade fram till sin bortgång 1969. År 1970 fick teatern en ny kassörska vid namn Bodil Munkvold. Bodil har sedan dess varit teaterns kassörska.

Foto och dokumentation

Vaktmästarna Otto Meijer och Knut Svensson, som båda var anställda av Helsingborgs museum, fick av museichefen till uppgift att varje år sedan 1935 fotografera samtliga föreställningar på teatern. Mycket av detta fotomaterial blev idén till att man iordningställde ett teatermuseum på Fredriksdal. Foto och program samlades in från Nils Poppes, Björn Engdahls, Björn Dronners och Helsingborgs museums arkiv med antikvarie Birgitta von Heland som projektansvarig. Teatermuseet invigdes av Nils Poppe sommaren 1995 med invigningstal av t.f. museichef Karin Olsson, Helsingborgs museum.

TV-inspelningar på Fredriksdalsteatern

Sedan sommaren 1976, då Nils Poppe spelade Oskulden från Mölle, har SVT­-Malmö varje år gjort TV-inspelningar på Fredriksdalsteatern, med undantag för en eller två säsonger. Under dessa 30 år har Bengt Roslund, SVT-Malmö, varit producent för dessa inspelningar. Expressens Björn Winberg gjorde en gång en intervju med Nils Poppe, där han uttalade sina synpunkter på TV som media. Nils var väldigt positiv till SVT:s inspelningar av hans pjäser på Fredriksdal. Det gjorde att Fredriksdalsteatern blev riksbekant, samtidigt som det blev en tradition att man varje år under trettonhelgen visade gångna årets pjäs på TV. Personligen tyckte Nils Poppe att spela inför en levande publik gav mer respons än att stå framför ett kamerateam i en TV studio. Då Eva Rydberg övertog scenen 1994, har Bengt Roslund med sitt TV-team fortsatt inspelningarna på Fredriksdalsteatern, och år 2006 var det 30-års jubileum för TV-inspelningarna.

Nils Poppe skulle sommaren 2008 ha fyllt 100 år. I samband med detta arrangerades en fotoutställning på Fredriksdal. Hustrun och skådespelaren Gunilla Poppe öppnade utställningen med ett invigningstal och berättade om de olika scenfotografierna genom åren.

Eva Rydberg, som övertog Fredriksdalsteatern 1994, har med hjälp av maken Tony Johansson och produktionsledaren Mikael Bohlin drivit teatern i hela 20 år. Dottern Birgitta och sonen Kalle har också medverkat i de flesta pjäserna. Säkerligen kommer Eva att roa teaterpubliken åtskilliga somrar framöver, och hon är utan tvekan den mest värdiga efterträdaren till den käre Nils Poppe.

Teaterklassiker på en friluftsscen – Kerstin och Tore Karte på Fredriksdalsteatern

En återblick av Thomas Karte

Jag tillbringade att antal sommarlov i Helsingborg på 50 talet och början av 60-talet. Mina föräldrar ansvarade för Fredriksdals friluftsteater under åren 1957 till 1964. Jag var 8 år den första sommaren, som för övrigt råkade vara det år som den berömda H 55 utställningen ägde rum i staden.

Det finns inte så mycket skrivet om just den perioden på Fredriksdalsteatern. Men mina föräldrar, Kerstin och Tore Karte som nu är avlidna, deponerade klippböcker som är arkiverade på Teaterarkivet i Stockholm av vilka det framkommer en både spännande och konstnärligt lyckosam period.
När jag sommaren 2016 fick kontakt med företrädare för Helsingborgs museum och då fick reda på att man planerade ett teatermuseum blev jag motiverad att ge min egen berättelse av mina föräldrars tid i Helsingborg. Tyvärr finns det inte så mycket bevarat av Karte-tiden i Helsingborgs museers samlingar. Men det finns annat material som speglar denna period i teaterns historia. Dels privat material som mina föräldrar sparat, dels material på teatermuseet i Stockholm i form av program, klippböcker, foton, ljudinspelningar mm. Sammantaget bidrar dessa källor till att skapa en helhetsbild av en period som avvek i repertoarval från både de föregående men också de efterkommande perioderna, och som fick så mycket dåtida positiv uppmärksamhet.

Hur gick det då till att producera en föreställning? Arbetet med att välja pjäser började redan på hösten året innan. Det var många faktorer som behövde vägas in; skulle man spela klassiker eller inte? Vilka skådespelare var lämpliga personer för huvudrollen? Hur många roller skulle besättas? Vad trodde man om pjäsens slagkraft hos publiken? Kostymer och annat material lånades alltid från den danska nationalscenen ”det Konglige” i Köpenhamn, och det finns dokumenterat i flera tidningsartiklar hur kostymateljén på teatern besöktes på våren för att där välja ut kostymer till sommarens föreställningar på Fredriksdal.

Det fanns säkert flera skäl till att man valde att spela klassisk dramatik. Ett tungt sådant, som min pappa ofta återkom till i flera intervjuer, var utformningen av den vackra friluftsteatern Fredriksdal som anlades i den i den franska klassicismens anda. Med sina avenbokshäckar gavs en fin inramning till dekor och kostym i ett tidstypiskt utförande, vilket förstås inbjöd till att spela klassiker. Ett annat skäl som kom fram i en intervju i Helsingborgs Dagblad den 28 juli 1963, var att Tore under sin utbildning vid Göteborgs stadsteaters elevskola ofta fått spela i klassiska föreställningar. Fredriksdal gav honom chansen att spela samma repertoar inför publik. Man beskrev gärna teatern som en ”vrå av Versailles” och det framkom ofta i olika artiklar och recensioner hur unik teatern var i Sverige och hur få motsvarigheter som fanns i landet. Det har funnits en förlaga på Drottningholm i Stockholm som dock inte längre finns kvar. För mina föräldrar blev det självklart att spela kostympjäser av klassiker som Molière, Holberg och Calderon. Det två sista åren spelades klassiska komedier av moderna författare. En önskan som jag minns att Tore framförde var att spela någon komedi av Shakespeare, vilket dock inte var realiserbart på grund av att antalet medverkande blev för stort.

Valet av pjäser lovordades i pressen och inte minst av den styrelse som gav Tore förnyat förtroende i flera år. I ett pressklipp från 1959 finns det beskrivet hur man både på Dramaten och på någon annan stadsteater i landet satte upp samma föreställning som man spelat på Fredriksdal. Tala om en Fredriksdalseffekt! Flera tidningsklipp från tiden vittnar om att delar av Fredriksdalsensemblen vid några tillfällen åkte över till Köpenhamn och gästspelade med årets uppsättning i någon av stadens vackra parker.

Föreställningarna
Tore Karte var angelägen att i titelrollen lansera en erfaren skådespelare med lyskraft, gärna från Dramaten eller någon av de stora stadsteatrarna, något som han lyckades väl med genom sitt goda kontaktnät inom teatervärlden. Första året, 1957, engagerades George Årlin från Uppsala stadsteater i titelrollen som Harpagon i Den girige, och året därefter anslöt Hilding Gavle från Dramaten i titelrollen som Monsieur Jordain i föreställningen Borgaren som adelsman, båda pjäserna klassiska Molièrekomedier. 1959 hämtade man en annan klassisk författare från andra sidan sundet. Danske Ludvig Holberg och hans pjäs Den Jäktade valdes som årets föreställning och i huvudrollen sågs Georg Fant som herr Vielgeschrei. Han hade gjort ett flertal filmroller i charmörfacket men hade också spelat mycket på teaterscenen. Samma pjäs sattes upp under ledning av Eva Rydberg 2015 i en lyckad uppsättning, då med Johannes Brost i huvudrollen. Denna pjäs spelades alltså på samma teater 56 år tidigare då med Kerstin Karte som Pernille. Ett faktum som inte uppmärksammats och som kunnat visa på en röd tråd i friluftsteaterns historia.

1960 var det åter dags för Molière, denna gång pjäsen Den inbillade sjuke med Elof Ahrle i huvudrollen som Argan. Elof Ahrle var också han känd från filmens värld och en populär komediskådespelare. 1961 var pjäsvalet Det givmilda testamentet av Jean-Francois Regnard med Einar Axelsson i titelrollen också han från Dramaten och filmens värld. Under de första fem åren spelades alltså klassiska pjäser av Molière och Holberg. Dessa pjäser är i alla avseenden klassiker i både form och stil. De är dessutom teaterklassiker så tillvida att de i över hundra år regelbundet har spelats på svenska scener. Viktigt att framhålla i sammanhanget är att de inte framförts på en utomhusscen, förutom på Fredriksdal. Året efter, 1962, blev det dock ett avbrott i klassiska repertoaren. En ung Gösta Ekman spelade huvudrollen i föreställningen Akilles och jungfrurna. Samma föreställning spelade han senare på Stockholms, då rätt nyöppnade, stadsteater. Pjäsen hade skrivits på 50-talet av den polske dramatikern A.M. Swinarski och blev tidigt en stor framgång och anslöt väl till den antika litterära och dramatiska traditionen. 1963, och åter en klassiker, Hus med dubbel ingång, av en av den spanske dramatikens stora, Don Pedro Calderon de la Barca. Titelrollen spelades av Curt Masreliez och på scenen kunde man hitta en livs levande åsna.

1964, det sista året som mina föräldrar ledde teatern, blev det också klassiskt, fast i modern tappning. Pjäsen hette Herakles och Amasonerna. Detta är en modern komedi av den kända engelska författaren Benn W Levy men den utspelas i grekisk klassik miljö. Denna gång blev det ett skandinaviskt gästspel på Frediksdal av Jack Fjeldstad från Det Norske Teater i Oslo. Under sin karriär kom han att medverka i ett trettiotal filmer. Bland annat hade han medverkat han 1957-års succéfilm Nio liv, vilken erhöll en Oscarsnominering i katergorin ”bästa utländska film”. 2005 blev samma film utsedd till ”århundradets bästa norska film”.

Kerstin och Tore Karte
Under alla dessa åtta år samt året 1956, då man satte upp Kassabrist av Vilhelm Moberg, var min far, Tore Karte, ansvarig för regin. I samtliga de recensioner jag läst och det har blivit en hel del nu, har Tore berömts för sin regi vilket jag tror har varit en av förklaringarna till periodens uppenbara konstnärliga framgångar. Ett citat från Nordvästra Skånes Tidningar från 13/7 1957, är talande; (man har) … bidragit till något av en rush till landets vackraste friluftsscen och åtskilliga tillresande teaterhabituér är fullt eniga om att Tore Kartes Molière föreställning är det mest givande som visas på landets teatrar just nu” Han spelade dessutom en mindre roll i alla pjäser, sannolikt för att få teaterns budget att gå ihop… Min mamma, Kerstin Karte, spelade ofta de ledande rollerna föreställningarna, t.ex. Elise i Den Girige 1957 och Nicole i Borgaren som adelsman året därpå. 1959 gjorde hon rollen som Pernille i Den Jäktade. Vidare gestaltade hon Sapfo i Akilles och jungfrurna 1962 – bara för att nämna några.

Kerstin fick genomgående mycket goda recensioner i dagstidningarna. Ofta lyfte man fram hennes charm och temperamentsfyllda spel. Det är också viktigt att nämna hennes roll som stilsäker och kunnig skribent. Hennes kunskap om litteratur- och teaterhistoria kom fram i de program som fanns att köpa till varje föreställning på Fredriksdal. Under den blygsamma signaturen ”K K” gavs utförliga presentationer av den aktuelle författaren, dess litterära produktion och den samtid denne levde och verkade i. Flera av texterna publicerades dessutom i de lokala dagstidningarna. 1959 stod hon för översättningen av Den Jäktade av Holberg, denna gång dock under sitt flicknamn, Kerstin Boström.

Arbetet med att producera föreställningarna på Fredriksdalsteatern var ett lagarbete mellan båda mina föräldrar. Produktionerna krävde arbete året runt, med mer eller mindre intensiva perioder. Mest intensiv var förstås sommarhalvåret då föreställningarna spelades, men som nämnts ovan hade Kerstin och Tore ständigt minst en produktion i huvudet – antingen den aktuella eller den som skulle bli nästa års. Till framgångarna bidrog förstås alla de kompetenta och erfarna skådespelare som mina föräldrar lockade till Helsingborg från Göteborg och Stockholm. Det går inte att räkna upp alla men jag vill gärna nämna några: Inga Landgré, To Isedal, Arne Strand, Gunilla Berg, Nils Eklund, Stellan Agerlo, Åke Fridell, Maritta Marke, Ilse-Nore Tromm, Britta Grill och Anders Nyström, med flera, med flera. Så här nästan 60 år efteråt är det svårt att förstå att jag fortfarande har så tydliga minnen kvar av mina barndomsår i Helsingborg. De gjorde starka intryck på mig och gav mycket fina upplevelser från en vacker stad, trevliga kamrater och inte minst upplevelsen av Fredriksdalsteatern och alla möten med de som arbetade där.

Helsingborg har en sådan pärla i denna vackra teater som givit Helsingborgarna och andra besökare så mycket glädje. Något unikt i Sverige och något att vara stolta över!

Hans Pålsson och Thomas Karte om somrarna på Fredriksdalsteatern

En blev läkare, den andre professor i piano. Båda har det gemensamt att de tillbringade några av sina barndomssomrar på Fredriksdals friluftsmuseum, närmre bestämt på anläggningens berömda friluftsteater. Thomas Kartes föräldrar, Tore och Kerstin ledde teatern mellan åren 1957-1964, han producerade och regisserade och hon spelade alltid någon av de ledande rollerna. Hans Pålssons pappa Gustav var ljud- och teknikansvarig. De båda pojkarna var ännu inte fyllda 10 då de sågs för första gången.

Musik och friluftsteater

Fredriksdal blev de bådas sommarnöje och sommarjobb i en kombination som inte är helt ovanlig i familje- och småföretagarvärlden. Familjemedlemmarna finns på plats och hjälper till så gott det går, arbetet är kanske inte schemalagt eller ens avlönat. Men man finner snabbt sin nisch som med tiden utvecklas till något av en specialitet. För Thomas och Hans handlade denna sommarvardag om delaktighet i friluftsteaterproduktion på en av landets mest kända friluftsscener.

Gustav Pålsson hade studerat radio- och TV teknik i Holland och Tyskland och var vid sidan av sitt arbete på Hefoma vid Stortorget i Helsingborg och var knuten till stadsteatern i samma stad. Han började arbeta vid Fredriksdalsteatern sommaren 1957, alltså den första sommaren makarna Karte satte upp sin första föreställning där, en av de mest spelade av klassiska komedier; Den girige av Molière. Detta första år arbetade han främst med publikljud och mellanaktsmusik. Under de kommande säsongerna växte arbetet med teknik och musik till att också inbegripa interfolierande musik, alltså stämningsskapande musik under själva akten – lite som musiken fungerar i filmsammanhang.

Sonen, den unge Hans, hade redan då upptäckt pianot och var väl bevandrad i äldre musik. Hefomas erkänt välsorterade skivavdelning var en veritabel guldgruva för honom att ösa ur. Skivorna lånades hem och fördes över till rullband, som sedan användes på teatern. Han var inte bara bevandrad utan också direkt förtjust i den äldre klassiska musiken från 15- och 1600-talen. Detta kom väl till pass under Fredriksdalsteaterns föreställningar under den period då Tore och Kerstin Karte ledde arbetet, det spelades nämligen enbart äldre dramatik, oftast komedier av Holbein, den redan nämnde Molière samt Calderon. Hans minns att han i samråd med sin pappa föreslog musik som inte bara var äldre, utan också sällan spelad; … det kunde vara äldre musik som var väl vald, någon gång kunde det vara (en) menuett av Boccherini. Det var den här typen av musik som användes som förstärkande, interfolierande musik, under akterna.

All musik på Fredriksdalsteatern var inte inspelad. Det första året Gustav och Hans var engagerade stod ett litet kapell för den levande musiken. Hans minns det som; … möjligen tre musiker… en av dem var pappan till en arbetskamrat till far… en klarinettist… (som) hette Schmiedel… Från säsongen 1958 var all musik förinspelad. Hefomakatalogen gicks nogsamt igenom och överföringen från skiva till rullband fortsatte.

Barn av Fredriksdal

För pojkarna Thomas och Hans var somrarna en tid av lika ovanliga som angenäma sommarupplevelser i gränslanden mellan arbete, äventyr och kamratskap. Den formklippta teatersalongens gröna väggar ramade inte bara in skådespeleriet utan också dess publik. Hela teateranläggningen på Fredriksdal har en formgivning hemmahörande i barocktraditionen där rummet fångas i raka linjer och centralperspektiv. Den teaterbesökare som kom in via den gamla teaterentrén belägen emellan de två gula små bodarna, en för biljettförsäljning och en för varma drycker och filtuthyrning, stod mitt på den centrallinje som ungefär 200 meter längre fram slutar på själva teaterscenen. För besökaren är vägen dit en vandring mellan två lika höga som lummiga men välklippta, häckar som i en svag båge leder mot själva teatersalongens entré. På scenen gällde under Karte-åren en sparsmakad, men noga vald, scenografi ur den äldre teatertraditionen.

Inför varje föreställning upplevde de två pojkarna den spänning och förväntan som gradvis byggs upp hos både skådespelare och övrig personal men förstås också hos publiken. Thomas valde långt senare medicinbanan men har hela tiden bibehållit sitt stora intresse för teater- och annan scenkonst. För Hans var Fredriksdalsteatern inte bara en introduktion till teatern utan också ett slags generalrepetition inför karriären som musiker, här gäller också hårt arbete med urval och repetitioner, ibland för solo, ibland för ensemble. Också här finns stora och små scener, såväl som ett turnerande.

De båda hade blandade arbetsuppgifter på friluftsteatern. Båda minns uthyrningen av filtar. De svenska sommarkvällarna kan som bekant vara kyliga och många hyrdes ut till föreställningarna. Filtarna var stora och tunga, inte sällan doftade de skarpt av naftalin. Hade kvällens föreställning ackompanjerats av regn blev de reda stora tygstyckena än tyngre och besvärliga att hantera. De båda minns också särskilt säsongen 1963 då man gav Hus med dubbel ingång. Teaterledningen bestämde att det skulle ingå en livs levande åsna i uppsättningen. Den fick namnet Fredrika efter platsen och teaterns namn, och var av den sort som … inte tog regi… som både Thomas och Hans minns det. Det blev de båda pojkarna som tillsammans med andra på anläggningen delade ansvaret med att mata och sköta djuret.

1964 var sista året de båda träffades på Fredriksdalsteatern. Tore och Kerstin fortsatte sina karriärer ibland annat Göteborg och Uppsala och nya chefer tog vid på Fredriksdal. Hans pappa Gustav fortsatte att arbeta på Hefoma och vid stadsteatern. För Hans och Thomas tog världens kanske bästa sommarjobb slut och nya erfarenheter väntade. De båda har sedan dess behållit kontakten och ses fortfarande då och då.

PJ