Fredriksdalshögen
Fredriksdalshögen är namnet på en gravhög från yngre bronsålder (1100-500 f.kr.) som låg vid Fredriksdals vattentorn. Den låg på en av de högre platserna i landskapet och var ca 19 m i diameter, ca 1,5 m hög, och har felaktigt kallats Drottninghögen. På platsen finns förutom gravhögen två andra fornlämningar; dels lämningar efter en stenåldersboplats, dels boplatslämningar från 1700-talet. Fornlämningarna har nummer 54 i Riksantikvarieämbetets fornminnesinformationssystem FMIS. Platsen har varit föremål för två arkeologiska undersökningar. Den första och mest omfattande utfördes av Carl Wibling år 1903, medan den andra genomfördes år 1961 av Helsingborgs Museum under ledning av Margareta Weidhagen.
Om gravhögen: Fornlämningarna ligger i sydsluttningen av ett höjdparti, som tidigare omgärdades av ett sammanhängande våtmarksområde. Gravhögen framstod före utgrävningen som något ovan 19 x 17 meter stor och 1,4 meter hög kulle. Under de övre fyllnadslagren fanns 6 brandgravar (kremeringar), altare, resta stenar, kollager och kullerstensläggningar. Högen var omgärdad av en kantkedja. I mitten av denna fanns en större altarlik häll som omgavs av en kullerstensläggning. I anslutning till altarstenen fanns två spetsade pålar. De kremerade benen var tvättade efter bränningen och lagda i urnor, eller så var de tillsammans med djurben spridda i olika kollager. På två av stenarna fanns uthuggna skålformade fördjupningar, s.k. skålgropar. Dessa var en typ av solsymboler som var vanligt förekommande ristade symboler på stenar, markfasta block och hällar under bronsålder. Fyndmaterialet består mestadels av keramikskärvor, men det förekommer även en del flintredskap, en konisk flintboll, ett ringformat smycke i brons, en kvarnsten, en bronshalskrage, obestämbara bronsfragment.
Stensättningarna och altarna visar att platsen använts för religiösa ritualer före det att den täcktes av högfyllnadslagren. Wibling menade att anläggningen varit platsen för utöfningen af en urgammal religionsform, för en under äldre tider sannolikt sällan skarpt åtskild dyrkan af fruktbarheten och himlakropparna. Wibling omnämnde platsen felaktigt för Drottninghögen, efter en karta från 1700-talet. Detta förnekades av boende i byn Filborna i början av 1900-talet, samt av såväl skriftlig källmaterial som av andra kartor. För att undvika framtida förväxling benämns gravhögen hädanefter som Fredriksdalshögen. Stenåldersboplatsen Både i ploglagret och i de yngre lämningarna framkom enstaka föremål som bedömdes komma från stenåldern. Bland annat omnämns fynd av pilspetsar och spån. Vid den senare utgrävningen framkom också spår efter en 5 meter i diameter stor hyddbotten. Under högen hittades vid detta tillfälle även keramik från den senare delen av stenålder (senneolitikum; 2400-1800 f.kr.), en knacksten, två slipstenar samt en mängd andra flintföremål.
Om ”Stenbocks kök”: Utgrävningen tillkom på initiativ av jordägaren och innehavaren av Fredriksdals herrgård, tillika konsuln Oskar Trapp. Han hade fått meddelat att högen kallades Stenbocks kök. I det översta fyllnadslagret och i lager därunder påträffades flera järnfragment, spjutliknande redskap och ett par dörrhakar tillsammans med andra föremål från jämförelsevis sen tid. Vid utgrävningen år 1961 hittades flera föremål från 1600- och 1700-tal, såsom keramik av typen yngre rödgods, kritpipor, blykulor, läder och ostronskal. I högens södra kant hade kantkedjan tagits bort. Här hittades rester efter två härdar, i vilka det bl.a. fanns ett mynt, ett spänne, en blykula och ett par pikar. Det förhållandevis rikliga fyndmaterialet talar för platsen utnyttjats under en längre period, och fyndet av dörrhakar indikerar att det även funnits en enklare huskonstruktion.
JT
Referenser Mårtensson, Torsten 1925. Fasta fornlämningar inom Helsingborgs stads område. Helsingborgs historia del 1. Bååth, L.M. Helsingborg. Weidhagen, Margatera 1964. Redogörelse för en 1961 undersökt och borttagen gravhög, benämnd Drottninghög, i Hälsingborg. Helsingborgs museum. Wibling, Carl, E. L. 1904. Drottninghögen i Helsingborg. Ymer 1904: 259-280. FMIS: http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/html/10126200540002